3:e plats: Viola av Ida Ömalm Ronvall

Ida Ömalm Ronvall tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Ett svartvitt fotografi«

Det knastrade till när Erling sköt in nattduksbordet mot väggen. Han böjde sig mödosamt framåt men kom inte så långt. Men nog var det någonting som fastnat där, mellan ett av benen på möbeln och väggens list. Inte skulle han kunna få fram den.  Det var inte långt att böja sig egentligen, men för honom var det omöjligt. Men han måste veta vad det var för någonting.

– Adrian, ropade han mot nedervåningen.

Barnbarnet stod strax i dörröppningen.

– Du som är ung, kan du hjälpa mig här. Det är någonting som sitter fast här, pekade han.

– Visst!

– Jag kan inte böja mig, fortsatte han, men Adrian var redan nere på golvet.

– Här?

– Jo.

– Det sitter fast med något klister känns det som.

Adrian drog försiktigt och Erling inspekterade. Efter några sekunder var Adrian klar och räckte fotografiet mot honom.

Annons

– Tappade du den?

– Nej.

– Men, hur hamnade den där då?

– Jag skulle flytta på… och då märkte jag att det var nåt där.

Erling var tyst en lång stund. Det var precis den bilden han hade haft i huvudet häromdagen. Viola i trädgården. Fast här hade hon inte den rosa jumpern på sig, det såg han trots att bilden inte var i färg. Den här var kanske blå, eller grön, att döma av den grå tonen. Och förresten så måste väl detta ha varit långt före den rosa jumperns tid. Hon var högst 30 år på bilden. I bilderna i hans huvud hade hon aldrig någon särskild ålder, utan var bara hon.

– Det är mormor, eller hur?

– Jo.

Ja. En gång hade Viola varit en person som hade stått i en trädgård i en by och blivit fotograferad. Och nu var hon bara en person på en bild. Han hade ändå tänkt så. Att de var någonting speciellt. Ja, det hade han ju aldrig sagt förstås. Man skulle ju inte framhäva sig. Men han hade ändå tänkt det. Men så var det ju inte. De hade varit vanliga människor, som livet börjat för, pågått, och för Viola hade det slutat på ett högst normalt sätt.  Världen fortsatte, var densamma. Hon hade inte varit så speciell. Den skulle fortsätta när han var borta också. Han var inte speciell heller. Adrian fortsatte att titta på bilden.

– Fin bild. Vem är det som har tagit den?

– Vet inte. Det kanske var hennes bror…

– Snyggt med svartvitt. Jag skulle vilja fota mer i svartvitt, egentligen.

– Jo, på den tiden fanns det ju inte så mycket annat, log Erling.

– Nej, det är klart. Just det. Men foton i svartvitt ser liksom…mer riktiga ut. Förstår du vad jag menar?

– Kanske.

– Är det här utanför?

– Ja.

Han undrade varför bilden hamnat där, bakom Violas gamla nattduksbord. Om det var så att hon brukat titta på den och längta efter sitt gamla jag. Hade hon saknat sin gamla kropp, den med mer ork? Vad hade Viola egentligen tänkt? Vad hade hon drömt om? Eller var det så enkelt att hon haft den som bokmärke och att det lika gärna hade kunnat vara vilket fotografi eller vilken lapp som helst? Hade hon varit här hade han kunnat fråga. Men hon var inte här.

– Mormor ser ung ut på bilden. Bodde ni här redan då?

– Vi har alltid bott här. Vi byggde huset innan vi gifte oss. Innan bodde jag hos min mor och far, och mormor hos sin mor och far.

– Jaha! Men bodde ni inte med varandra innan ni gifte er?

– Nej, det var inte så då. Man gjorde inte så.

– Nej, just det. Det har jag hört. Men jag har nog aldrig tänkt så mycket på det…

– Det är annorlunda nuförtiden.

Tysta tittade de på varandra och vände sedan sina blickar ut genom fönstret, mot platsen där Viola en gång hade stått och blivit fotograferad. Där var det höst nu.

Juryns motivering

»En stillsam liten kärlekshistoria i imperfekt såväl som presens berättas i långsam takt mellan raderna i en berättelse som lyckas med konststycket att vara kort som ett andetag och ändå täcka ett helt liv.«