2:a plats: Efterlämningar av Joakim Burholm

Joakim Burholm tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Ett svartvitt fotografi«

Linn sitter i skräddarställning på vardagsrumsgolvet bland spikar, spån och golvlister. Det är med kalla händer som hon varsamt håller polaroidbilden i kanterna. Den låg inkilad i en glipa mellan golvlisten och väggen. Hon kan känna sin egen puls. Det är en bild av en död kvinna. Det är svartvitt och dåligt upplyst men det syns tydligt att det är en kvinna som ligger där naken på en en blodig presenning. Båda hennes armar är avsågade. Kvar är två stumpar av koagulerat blod. Ansiktet är svullet och har en mörkare nyans än resten av kroppen. Hennes hals ser ut att vara åtstramad som om något sitter väldigt tajt om den. Vid en närmare anblick ser kvinnan ut att vara strypt med ett buntband.

Linn reser sig. Hennes mun är torr. Det känns som att hon ätit bomull i hela sitt liv. Hon tar ut en flaska bordsvatten ur kylskåpet och dricker nästan hela i ett svep.

Var ringer man? tänker hon. 112 eller? Fast det här är väl ingen nödsituation? Människan på fotot är ju redan död. Är 114 14 dygnet-runt-öppet eller måste hon vänta till imorgon?

I vanliga fall är hon noga med att lägga alla pant i en säck men nu släpper hon bara flaskan på diskbänken. Hon tittar på fotot igen. Över kvinnans kropp ser det ut att ha droppats smält vax och brösten är bundna med rep och har klämmor på bröstvårtorna. Det verkade ha pågått någon sexlek innan det gick överstyr.

För första gången slår det henne att hon känner igen parkettgolvet och tapeten på bilden. Insikten om att bilden är tagen här i hennes lägenhet sköljer över henne som en iskall dusch efter ett bastubesök. Den tidigare obehagskänslan förbyts till en elak klump i bröstet och ett tag måste hon ta stöd mot diskbänken.

Hon har tungt att andas när hon på stela ben går ut i vardagsrummet och ställer sig på den punkt där bilden är tagen. Hon håller upp fotot framför sig. Väggarna kryper genast närmare och det tidigare så mysiga oktobermörkret känns hotande. Hon känner sig svag i benen så hon sätter sig på en stol vid fönstret och tittar runt i sin nyinköpta lägenhet. Dom enstaka golvlamporna hon har tända kastar nu långa olustiga skuggor som hon inte reagerat på innan. Lamporna ger ifrån sig ett mörkt gult sken som inte direkt inger lugn. Hon vill just nu kunna tända precis alla lampor i lägenheten och få till någon sorts steril sjukhusbelysning men det går inte. Hon förbannar sig själv för att hon inte gick till affären innan dom stängde och köpte glödlampor som hon hade tänkt.

Linn försöker men kan inte påminna sig om att hon läst om något mord som liknar detta de senaste åren. Hon studerar bilden i sin hand. Motivet säger ingenting om åldern men skicket på kortet skvallrar om att den är tagen ganska nyligen. Det svindlar när hon föreställer sig den tidigare ägaren av lägenheten stå där på hennes golv och helt kallt fotografera den lemlästade kvinnans kropp. Vad hette han? Lasse… Jyll… nånting. Den elaka klumpen i magen växer sig allt större. När han lämnade över nycklarna till henne hade han sagt att det saknades en extranyckel. Hon hade inte tänkt så mycket på det då. Alla kan ju tappa bort en nyckel. Men nu får det Linn att bli likblek i ansiktet. Hon kan knappt andas.

Utan att reflektera över logiken i sitt handlande så reser hon sig och smyger ut i hallen för att försäkra sig om att dörren är låst. Som om det på något magiskt sätt skulle hjälpa mot en mördare med extranyckel. Hon blir stående i hallen en ganska lång stund. Lyssnande vid dörren. Sedan tassar hon tillbaka och sätter sig på stolen vid fönstret igen. Hon tittar ut i den becksvarta oktobernatten. Två våningar ned, utanför hennes port, står en man precis utom räckhåll för gatlampans sken. Det är omöjligt att se vem det är men hennes hjärta bankar så att det känns som att hon ska väcka grannarna. Han står där ganska länge innan han till slut får sällskap av någon och dom går därifrån.

Linn själv sitter vaken vid fönstret hela natten.

Juryns motivering

Annons

»Vad som hade kunnat vara en konventionell skräckberättelse får en extra obehagsdimension av den totala frånvaron av upplösning eller ansats till förklaring. Så vitt vi vet sitter hon där än.«