2:a plats: Doften av rostat bröd av Johanna Lindahl

Johanna Lindahl tog hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Fabriken«.

Doften av rostat bröd
Tävlingsbidraget
Jag och Sofia satt på en uteservering. Jag höll upp min förlovningsring, den var blank som en spegel.
– Jag tar av mig den varje gång jag ska diska, sa jag. Jag vill inte att den ska bli repig.
– Det är fint med repiga ringar, sa Sofia. Kärleken måste få vara repig. Om jag och Leo inte hade gått igenom det där så hade vi inte varit där vi är idag.
Det där som var hans otrohet och som bevisat att de klarade allt. Hon pratade om den som något fint, något välgörande för förhållandet. Tillsammans hade de kämpat i motvind och klarat det, beviset för att de klarade allt.
– Paradoxalt, men sant, brukade hon säga.
Jag och Oscar hade inte gått igenom det där. Allt hade varit så lätt för oss, men jag visste att vi också skulle klara det och jag ville bevisa det. Vi kunde också ta oss genom allt.

Det gick lättare än jag hade trott.
Oscar hade börjat åka på tjänsteresor till Göteborg, något som jag tänkte att vi senare skulle se som en utlösande faktor.
Anton som arbetade på teknikavdelningen hade alltid visat intresse för mig, även om jag hade ignorerat honom. Jag sa till Anton att det var slut mellan mig och Oscar. Det verkade minst komplicerat och samtidigt mest invecklat.
Han bjöd hem mig till sig redan samma kväll.

Oscar åkte till Göteborg och jag åkte till Anton. Det doftade rostat bröd i kvarteret där Anton bodde. Som om alla i kvarteret stod med öppna fönster och rostade brödskiva efter brödskiva, lät doften dras med av vinden som svepte mellan husen. Samtidigt var doften så distinkt att det måste ha varit något större som låg bakom den; en brödfabrik.
På morgonen gassade solen in fastän han bodde på första våningen. Han gick upp, öppnade fönstret och kom och la sig igen. Dofterna och ljuset som föll in i hans lägenhet var annorlunda mot dofterna och ljuset i min och Oscars lägenhet. Det hade kunnat vara en dröm.
Anton strök mig över ryggen och jag funderade på om jag befann mig i det som jag och Oscar skulle blicka tillbaka på och vara tacksamma för i framtiden.

Jag frågade Sofia om hon verkligen var tacksam över att Leo hade varit otrogen.
– Kärlekens repor är värdefulla, svarade hon.
– Men det är ju bara efteråt, sa jag. Hur tänker du om nuet?
– Nuet utgör framtiden, sa hon.
Jag visste inte riktigt vad vi pratade om.

Jag hade inte på förhand bestämt hur länge jag skulle träffa Anton. En gång blev två gånger, som blev tre veckor och sedan tappade jag räkningen.
Jag var någon annan med Anton, eller om jag var mig själv, men jag tänkte alltid på Oscar.

Nuet utgör framtiden, tänkte jag varje gång som jag kysste Anton. Jag andades in i hans nacke vars doft blandades med brödfabrikens, den doft som alltid omgav oss som ett osynligt doftmoln.
Min ring hade jag lagt i väskan, den skavde mot mina hemnycklar och hans hemnycklar.

Jag köpte en brödrost.
– Vi äter ju inte rostat bröd, sa Oscar.
– Det är för att vi inte har haft någon brödrost, sa jag.
Jag rostade bröd och det doftade rostat bröd i min och Oscars lägenhet. Jag tänkte på Anton, men allra mest tänkte jag på mig och Oscar och vår framtid.

Det var inte lätt att göra rätt i det som var fel. Och jag ville inte avsluta min relation med Anton. Jag ville fortsätta att vakna upp bredvid honom.
Nuet utgör framtiden, tänkte jag nästan varje gång jag kysste honom. Ibland tänkte jag bara på nuet. Som om nuet var viktigare än framtiden. Som om nuet förändrade framtiden på ett sätt som jag inte hade föreställt mig.

– Jag älskar doften av rostat bröd, sa jag en morgon när Anton hade öppnat fönstret.
Han la sig bredvid mig och jag tänkte att det här var på riktigt.
– Varför har du en förlovningsring? frågade han.
Jag hade glömt att ta av mig ringen för jag hade glömt Oscar.
– Jag är förlovad, sa jag. Men jag är kär i dig. Och jag älskar doften av rostat bröd.
– Det är ett kafferosteri, sa han och reste sig upp.
Ingenting var som jag hade trott och ingenting blev som jag hade tänkt.
 

Juryns motivering

Annons

»Roligt och elegant om det avancerade sällskapsspel som är tvåsamhet och vänskap. Vad är sant och varför är det ens viktigt?«