Första plats – Åskmuller över Stenskärva av Christine Bergkvist Björklund

Christine Bergkvist Björklund tar hem förstaplatsen i Skrivas stora novelltävling 2017.

Det var inte så att han stal henne.

Jo, så var det.

Annons

Jo, så var det nog.

Fast hon hade ju kommit med frivilligt. Så var det.

Hans mor levde ytterligare en dag efter att han tagit med henne hem.

 

Mor, detta är Lowis.

Modern hade kisat med det friska ögat upp på dem; de stod böjda över hennes vagga. Hon hade inte gått upp ur sängen på fem veckor. Eller kanske två. Eller kanske tre dagar. Det luktade kiss. Damm från hennes blöja slog upp mot taket, virvlade runt, och la sig i glaskåpan under glödlampan. Han tänkte att den såg ut som en snöglob; om han tog ned den från taket och skakade hårt skulle det se ut som snö. En snöstorm i en lampkupa, ovanför den döende modern. En snöstorm mitt i juni.

Han tänkte att Lowis skulle kunna städa upp alltsammans.

Som mor gjort.

Som mor gjort innan det inte var lönt längre.

Skrubba bort skiten.

Så det blev rent och fint och ordning på hemmet igen. Ordning på honom själv.

Var ha’rö fått en denna ifrån?

Strupen var torr; det kom rök från hennes mun när hon väste.

Han ljög aldrig för modern. Aldrig. Ibland lät han bara bli att säga allt. Han hade inte ljugit på elva år. I stort sett. Kanske om någon liten skitsak. I så fall.

Jag hittade na på byn, sa han.

Modern stirrade upp ögonlocket så mycket hon förmådde. Gult, tjockt var rann långsamt från ögonvrån ned mot näsvingen. Det ryckte som av spasmer i de två kvarvarande ögonfransarna. De hade tappat färgen och blivit som silvertrådar.

Hä finns int nå jänter på byn till deg.

Modern ljög aldrig heller. Hon sa det som hon såg det. Som det var.

Jo, så är det mor. Hon ska bo här med mig. Och dig nu. På Stenskärva. Och ta hand om oss.

Det sista viskade han nästan, böjde sig längre ned och kände febervärmen från hennes panna mot sin.

Han hade flyttat över hennes kropp från dubbelsängen i vardagsrummet till den gamla vitmålade vaggan ute i farstun. Hon hade krympt ihop så pass att hon raklång kunde ligga i den spädbarnssäng där han själv en gång legat som nyfödd. Eller som tvååring. Eller kanske som femåring.

Kanske var spädbarnssängen egentligen så stor att han kunnat ha den till skolålder. Kanske var det så.

Undertill var skenorna avtagbara. Ville man vagga så skruvade man på dem. Annars skruvade man på ben. Och då blev det en vanlig säng. Nu var det en vagga.

Den knarrade. Träet vred sig av torkan. Den förbannade torkan.

Ibland ville modern att han skulle vagga henne fram och tillbaka. Det var svalast i farstun. Därför fick hon ligga där. När värmen även där blev outhärdlig väste hon högt, då skulle han vagga henne så det fläktade i hennes skrovliga ansikte. Var det riktigt illa blåste han på henne. Men inte om han ätit vitlök innan. Eller korv.

Nej, inte då.

Lowis sa ingenting. Hon tittade ned i vaggan.

Modern grymtade.

Hon blev alltmer lik en griskulting. Håret hade ramlat av. Ansiktsdragen flöt av skallen och samlades kring den stora näsan. I värmen fladdrade näsborrarna konstant.

Hon måste ha sett på honom att fruntimret var stulet.

Hon hade alltid varit uppmärksam. Vaksam, kanske andra skulle säga. Om han slarvat med att ta på sig mössan i nyårskylan hade hon vetat. Hon hade sagt att det saknades märken på huden av stickade garnmaskor i pannan på honom. Så hon visste.

