4:e-10:e plats – Älgkons operett av Jennifer Linge

Jennifer Linge tar hem femteplatsen i Skrivas stora novelltävling 2017.

Mina fötter står tätt ihop. Fem plankor bakom hälarna, fem framför tårna; Lika långt från normalhuvudspåret som till ett inlandsbanans dekis-stopp. Hade det funnits en väntsal hade den varit stängd, men jag väntar ändå. Det faluröda stationshuset glänser, ivrigt slickat av den två timmar gamla solens sista strålar. Dess fönster bär stolta sina alldeles egna personligheter, tvungna av den som en dag klädde dem i helt olika gardintyg. Det är stilla, sådär tyst att det gör ont i öronen. Stora Lulevatten frös ljuden många dagar sedan och jag kan tydligt höra morfars lätta suckar spridas ut över isen. Trafik: Godstrafik, persontrafik sommartid. Öppnad: 1911-1937. Spårvidd: 1435 millimeter. Längd: 746 kilometer. Dubbelspår: Nej. Elektrifierad: Nej. Fjärrblockering: Nej. ATC: Nej.

Flera gånger har jag hört den där lätta inandningen, prologen till det första ordet, men han förblir tyst. Långsamt fylls luften av en dundrande timmer-resa. När den är fullproppad och sprängs som ett nyårsfyrverkeri börjar hans läppar forma högljudda ord, hopplöst dränkta i godstransporten. Det är en misstänkt avsiktlig timing, men vad gör väl det? Tystnaden är nu motad av blandningen mellan järnvägens rostiga skri och skrattet som rinner ut genom de urholkade hålen mellan hans blå-gula, svarta och guldtäckta tänder. När han äter 7 sorters kakor brukar han le ogenerat stort och säga att där, i munnen alltså, ryms ett kungligt stormaktskrig i miniatyr: 28 soldater dressade i blå-gult med stolta svarta hattar och glänsande stövlar. Några av dem befordrade till ståtliga generaler, smyckade med gulddetaljer. Ibland, när han tandborstat för hårt och blodet från tandköttet blandas med tandkrämsskum ropar han Soldier down! och skrattar så hjärtligt att badrumsspegeln fläckas rosa.

Jag vet att han skrattar åt den kraftfulla enkelheten i timrets transport: en platta med enorma olivgafflar ovanpå, och med hjul under som rullar på en skena femhundratjugotusen gånger längre än vad den är bred. Jag vet också, av diger erfarenhet, att han precis utbrustit All makt åt rallaren, vår befriare!
När ljudet från timmertransporten ebbat ut tillsammans med morfars berusning säger han,
”Föreställ dig ett väglöst land.”
Han ler fortfarande, med den regala stormaktsarmén på halv reträtt, och pausar ivrigt för att jag ska få tid att utföra vad han just kommenderat. Jag blundar och målar upp skog och blåbärsris, mygg och myrar, kortväxta tallar och buskiga björkar. Och i horisonten, blygsamma bergstoppar i 6 nyanser av blått. Obanad terräng.
”Scenen satt?”
”Ja.”
”Bra! Blunda! Fortsätt så!” skrockar han, fortsatt ivrig. ”Släpp inte in industrialiseringen i vårt universum. Jag blundar också!”

Tjugofyra kilometer att tillryggalägga, tills precis nyss tjugo avverkade. Till fots bär vi vad som behövs till bygget av vattenkraftstationen som pråligt reser sig i sydväst. Den dåligt spångade myren gör våra fötter blött tunga medan ängsullen, de där grässtråna med små vita bomullstussar längst upp, målar en försiktig stjärnhimmel på marken i midnattens skymningsljus. Vi sätter ner dagens transportvaror och jag ser på mina händer: jordiga, med stickor stora som flak rakt in i handflatan, svart blod under naglarna och uppfläkta, gult varande knogar. Morfar ler 7-sorters-kakor stort, men nu med nästan vita tänder – bara små stråk av blått och gult är synliga. En kunglig stormaktsarmé i vinterskrud, varje soldat ännu utan livserfarenhet för generalstatus. Medan han ler visar han upp sina händer: även dem jordiga, men till skillnad från mina oskadda från dagens strapatser. Kevlarhänder. Trots att vi stått och blundat på träplattformen vid stationshuset i polarnatt, midnattssol och allt där emellan inser jag igen: jag har inte varit i vattenkraftens historiska universum tillräckligt länge för att själv utveckla sådant skydd. Förbannat! tänker jag argsint och drar häftigt ut en sticka ur handflatans ödeslinje.

Myrens ullströdda stjärnhimmel är kantad av småväxta tallar. Bakom dessa lurar den djupa kursudalen, den vi ska passera en bit norrut, med öppet gap och vassa tänder. Än hörs inte vattnet som rusar längst ner i klippravinen. Det är stilla. Myggens surrande melodi spelar i stiltjen. En gren bryts och ljudet klyver plötsligt och obarmhärtigt markens ulliga himlavalv. Jag vänder mig hetsigt runt. Hjärtat slår hårt ut blod genom hålet efter stickan. Min rörelse fryses hastigt när morfar fattar min såriga hand. Allt är stilla, igen. Myggens bevingade sång hörs åter och ett mystiskt dis har typiskt nog spridit sig över myren. Jag kisar ansträngt i vad jag tror är den trasiga grenens riktning, sökandes med snabbt ryckande ögon. Nu knäcks gren efter gren följt av ett ihärdigt hasande, susande och svischande. Tallarna är inte längre offer för framfarten, nu viker sig grässtrån och ängsull snabbt och virvlar runt varelsens ben. Jag vill springa mot kursudalen och vidare bort, men morfar håller ett fast grepp om min sargade vänsterhand. Stickorna gräver sig djupare när han kramar den och jag ser på honom med vilt uppspärrade ögon. Ouvertyren är slut och dimman delar sig, som om en ridå gått upp. En fem renar hög älgko gör entré tillsammans med morfars lysande vinterrustade soldater som samlats i ett ljudlöst, hysteriskt grin. Hennes ögon är djupa och lugna, och hennes päls sagolikt gnistrande som tusen och fler diamanter.

