1:a plats: Djuret av Anna Hörnell

En poetisk berättelse, som utforskar vårt tema »Fabriken« inifrån, tog hem förstapriset i novelltävlingen.

Oberäknelig, jag vet inte oberäknelig. Är väl som vilket levande ting som helst. Spottar ibland, spyr ibland, ser inte alltid vars det sätter fötterna och ibland hamnar något i kläm. Men oftast andas det lugnt och smeksamt, andedräkten stiger uppåt precis som rökpelarna stiger en och en ur folket på Storheden eller sjukhusparkeringen i Sunderbyn. Varken svårare eller enklare än så.

Det är ett symbiotiskt leverne, genom åren har jag börjat tänka på det så. Att vi är små celler inuti ett djur av stål och eld och rök. Vi klappar det från insidan, tätar och röjer och provkör och känner efter att andhämtningen sker på det sätt den ska. Vi är kanske lymfocyter, eller granulocyter – ja det är inte mina ord, det är diabetesläkarens, vad jag vill säga är att vi tar hand om ledningarna och utrustningen så andra celler kan fortsätta produktionen.

Nog vet jag vad du far efter och inte har jag problem att prata om det, att ibland kommer spott eller spya utflygandes. Djuret ger och djuret slukar. Och visst, när det händer någon av våra svider det ju till, Sigge hade en vecka kvar till pensionen när traversen klämde åt han. Anki var till tinget och begärde ut hela utredningen, inte begrep jag vad det skulle ge som vi inte redan visste: man har sin sele och man duckar när kranen kör på det hållet. Men så slängde hon tjockbunten på bordet till tiokaffet och då kunde man ju inte gärna sätta sig på tvären.

Det var ju bilderna då, dom hade man ju inte sett innan. Och det var som märkligt, hur skinnet var alldeles helt, lite blånader bara, men det. Ja, jag vet inte exakt hur jag ska förklara men det var som ingen bröstkorg kvar där under. Man kände ju igen att det var Sigge, men han var som platt.

Det var väl den enda som var riktigt nära sådär, men nog vet man ju dom andra. Ugnen som spottade kalk rätt på han Adnan, knappt torr bakom öronen ens, dom försökte rädda han ganska länge men han var ju ångkokt på insidan och det finns ju en gräns för vad dom kan lappa ihop.

Men inte är det nåt bättre utanför, det är förslitningsskador och jävliga chefer och fusk med schemana överallt. Och dra på sig studieskulder för att vända papper på nåt kontor i femtio år, inte är väl det. Här vet man ju att det blir nåt. Man ser vagnarna rulla ut till hamnen, man är en del av en arbetande kropp. Och klappar man den just rätt och väjer när den häver ur sig nåt otyg, då är det inte värre än något annat.

Fast man undrar ju hur dom gjorde till begravningen, om Sigge fick ligga utplattad där i kistan eller om begravningsbyrån har nån teknik. Kanske nån ballong som kan pumpas upp, få det att se lite bättre ut åtminstone så dom kan få på han några kläder. Eller om dom brände han direkt så folk slapp tänka sig.

Det är ju, man vet ju, om inte från första dagen man klev in så i alla fall nu, att djuret spottar och kräks och sväljer. Nog tänkte man just när det hände med Sigge att en annan dag hade det kunnat vara man själv som stod där och blev kavlad som en tunnbrödsdeg mot kranräcket. Nog slår det en men sen släpper man det. Man jobbar vidare, smeker djuret och duckar i tid.

Det värsta var kanske tjäran. Hur han kräktes när var det, tjugotolv? Dom hade ju ingen chans dom som var utanför, var som att han hade bestämt sig. Var ju inga man kände, dom där två, men inte står det just högst upp på önskelistan att bli översköljd sådär. Där vet jag inte alls hur dom gjorde, om dom gick att få ren eller om kropparna låg svarta och kletiga i sina kistor.

Och saten som blev överkörd, man glömmer alltid han. Han hörde ju som inte hit eller vad man ska säga, var det kroat han var? Eller hörde hit – du får inte tro jag menar nåt illa, men han var ju bara här tillfälligt, hade ju inte varit, han hade inte lärt sig djurets rytm. Blir inte samma sak som med Sigge, vi började ju samtidigt han och jag. Hade ju köpt båt där inför pensionen och köat för hamnplats i flera år, så det blir ju. Nu ligger den borta vid udden och går ner sig och nog är det ju synd på en klart duglig båt.

Annons

Juryns motivering

»Med en medryckande trovärdig poetisk – men aldrig distanserad – prosa pulserar berättelsen om Djuret – fabriken – fram, medan det allra viktigaste hela tiden sägs mellan raderna.«.