Andra plats – Gränsen av Gunvor Härenstam

Gunvor Härenstam tar hem andra plats i Skrivas stora novelltävling 2017.

Mil efter mil med ett monotont motorljud surrande i öronen. En snabb blick på GPS:en visar att det är två timmar till gränsen. Jag hatar gränsen. Folk hänger i klungor där. De är desperata. Tänk om man bara fick trycka på gasen och dra förbi. Men då skulle jag få en tullare efter mig.

Ibland står folk på broarna över vägen och hoppar ned på långtradarna. Min kompis råkade köra över en tonårskille som hoppat för tidigt. Han vägrade köra den rutten efter det. Jag tror han miste jobbet också. Fy, så dåligt han mådde! Det fanns inte en chans att bromsa, men händelsen malde likväl i huvudet på honom dag som natt.

För en månad sedan hoppade en kille ned på min långtradare och skadade båda benen, ett var brutet. Det var hemskt att upptäcka att han åkt med i 20 mil med brutet ben i konstig ställning. Han hade förmodligen en olidlig smärta. Jag hörde ingen duns. Man gör inte det. När jag upptäckte honom ringde jag ambulansen. Undrar hur det gick för honom?

Skönt att jag slipper allt det där den här gången. Jag stötte på rätt personer som ordnat så jag kan köra en mindre väg över gränsen och dessutom tjäna pengar på det.

Tio mil kvar. Mötande trafik lyser upp hytten från ena sidan till den andra, rytmiskt och sövande. Jag försöker att tänka på ingenting. Det lugnar nerverna. Där, två mil före gränsen dyker avtagsvägen upp och jag manövrerar det tunga fordonet in på den. Min lastbil upptar nästan hela vägen. De mötande billjusen blir färre. Mörkret är kompakt. GPS-funktionen kommer och går. De måste ha vetat om allt detta. Varför gick jag med på att träffas här? Ett bakhåll? Jag har hört att gods stulits eller hela ekipage. Vad skulle jag göra om de bröt sig in och tog all min last? Jag letar i minnet efter vad de sa i utbildningen…

Sitt kvar i den låsta hytten!

Larma via mobil eller radiokommunikation!

Mer kommer jag inte ihåg. Mobilen är utan täckning och radiokommunikationen är det  länge sedan jag använde. Har jag den ens med mig? Det fuskas ofta med back-up-tekniken. Händerna halkar runt på ratten och strupen blir allt torrare.

Där borta står tre människor, knappt urskiljbara. Är det de? Det är grus på parkeringen och jag hör däcken knastra genom motorbullret, när jag rullar in. Jag betraktar dem noga, två män och en gänglig tonåring. Männen är korta och kraftigt byggda. De har mörka jackor med röda halsdukar, precis som vi bestämt. Deras ansikten är uttryckslösa.  Jag har aldrig sett dem förr. Tonåringen är inte heller så lång, men det ser så ut eftersom han är smal. Hans ansikte ser jag inte alls. Det är gömt under en huva. På marken ligger en svart låda, inte mycket större än ett badkar och bredvid finns en verktygslåda.

Jag har fortfarande ett val. Jag kan bara köra vidare. Långa sekunder av beslutsångest förflyter. Till slut lyckas jag inbilla mig att jag inte gör detta för pengarna utan bara för att hjälpa tonåringen till ett liv med större möjligheter. Det känns finare så.

Annons

Det dunsar till när jag hoppar ned från min hytt. Radiokommunikationens sändare har jag i fickan. Skönt att jag hittade den. Den är min nallebjörn när jag närmar mig männen. Jag torkar av min högra näve mot byxorna och hälsar i hand. Vi får ögonkontakt, inget leende bara beslutsamhet i blicken. En av männen säger några obegripliga ord till den andra och båda närmar sig mitt fordon. Jag kramar min nalle hårt, trots att jag inte är säker på hur jag använder den i en nödsituation.

Männen lyser med ficklampa under det främre lastutrymmet, diskuterar och river i verktygslådan. Tonåringen står bara passivt och uppenbart rädd bredvid. Jag försöker inte få kontakt med honom. Det skulle bli så jobbigt om något skulle gå fel.

Efter en lång stund är lådan på plats. Männen säger något i brysk ton till pojken och han närmar sig tveksamt lådan. Tonåringen förses med en vattenflaska och ett paket kex, utan tecken på vänlighet. Han ser skräckslaget på de båda männen. De pekar med hela handen mot lådan och pojken kryper in. När han öppnar den ser jag en skymt av mjuka väggar, kudde och ett täcke. Det här är trots allt inte den värsta sortens människosmugglare, konstaterar jag.

Inte ett ord växlas mellan männen och mig. Jag får bara en sedelbunt i handen, kontrollräknar och nickar mot männen. Jag längtar till hytten – min trygghet. När hyttdörren slår igen bakom mig tar jag några djupa andetag och startar motorn. Strålkastarljusen lyser på de båda männen. De har fortfarande stenansikten när de lyfter ena handen till avsked. Jag vinkar och fortsätter den mindre vägen mot gränsen. Ekipaget rullar igen, men nu med en passagerare.