”Välkommen till vårt rik-kärr du sällsamma skogsrå!” kluckar morfar. ”Mitt namn är Gustav II Ullius och vid min sida har jag min tronarvinge. Å Ullsläktets vägnar bjuder vi dig till bladvass, tråd-, hirs- och ängsstarr. Blåtåtel, pors och vattenklöver. Ängsull, tagelsäv och tätört. Med ängsnycklar öppnar vi våra portar för er!”
Han skrattar högt och bugar sig snabbt som en väloljad fällkniv, så djupt att hela huvudet dränks i det daggvåta gräset. Jag gör ofrivilligt det samma och lyssnar till hur floran obarmhärtigt böjer sig under älgkons tunga hovar. Spången darrar skärrat när hon kliver alldeles intill, men det gör inte jag. Ett hänförande lugn har spridit sig inom mig och jag reser mig halvt upp. Halvt för att jag är hindrad av min vänsterhand, som drypande av blod från de grävande stickorna envist hålls ned i morfars bock. Högerhanden sträcker jag försiktigt mot älgkon tills mina armar är utspända som flygplansvingar. Mina fingertoppar rör vid älgkons glittrande dräkt när hon passerar. Eller är det hon som rör vid mig? Hon tar ytterligare några steg och då reser sig morfar upp. Han snurrar hetsigt om och rycker mig ett halvt varv runt med ett fortsatt stadigt grepp om min pinade hand. Älgkon stannar upp och vänder sig om, ser åter på oss med brunnsdjup blick och bryter sedan tystnaden för att fortsätta sin marsch. Morfar, som varit tyst en lång stund, ändock med ett envist flin, tycks ha återvunnit fattningen och ropar med sin fria hand kupad runt munnen: ”Vi följer dig, du skogens härskarinna!”. Han hivar upp sin 47 kilo tunga mansbörda på ryggen och börjar rusa efter henne med mig i appendix. Hon älgar på, upprymd av sina nyvunna följeslagare. När vi når kursudalen vänder hon norrut och ser om vi är med på noterna. Morfar galopperar ivrigt efter henne med skrattet gurglande mellan de djupa andetagen. Jag i min tur fladdrar efter honom, likt en sådan där vante som fästs med ett spänne vid ärmslutet av overallen. De små tallarna knäcks hitan ditan och vår gemensamma framfart är inte annat än euforiskt våldsam. När tallarna skjuter i höjden kryssar älgkon och morfar kvickt mellan dem medan jag slås som en blöt trasa mot träd för träd i sicksack-mönstret efter dem båda.

Plötsligt tvärstannar duon. Fördröjningen i min rörelse gör att jag dundrar rakt in älgkon. Hon rör sig inte en millimeter och tycks obrydd över mitt oplanerade anfall. Morfar rycker mig upp till stående med sin högerhand, som jag vid det här laget bara måste tro är fastlimmad vid min med Karlssons allra starkaste klister. Vi har nått en öppning i det tidigare väglösa landet: hälften naturligt gles, hälften hygge. Över vattnet som rinner mot en namnlös pöl i sydost vilar skarvade stålskenor på en provisorisk pallning. Ett lok drar långsamt ett gäng vagnar bakom sig, de flesta halvt lastade med byggmateriel till vattenkraftverksbygget. Älgkon tar åter sats, bestiger spåret och trippar smidigt, i en hiskelig fart, fram över syllarna. Morfar ruskar på huvudet av förtjusning och travar efter med ett triumferande skratt. Även jag springer, denna gången för egen maskin om än med dragkraft från den ständiga länken mellan mig och morfar. Älgkon tar ett stort kliv upp på den sista vagnen och makar sig så att även vi får plats. Där sitter vi nu med benen dinglande över kanten, syll för syll dyker upp under oss kilometer för kilometer. Vätan från myren droppar från våra fötter ner på rallarnas nylagda järnväg medan älgkon studerar landskapet som försvinner bakom henne i maklig takt. Här hörs inte myggens ständiga melodi, bara de taktfasta slagen mot rälsen.

Tre och en halv kvart senare skymtas platsen där det faluröda stationshuset skulle komma att stå. Morgonstjärnans solstrålar värmer oss blygsamt. Tåget står stilla. Hade det funnits en väntsal hade den varit stängd, men jag väntar ändå. Älgkon kliver av, ser en sista gång på oss med brunnsdjup blick och stiger majestätiskt ner i insjön. Gör sorti. Luften fylls åter med nyårsraketer och en kyla som i ett ögonblick lägger is på Stora Lulevatten. All makt åt rallaren, vår befriare! hojtar morfar flabbande, med både soldater och generaler på offensiven, när nästa timmerlast passerar med buller och bång. Mina ögon är öppna och fötterna står tätt ihop. Fem plankor bakom hälarna, fem framför tårna; Lika långt från normalhuvudspåret som till ett inlandsbanans dekis-stopp.