4:e-10:e plats – Passageraren av Anna Forsander

Anna Forsander tar hem fjärdeplatsen i Skrivas stora novelltävling 2017.

De är en samling motvilligt utvalda för uppdraget. I den kompakta tystnaden blickar Nada ut på ett regntungt Malmö, som susar förbi i gatljusens blekgula sken. Hon har varit stolt över sitt jobb i åtta år och vet att hon är bra på det hon gör. Men det här? Uniformen skaver.
Hon ser det stora köpcentret uppenbara sig i framrutan när piketen saktar in. De är elva stycken som masar sig ut och tar rulltrappan ner till sin första arbetsdag på gränsen.

Felix har hämtat varsin kopp snabbkaffe i det tillfälliga poliskontoret, som är inhyst i en husbil på perrongen. Nada dricker av gammal vana, det smakar ingenting.
”Man skulle väl kunnat få riktigt bryggkaffe när man åkt på det här skitgörat”, säger han på bred skånska.
När hon inte svarar rättar han till polismössan och harklar sig.
”Men eh… du kan lite arabiska, eller?”
”Mm. Hurså?”
Hon har sina skäl att hålla sig kort mot Felix. De jobbar bra ihop så länge de inte blir privata med varandra.
”Ja, det är ju bra om någon kan snacka med dem”, fortsätter han.
Ler stort och höjer på ögonbrynen. Nada förvånas över att han inte gör tummen upp också.
”De flesta kommer från Afghanistan”, säger hon torrt.
”Alltså, jävla talibaner. Man förstår ju att folk drar därifrån. Det är för jävligt som de håller på med kvinnorna där, och…”
”De pratar dari eller pashto”, avbryter Nada.
”Jahaja! Men då får vi köra teckenspråk då!”
Han skakar på huvudet, som vore det Nadas fel att de inte har fått med sig en tolk. Innan han hinner ta upp tråden om talibanerna igen slänger hon kaffet i närmsta papperskorg och lämnar honom. Hon vet att han helst av allt vill skicka hem dem allihop. Och hon tvivlar på om han förstår att det också är hon och hennes familj han vill se lämna landet.

Annons

Minnet av polisen i Ystad är fortfarande tydligt; en man med långt blont hår i en fläta. Han frågade om de var turister eller flyktingar. Några av de andra bosnierna hade släktingar här och kunde fortsätta som turister. De hade fått med sig pengar och tog nästa tåg till Malmö. Själva hade de gjort av med alla pengar på att komma bort från infernot i hemstaden, och hamnade i flyktingkategorin. Polisen samlade ihop dem för att visa hur en toalettstol fungerar. Som vore de ociviliserade vildingar som aldrig sett rinnande vatten, och inte människor som vuxit upp i byar och städer, utbildat sig, arbetat, gått på teater, semestrat vid havet och allt annat som de i det här landet också gjort. Hon minns känslan av förnedring. Minns också alla gånger hon fått höra om ”hur vi gör i det här landet” och att hon bara borde åka hem. Hon ville bli en annan sorts polis, med andra ord och annan blick.

En knuff i axeln, ett brusande ljud i fjärran. Plötslig rörelse bland kollegorna. Tåget saktar in, gnisslet från bromsarna skär som rakblad mot Nadas bröstkorg. Hon slungas tillbaka, kraften lika stark som tågets inbromsning. Uniformen skaver inte ens längre. Hon hade lika gärna kunnat stå naken på perrongen nu. Blottad och sårbar, som hon inte har varit sedan dess. Hon hade lämnat all trygghet bakom sig och stod med en plastpåse i ena handen, mammas hand i den andra. Det var allt hon hade kvar, och barndomen låg begravd tillsammans med gatan och huset hon vuxit upp i.
Då var det hon, mamma och lillebror som flytt med ovisshet mot nästa gräns, och nästa. Som liftat i becksvart mörker där minsta ljuskälla kunde innebära en säker död från en prickskytt. De hade väntat och väntat i flyktingläger, på klartecken om nästa mål. Sverige var det enda land som välkomnade dem. Mitt ute på havet korsade de sin sista gräns. Om hon hade hoppat ner i Östersjön och lagt sig på gränsen då och flutit med vågorna, hade gränsen flutit med då?

Med bron blev gränsen mer fast och tydlig, inte alls flytande som vattnet under den. En bit asfalt, en bit tågräls; passerad på en nanosekund. Hennes jobb är att bara släppa in de till landet behöriga.
Hon vet att en bro aldrig bara är en bro som leder över, binder samman och förenar. Det kräver tillit. Bräckliga broar kan bli en livsfara, en dödsfälla. Det krävs mod att gå över. Hon föddes vid en bro. De sprängde den och hatet växte i utrymmet som blev. Visst byggdes det en ny sen. Det var pompa och ståt när den invigdes, ett monument över freden. Men splittringen bestod. Man håller sig på sin sida av floden.
Nu har hon levt hela sitt vuxna liv vid en annan bro, som byggdes för ökat utbyte, som en länk till kontinenten och den fria rörligheten. Men Sverige behöver en paus nu, från sådana som hon var en gång. Samhället kollapsar och det är kris. Nada undrar hur många som varit med om ett samhälle som kollapsar. På riktigt. Hur många som har sett en bro sprängas i luften, eller som stått och köat för en bit bröd mitt i ett granatregn. Men hon förstår ju. Alla kan inte komma hit. Trots att hon minns och det fortfarande gör ont; några dagar efter att hon klivit av färjan och känt doften av blommande syren i sommarregn, kom visumtvånget för resten av familjen. Hennes pappa, kusinerna, farmor. Fingrarna räcker inte till att räkna alla som blev kvar bland ruinerna, instängda mellan kullarna för att dö.

