1:a plats: Postfröken som försvann av Britta Ågren

En skröna om en katastrof vann förstapriset i Skrivas och Västarvets novelltävling på temat »Ett svartvitt fotografi«.

Två snöstormar har satt djupa spår i halvöns blåsiga historia. I den ena brann Stenkyrkan ner. I den andra blåste Postfröken bort.

I Postens en gång vitmenade lilla trähus, granne med Stenkyrkan, har Postfröken just öppnat postluckan. För ett ögonblick fladdrar hennes vita händer över det gråsprängda håret, stryker över de grova halssenorna, vidrör de smala läpparna och lämnar antydan till ett leende kvar i mungipan. Sen sitter hon där som vanligt och klistrar frimärken, stämplar brev och skickar ut avier. Halvt bortvänd redan innan kubblixten från postbäraren, åttabarnsfadern och amatörfotografen Peter Hallqvists småbildskamera träffar henne i ögonvrån. Bara han såg hennes vita händers brevduvevingar breda ut sig och sväva bort i mörkret.

I 40 år, sex dar i veckan, har hon öppnat postluckan kl 9.00 och stängt den 18.00, innan hon går in till sig. Det vill säga tjänstebostaden på två rum och kök med avträde på gården. Hit kom hon som nykläckt tf postföreståndare efter realen och ett års praktik på postkontoret i stan. Härifrån försvann hon veckan innan årsskiftet när kontoret skulle läggas ner, tacktal hållas, blommor överlämnas och åtta år kvar till pensionen.

Köket har morgonsol, järnspis, kokplatta, diskbänk och bord med två stolar. Sovrummet smalt och vitt med smultronblommiga tapeter, vetter mot Stenkyrkan och kyrkogårdsmuren. I salen fyller glasdjur, i huvudsak katter, vägghyllorna, jämte Grimbergs Svenska historia och några skinnklädda band med Lagerlöfs, Frödings, och Karlfeldts namn i guld på bokryggarna. På buffén ett inramat foto av systersonen, som blivit tonåring och glömmer höra av sig.

Stenkyrkan brann upp i en midvinterstorm natten innan söndagens högmässa mitt under brinnande världskrig. Hettan från kaminens sprakande björkstockar spräckte murstocken, lågorna slickade det medeltida trävirket och tog sig upp i tornet, som vacklade och störtade in till kyrkklockans klang. Den rykande återstoden av kyrkan rubriceras som »krigsruin« i postbärare Hallqvists fotoarkiv.

I det lilla trähuset med Postens indigoblå emblem med posthorn och gyllene krona på väggen helt nära kyrkogårdsmuren sov Postfröken brandnatten igenom bakom mörkläggningsgardinerna. Räddad av nordvästan som drev den dånande elden mot sjön som bottenfrusen släckte gnistregnet. Måndag kl 9.00 öppnar hon som vanligt postluckan och flikar in ett syrligt leende när hostande och harsklande postkunder mumlar om mirakel och änglabeskydd.

Men i midvinterstormen drygt ett decennium senare blåste hon bort.  Tillsammans med Mormor på Skrivargårn och Katten i Posthuset, sen nordostan slitit bort kattluckan. Mormorn från Skrivargårn och Katten hittades i snödrivorna inåt land. Men inte Postfröken.

Mormor på Skrivargårn och hela hennes släkt liksom postbärare Hallqvist med alla sina åtta barn och alla andra i f d Hallqvists numera Hembygdsföreningens fotoarkiv är bevisligen döda och begravda på kyrkogården vid Stenkyrkan. Ja, biskopen från Skara som invigde den återuppbyggda Stenkyrkan samtidigt som Postfröken fick kylskåp under diskbänken och toalettutrymme med vattenklosett i farstun är också död enligt alla dödsrunor. Bara Postfröken håller alla flyktvägar öppna.

Kanske tog hon sig trots allt över insjövikens bottenfrusna is till stranden på andra sidan där vindkraftverken snurrar i blåsten? Eller snodde hon postsäcken med brev och avier och tog bussen till Lilleskog, innan stationshuset revs, sen tågen slutat stanna och Gustav V:s kungavagn med krona och riksvapen rostat sönder på igenväxta stickspår. Även om hans ättlingar fortfarande skattar Bergen på hjort och älg.

Väl i Göteborg med postsäck i behåll väljer hon förmodligen Gripsholm framför Titanic…

Annons

Eller har hon återvänt på sina vita händers brevduvevingar? Sitter därinne halvt bortvänd bakom sly och söndervittrade emblem. Klistrar snigelpostens sista frimärken på breven som aldrig skrivs. Postluckan stängd. Postfröken har gått in till sig.

Juryns motivering

»En flyhänt berättad skröna i kortformat utgör månadens värdiga vinnare. Trots det sorgliga ämnesvalet suger en munter anstrykning av magisk realism och genuin berättarglädje fast läsaren från det första ordet.«