1:a plats: I sommarhagen av Anne Hollingby

En skickligt skriven miniatyrthriller vann förstapriset i vår tävling på temat »Ett gammalt vrak«.

»Är det där din, den gula mercan? Man får bara köra ner dit om man ska lasta av eller på.«
Killen bakom disken var finnig och såg barnslig ut. En liten snorvalp som förmodligen var son till campingägaren.
»Min tjej är därnere och packar ihop, vi ska sticka nu så jag vill gärna betala.« Han ansträngde sig för att låta behärskad, onödigt att väcka uppmärksamhet. Han betalade snabbt och gick bort till telefonkiosken. Han stoppade i två enkronor, slog ett nummer och väntade säkert sex, sju signaler innan han lade på. Samtidigt spanade han ut genom den smutsiga rutan, onödigt hon såg att han ringde. Så tryckte han ner klykan och fick mynten i retur.
Nere vid tältplatsen tömde hon luftmadrasserna och packade ner deras grejor i bagageutrymmet. När hon var färdig tände hon en cigg. De hade legat nära en trögflytande å med lerigt vatten som drog till sig mängder av mygg. Röken fick bort dem för en stund.
Ett par gräsänder jagade varandra på skoj vid strandkanten. Längre bort hade någon börjat grilla och den feta röken bolmade över campingområdet.
Så kom han och de körde snabbt iväg.
»Av dom fem vi var inne hos och frågade efter vägen var det bara en som verkade bra«, sa han »den siste. Han bodde ensam, rätt isolerat. Så jävla gammal var han förstås inte men han var handikappad. Haltade, gick med en krycka. Och så hade han telefonen precis vid ytterdörren.«
Han satte på radion.
»Ooa hela natten, ooa hela dan, ao ao ao ao«
Han stängde av den.
»Efteråt måste vi köra rätt länge, minst ett par timmar. Så vi kommer närmare lite mer civiliserade trakter.« Han såg på henne, hon satt tyst och stirrade rakt fram.
När han ringde på höll han basebollträet väl synligt i vänsterhanden. Hon hade en kniv dold bakom ryggen. Efter ett par minuter öppnades dörren av en kortväxt skallig karl. Som först såg överraskad ut, sedan ilsken, men var helt tyst. »Hör på nu. Gå in och hämta allt du har i kontanter, plocka fram ditt bankomatkort och skriv ner koden. Sen ska vi ut på en åktur«.
Gubben vände sig snabbt om, utan vare sig gnäll eller protester, och gick tillbaka in i det som verkade vara köket.
»Bäst jag går efter och kollar så han inte hittar på nåt. Vänta här.«
Hon tog fram kniven och skar av telefonkabeln, gubben kunde ju ha en extratelefon därinne. Sedan spanade hon ut mot gårdsplanen, det hade hunnit bli beckmörkt.
Det var något som inte stämde.
Hon kände det på sig.

Hemtjänstkvinnan är fortfarande kvar när han går ner för yttertrappan. Hon står lutad mot bilen och pillar med sin Iphone. »Du har en jäkla stor tomt«, säger hon »men den behöver röjas. Min kille skulle kunna fixa det.«
»Nä, det behövs inte. Jag tycker det är bäst att naturen har sin gång.«
Kvinnan kör iväg och han går ner i hagen. Lupinerna lyser upp med sin rika färgpalett, de blir fler och fler för varje år. Långsamt forcerar han det halvmeterlånga gräset, kanske borde han skaffa ett par getter igen men det blir förstås en massa besvär. Luften surrar av bin och längre ner i buskagen verkar getingarna ha byggt bo. Nässlorna är meterhöga och omringar brädhögen som återstår av uthuset. Runt resterna har slyet flätat in sig bland ett par nedfallna vildaplar och bildar en ogenomtränglig grotta av förvildade växter. Han går lite närmare, petar undan kvistar och bråte innan han kikar in. Bakdörren har aldrig varit riktigt stängd men råttor och rävar har för längesedan tappat intresset. I stället har mossan brett ut sig över sätet och även de vitnade benresterna börjar bli mossbelupna. När han skrapar loss grönalger på ett ställe ser han att när rosten arbetat sig igenom den gula lacken bildas en behaglig orange färgton. Bäst att låta naturen ha sin gång.

Juryns motivering

»Med kontraster och ett skickligt använt tidsperspektiv har författaren skulpterat fram en miniatyrthriller ur ett buskage med sly genom att »show, don’t tell«.