2:a plats: Desideria Hök och den sista drivan snö av Maria Svensson

Med sin novell Desideria Hök och den sista drivan snö tar Maria Svensson hem andrapriset i Skrivas och Naturskyddsföreningens tävling på temat »I naturen«.

En vinterkväll sa hennes man att hon luktade så illa att han inte längre stod ut, satte yxan i kubben och gav sig av:
– Tvi Vale!
Desideria Hök tog hundarna och pulsade efter.
– Jag kan inte rå för det! skrek hon. Men han blev mindre och mindre. Han blev till ett spår i snön. Och vid eken borta vid skogskanten tog spåren också slut, och djuren snurrade runt och tappade vittringen helt. De satte sig med nosen i vädret och ylade i mörkret.
Desideria Hök gick hem och luktade på sin kropp. Hon väntade till våren, men han kom inte tillbaks.

Men så en dag kom värmen, det blev som sommar på en gång. Det knäppte i björkarna runt verandan när löven sprack. Och i kikaren såg hon den sista drivan snö smälta, där borta vid skogskanten. Hon zoomade, och det gick rätt snabbt när den försvann.
– Nu tror jag bestämt att det är dags! sa hon och klappade hundarna som snurrade vid hennes fötter.
Hon fimpade, harklade bort något surt, stoppade näsduken i fickan, och började gå med djuren, samma väg som i vintras. Utan snön tog det inte lång stund, och så stod Desideria Hök där åter framför samma träd som sist, och mindes nu tydligt vad han sagt den gången:
– Tvi Vale!
Hon var på väg att vända, vad sprang hon efter honom för?
Men hundarna gav sig till att skälla, som om de fått vittring på något vilt, och kastade sig in under den väldiga eken. Hon drog och slet i kopplen, men de morrade och slängde sig upp mot grenarna, och gav sig först när hon stod stilla och spejade uppåt:
Där längst ut på en gren dinglade han, inte större än en hand, men ändå. Det fanns ingen tvekan om att det var just han: hans ben, armar, kropp. På språng ovanför hennes huvud. Och nu såg hon att hans stora näsa skiftade i grönt.
Där han fastnat i språnget var det inte någon konst att plocka ned honom. Han var så torr och vissen att han nästan sprack:
– Aj!
Hon lade honom på rygg i handflatan och synade honom en stund, och hundarna satt tysta vid hennes fötter.
Så stoppade hon honom i fickan, och gick hem.

Annons

När hon tog ut honom hade han trasslat in sig i näsduken riktigt illa. Det hade lossnat lite bark. Hon ruskade på huvudet, borstade bort barken och slätade ut tyget på verandan i solen. Nu blev det slätt och fint igen.
Så lade hon honom med näsan ner mitt på näsduken och gick ut i garaget. Längst in på hyllan hittade hon en gammal kakburk som kunde passa, tömde den på spik, och gick sedan bakom huset och grävde upp en lagom bit av gräsmattan och lade den i burkens botten. Vad fint hon ordnade!
Hon sprang in och hämtade en tesked. I mitten av den lilla gräsmattan grävde hon först ett hål, och sedan, längs med ena kortsidan, en rabatt. Hon fick hämta pennkniven och jämna till kanten. I hålet satte hon ned plantan med tre ekblad som slagit rot borta vid gödselstaden, och i rabatten petade hon ner några prästkragsfrön. Hon hämtade vattenspridaren från källaren, kopplade slangen till vattenkranen och släppte på vattnet: Ett lätt regn föll över den lilla trädgården.
Hon lade honom på näsduken under eken.
Sedan bar hon in kakburken och ställde den på köksbordet, tog sig en kopp svart kaffe och två sockerbitar. Med en tuschpenna målade hon sedan ett staket på burkens insida.

Det hade luktat så gott av trädgården. Men nästa morgon när hon vaknade hängde han med ena benet över kanten. Då flyttade Desideria Hök ut alltihop till hundgården. Efter det höll han sig lugn, under eken och prästkragarna som växte sig allt större.

Juryns motivering

»Mustigt folklustspel med surrealistiska inslag lyfts av osviklig språkkänsla och nästan taktfast berättande. En historia som gjord för att läsas högt.«