Det var hon som hade sett om byxorna hans inte satt som de skulle, om han slarvat med tänderna. Om hans knän var svarta av hydraul­olja.

Vad hon hade förbarmat sig över honom.

Hon knep ihop ögonen, näsan drogs upp mot det glesa ögonbryn som fanns kvar.

Hä går åt helvete, sa hon.

Hon hade svurit tre gånger tidigare, vad han visste. När fadern kört traktorn genom isen och dött. När mormodern kört handen genom symaskinen och fått blodförgiftning och dött. När han inte ville gå i skola utan i stället arbetade på Anderssons verkstad med att byta olja. Och nu. När han stulit Lowis.

Mor ska se till att vila lite. Det ser ut att bli åska ute.

Modern skakade i vaggan så den började svänga fram och tillbaka av sig självt. Hon tyckte inte om åskan. Då fick han sitta hos henne och läsa högt ur gratistidningen som kom på torsdagarna. Hon blundade så hårt när det small att även ögonlocken och den åldrade slapphuden runt om knöts in i ögonhålorna och försvann.

Pang. Tyst tre sekunder. Frasande av blixten.

Tio procents rabatt på grimmor och sadeltäcken. Prima kvalitet endast på lördag. Ballonger från Shell till barnen. Det kunde han läsa i tidningen. Modern blundade men nickade på huvudet.

Lowis sträckte ned handen och petade med fingret på moderns nakna armbåge.

Hur har hon blivit så liten?

Hon behöver inte vara större, sa han. Så här är hon mer behändig.

Blir du också sån?

Han förmodade att hon frågade eftersom han var nästan tio år äldre än henne. Kanske tänkte hon sig att det var hon som skulle stå över vaggan en dag och se ned på honom. När han krympt ihop. Kanske om inte alltför lång tid.

Det kan man inte veta, sa han. Nu får du och jag ta sängen i vardagsrummet. Det var väl snällt av mor, att göra sig liten för oss. Så vi får ta storsängen?

Lowis tittade på honom och nickade efter en stund.

Kan jag få samla ihop hårstråna som hon tappat?

Lowis knöt ihop näven vid sidan om moderns huvud, lakanet veckade sig; det såg ut som hon grävde efter mask till metningen. Hon lyfte upp handen och visade honom. En halv, silverfärgad hästsvans stack ut i handens rundning mellan tummen och pekfingret.

Jo, visst kan du det, sa han.

Till utställningen, sa hon.

Han nickade, ville inte göra henne upprörd. Han ville inte att hon skulle rymma hem igen. Men någon utställning på Stenskärva skulle det inte bli frågan om.

 

Han visste att hon var Knuts. Modern hade berättat det för honom. När hon varit hos frisören och fått håret kortklippt när hon fortfarande kunnat gå. Det var ju inte lönt att ha längderna kvar längre, tyckte hon. Inte lönt att lägga tid på papiljotterna. Han visste att hon var Knuts. Men som modern sagt: han är en illbatting som aldrig blir vuxen. Flickungen kunde få bättre.

 

Och illbattingen Knut hade inte varit hemma när de hämtade ­väskorna med kläder. Det var då Lowis visat honom lakanen.

De var häftade på fyra reglar som var nedstuckna i marken. Rejäla reglar, nog en fyrtiofem nittiofem; Knut måste ha hjälpt henne att slå ned dem i jorden.

Hon skulle inte ha kunnat få ned dem själv i den steniga marken. Det hade modern aldrig kunnat få. Hon skulle ha bett honom. När det var lönt. Hon skulle ha lagt de tunna händerna runt reglarna och prövande försökt tippa ned dem. Men hon skulle inte ha lyckats. Då skulle hon ha sett på honom och fnyst – och han skulle ha glatt sig åt hennes tacksamhet.

Löv och sand och grus och flugskit och frön satt i de två seglen. Och en jädrans massa hår.

Bruna hårstrån, blonda tussar, röda och krulliga strån.

Vad är det här, hade han frågat.