Bilden av den skräckslagna pojken sitter på näthinnan. Men jag gör honom faktiskt en tjänst. Han vill ju komma över gränsen. Jag beordrar min hjärna att inte tänka på honom. Aktivt och bestämt fokuserar jag på min semesterresa till Grekland om två veckor. Ön Kos har jag aldrig varit på tidigare. Ska bli härligt att hänga med mina kompisar på stranden. Jag kan se oss i solstolarna med varsin drink medan svallvågorna väller in från havet. Resan var dyr förstås, men i mitt handskfack ligger en sedelbunt. Jag ler men stelnar till. Jag ruskas bryskt ur min semesterdröm. Framför mig ser jag tydligt en omskakad tonåring med bulor, småsår och skräck i blicken. Jag förankrar mina ögon på vägen i kilometer efter kilometer och fokuserar på att bemästra mitt hårt pumpande hjärta.

TULL, GRÄNSPOLIS… Skyltarna reflekterar strålkastarnas ljus. Jag sväljer och försöker lugna mig med positiva tankar. Här finns i alla fall inga broar som det kan dimpa ned tonåringar ifrån. Det är överhuvudtaget väldigt få människor här. Men när jag kör in flockas tjänstemännen kring mitt fordon likt hyenor runt sitt byte. En av dem närmar sig min hytt. Jag anstränger mig hårt för att inte tappa fattningen. Tillståndsbeviset ligger i handskfacket under sedelbunten. Efter en stund hittar jag det. Mina händer skakar när hyenan tar emot och granskar. Jag hoppas innerligt att han inte ska notera svettfläckarna på tillståndspapperna. Sedan begär han körkortet. Det halkar ur mina händer och jag får leta länge under sätet. Hyenan ser misstänksam ut.

Flocken har delat sig och går utmed mitt fordon på båda sidor och iakttar varje detalj. Ibland finner de anledning att rycka i något eller kika extra noga med ficklampa. Min hals snörs åt och pulsen har nått oanade höjder. Jag måste dricka något. Mina händer famlar runt för att hitta min vattenflaska, men utan framgång. Jag slänger en titt i backspegeln för att se vad hyenorna håller på med. Då ser jag att ficklampans ljus närmar sig den svarta lådan. På min näthinna målas bilden av en pojke i skräck.

Jag får panik, startar, trycker gasen i botten och väjer undan för människor så gott det går. Jag lyckas, men det låter märkligt från släpet. Lasten har kommit i gungning. Jag måste sakta ned och köra rakt fram. Men vägen svänger. Jag tvingas lätta ännu mer på gasen. Ekipaget är kvar på rätt köl. I backspeglarna ser jag billyktor och blåljus. Jag ökar farten. Vägen är bredare nu. Vad gör jag? Jag har ingen plan! Hjärnan arbetar frenetiskt och högerfoten trycker gasen i botten.

Några hundra meter längre fram ser det ut att vara skog. Kan vara ett bra ställe att släppa ut pojken. Avståndet ökar mirakulöst till blåljusen. Det finns en chans. Jag tar avfarten in i skogen, kör in på en ännu mindre väg och släcker ljuset. Jag har antagligen bara några sekunder på mig innan hyenorna är ifatt.

Mat, vatten och få ut pojken, far igenom min hjärna. Jag grabbar tag om min lunch och min vattenflaska som rullat fram på golvet från sitt gömställe, hoppar vig som en katt ner på marken, rusar till den svarta lådan. Låset vill inte gå upp! Jag knackar hårt!

”Open, you must open!”, ropar jag.

Pojken öppnar och jag tar tag i hans vänstra arm och drar ut honom, trycker mat och vatten in i hans famn och föser och skriker för att han ska ge sig iväg. Pojken vänder sig mot mig. Hans ansiktsuttryck far som en pil rakt in i mitt hjärta. Jag känner mig som en svikare. Det var i staden fem mil bort jag lovat lämna honom.

”Du är på rätt sida gränsen”, ropar jag på engelska, efter honom.

Jag ser en svart siluett springa in i skogen.

Några sekunder senare samlas flocken omkring mig. Strålkastare och blåljus bländar mig. Jag har ingen chans. Handklovar tvingar mina händer på ryggen och jag förs in i baksätet på en bil med ett intensivt blåljus som snurrar på taket.

 

Jag är förföljd av två bilder. Den ena visar en pojke på lastbilen med en kvidande min och ett ben som är vridet i en onaturlig ställning. Den andra är en mörk skog där en gänglig tonåring ser mig rakt i ögonen, oförstående, rädd och på samma gång anklagande.

Jag tränar mig att glömma.

 

Juryns motivering

Utan att hemfalla åt predikan gestaltar författaren ångesten inför en av vår tids stora moralfrågor. Suggestivt och nervigt med övertygande detaljrikedom.