Men vad ska hon göra? Det är inte hennes ansvar. Hon är gränspolis och hon följer order. Dörrarna öppnas med ett pustande ljud. Hon och Felix går på i varsin ände av vagnen. Hennes fotsteg landar tunga mot tågets golvmatta. Hon ler försiktigt mot de första passagerarna. Ursäkta att jag stör, jag har inte valt det här, jag gör bara mitt jobb. Vill hon säga. Uniformen skaver igen. Men ingen ser besvärad ut, ingen suckar demonstrativt. Några ler till och med tillbaka, sträcker villigt fram sina körkort till henne. Men hon tittar knappt, tackar bara kort och fortsätter. Två säten, två till och så vidare tills hon känner den. Skräcken i ett par ögon längre fram. Tvingar sig att fortsätta le mot de andra passagerarna och skyndar sig för att hinna före Felix.
Han är ensam, ingen sitter på sätet jämte. En sliten ryggsäck, runda kinder, långa ögonfransar. Han förstår vad hon vill men har inget att visa upp.
”I am going to Norway”, säger han istället. ”My family is there.”
Hon nickar och sväljer ner klumpen, ber honom att följa med och kliva av tåget. Hon måste hålla i sig för att inte falla. Han har korsat gränser och färdats över mörka vatten, precis som hon. Men en gummibåt på Medelhavet är inte detsamma som färjan mellan Swinoujscie och Ystad. Sulorna på hans tunna gymnastikskor bär spår av damm och jord från tusentals mil. För henne räckte det med tvåhundra innan hon var framme.

”I’m Nada.”
”I am Hamid. Where you take me?”
”We must wait”, svarar hon, för fast hon vet så vet hon inte.
Hans smala ben huttrar i höstkylan. Han har alldeles för lite kläder på sig och hoppet precis bakom den trötta blicken. Och huden är säkert tjock av mod och erfarenheter han egentligen är för ung för. Hon behöver inte laserblick för att se hans reseminnen av piskor och stålklädda skor, som han bär under kläderna. Hon frågar var han kommer ifrån, hur gammal han är. Han säger att han är sjutton år, från Afghanistan. Då hör hon Felix frusta till strax bakom dem.
”Visst att han är sjutton. Kolla skägget, för fan. Han är minst tjugo!”
Han kommer närmre, nyfiken på vad som ska hända härnäst. Nada betraktar Hamids skägg, och minns att hennes egen lillebror såg ungefär likadan ut när han var sjutton. Hon frågar istället om han har något telefonnummer till släkten i Norge. Trots att hon vet. Hon kan inte låta honom åka vidare. Hans fingeravtryck har säkert fastnat på andra ställen under resans gång. Det här blir den sista. Innan Hamid hinner svara avbryter Felix.
”Om han räknas som barn får han helt andra fördelar här, det är ju solklart att han bara vill snylta på systemet.”
Nada vänder sig om, trycker pekfingret i Felix axel.
”Du lägger av. Nu.”
”Men vadå? Vet du vad de gör med sådana som dig i sina länder? Jag såg ett klipp på två bögar i Iran som…”
”NU håller du käften, Felix!”
Käkarna spänner så de värker. Men hon måste hålla sig lugn. Ju mindre uppståndelse desto bättre. Hon vänder sig åter mot Hamid. Hon ska ta med honom uppför rulltrappan till en av bilarna, och köra honom till Migrationsverket. Det är rutinen. Hennes jobb tar slut när hon har lämnat över. Hans resa slutar här, eller med en enkelbiljett tillbaka till Kabul. Men det är inte hennes problem. Egentligen. Det var ingen här som brydde sig när hennes kusiner dog i Sarajevo, Gorazde och Mostar. Visumtvånget kvarstod. Vad som hände hennes pappa när han skulle komma efter är visst ingens ansvar heller. Nadas mamma väntar än. På ett svar, eller på att han mirakulöst ska dyka upp en dag.

Hon lutar sig mot bilen, tar upp ett cigarettpaket ur fickan. Tänder en åt sig själv och bjuder Hamid. De röker långsamt, äntligen utom hörhåll för andra. Han håller armen hårt om kroppen och den tunna jackan, som för att hålla någon sorts värme.
”So you have family in Norway?”
”In Oslo. They came a year ago.”
”And they wait for you?”
Hamid nickar.
”They send me money to come here.”
”But you can seek asylum here? And then go visit them.”
”No. They need me.”
Hans bruna ögon så fulla av beslutsamhet. Cigarettfimparna dränks i en vattenpöl och de kliver in i bilen. Nada startar motorn, drar på värmen. Växlar upp och kör iväg, men hinner bara några hundra meter innan hon måste stanna. Hamid har redan somnat i baksätet. Hennes fingrar trummar hårt mot ratten, hon biter sin nariga underläpp. Det är knappt fyrtiofem mil till norska gränsen. Migrationsverket är bara några kilometer bort. Hon vet allt om längtan, trygghet och starka familjeband. Vet allt om att göra ett bra jobb och upprätthålla lag och ordning. Men nu, nu vet hon ingenting. Och framme i korsningen måste hon välja väg.