Hon hade smekt med handen över lakansväven. Hennes vita, smala fingertoppar skapade tegmönster i tyget: som efter traktorn på Arvidssons åker.

Det är alla de sjuka, sa hon.

Sjuka?

Hon hade pekat bort mot Mossberget.

Det blåser från sjukhemmet, de sjuka gummornas hår. Så fastnar det här. Jag tycker att det är vackert. Jag låter det fastna. Och så tittar jag på det ibland.

Vad säger n’Knut?

Hon bankade ut ett veck nere i högra hörnet på det närmaste lakanet.

Han säger inte så mycket. Om någonting.

Hon tog upp ett svart hårstrå mellan tummen och pekfingret.

Jag kommer att sakna håren, sa hon.

Han hade nickat.

De når nog inte ända bort till Stenskärva. Ens om det blåser av helskotta. De fastnar i skogen, sa han.

Hon tog tag i lakanet och drog, tyget revs sönder vid häftklamrarna.

Jag tar med det i alla fall. Man vet ju aldrig, sa hon.

Nej, det vet man ju inte. Om aldrig. Man ska inte ropa hej förrän grisen är ihjälslagen och hänger i slakttallen med inälvorna liggande nedanför i barrhögen. Som blåvita korvar.

Hon nickade.

Han visste inte varför han sagt så.

Hon vek försiktigt ihop lakanet.

Vad ska du göra med dina lakan, sa han.

Jag vet inte. Men jag skulle vilja visa det för någon. Jag skulle vilja att fler fick se gummornas hår. Hur vackert det är. Och ömtåligt.

Som en utställning, sa han.

Utställning? Ja, kanske det. Jag tycker om att måla också. Men det gillar inte Knut.

Hemma på Stenskärva får du måla och kladda hur mycket du vill, sa han.

Så hon hade följt med honom.

 

Det mullrade svagt genom springan under ytterdörren.

Du kan väl läsa för henne, sa han till Lowis. Så kan ni ju bekanta er med varandra.

Modern slängde runt med huvudet. Hon hade börjat suga in ögonen i skallen.

Han gick och hämtade tidningen från korgen vid vedspisen i köket. Lowis lyfte in pinnstolen, de små musklerna på armarna under blusen hennes skakade. De var inte tjockare än en snickarpennas röda skaft. Eller i alla fall en falukorv. Hon satte sig så nära vaggan det gick. Bara näsan och ögonen och hårfästet nådde över vaggans kant.

Sören, sa hon.

Läs från sidan 13. Det har hon inte hört ännu. Vi kom till tolv förra gången, sa han.

Pang. Tyst en sekund. Frasandet av blixten.

Lowis läste.

En pall ved. 600 kronor. Garanterat oröten och fri från timmerkusar. Huggen på Vikåsen, mellan Ånge och Stöde. Möjlighet till byte. Frugan behöver ny torkvinda.

Han såg att hon var vacker där hon satt, med modern snurrande i vaggan nedanför sig och mullret utanför som ackompanjemang till hennes ljusa skolfrökenröst.

 

Han hade glömt köpa bröd. Det var därför han varit inne på byn. Det var där han hittat Lowis och hon hade följt honom som en medpassagerare genom samhället. Kanske skulle hon vara det genom livet också. Nu när modern snart skulle kliva ur bilen, så att säga.

Men han hade glömt köpa bröd. Det gick ju inte an. Nu fanns det två fruntimmer i huset att hålla med godsaker.

Han gick ut till bilen. Blixten lös upp dalgången och dånandet studsade mellan bergsväggarna och fastnade i 740:ins kupé där det övergick i vibrationerna från motorn.

 

Juryns motivering

Frejdigt berättat och med ett säreget tilltal frammanar författaren såväl äckel som ömhet inför sina protagonister. Med humor och imponerande känsla för rytm, håller novellen oss i ett säkert grepp och lämnar oss, något omtumlade, med en tydlig lukt av kiss.