Undersökningsplikt

Stugan ser ut som en julgransdekoration, hukar under snön vid skogsbrynet. Faluröda väggar och vita knutar, precis som det stod i annonsen. Någon har plogat ända fram till huset. Säkert mäklaren, för grannar har jag inga. Han har varit oväntat tillmötesgående. Vänlig. Inkännande. Jag blir varm.

När jag stiger ur bilen knarrar det under skorna. Det ryker ur skorstenen, min skorsten. En tänd lykta står på den sopade farstubron. Han har ansträngt sig så för att jag ska känna mig välkommen. Jag blinkar, hårt. 

Jag tömmer bilen innan jag låser den.  Har hörsammat uppmaningen att ta med mig mat för minst sex veckor, om jag skullle bli insnöad. 

»Tills ljuset återvänder«, sa mäklaren i och för sig, men måste ju ha syftat på snömängden. 

Jag tar av tumvanten för att låsa upp den mörkbetsade dörren, men stannar mitt i rörelsen. En ljus vibrerande ton hörs. Sedan ett knastrande, som av krossade äggskal, eller av en barnfot som trampar på en skör glasdekoration på ett parkettgolv, sekunden innan skriket och blodet. 

Kom det från skogen? Jag vänder mig mot granarna som vaktar tomtgränsen. 

Skogen står orörlig och betraktar mig. Känns det som, det gör den naturligtvis inte. Granarna ser nästan blå ut, höga, majestätiska. De sträcker sig mot himlen, strösslad med stjärnor som utspillt socker på en mörk bordsduk. Snön lyser upp natten. Men någonting är konstigt med perspektiven. Mörkret är mer kompakt mellan granarna. Som att himlen läckt ned och pulserar mellan träden. Märklig synvilla. Kanske har synen påverkats av vinterluften mot hornhinnan?

Jag sätter nyckeln i låset. Ser att det finns två lås till, högre upp. Nog därför jag fick en så tung nyckelknippa när vi skrev på kontraktet. Just det. Östeuropeiska stöldligor har man hört talas om. 

Inne i stugan får en brasa skuggor att dansa runt på väggarna. Mäklaren måste ha tänt den. Så fint. Det luktar grönsåpa och skog och stugan är mysig, rustik. Ser ut som på bilderna. Orden rustik och mysig användes väl till och med i annonsen? 

Jag tar av mig kängorna, kliver in i vardagsrummet. Tänk, en sån tur. En fullt möblerad stuga, i min prisklass. Det känns ombonat, inbott. Som om de förra ägarna snarare gått upp i rök än flyttat ut. 

Min skrivmaskin passar perfekt på det låga bordet framför fönstret som vetter mot skogen. Rutan är täckt av rimfrost, som bildat ett vackert, helt regelbundet stjärnmönster. Lustigt. 

Jag trycker igång vattenkokaren, byter om till rutiga pyjamasbyxor och ulltofflor. Får inte in någon radiokanal, men sätter på en julspellista på Spotify. Det här kommer bli perfekt. Det är perfekt. Här kommer jag garanterat bli klar med julmanuset.

Jag vaknar av att stugan är kall, mina andetag bildar spöklika rökpuffar i skenet från julgransbelysningen. Elden har slocknat. Det är mörkt. Trägolvet knarrar under mina fötter när jag vrider på elementen. Fast är det verkligen golvet som knarrar? Det låter som att ljudet kommer utifrån.

Jag står vid köksfönstret. Det svider i ögonen. Jag har till slut kommit ihåg hur man andas, men inte förmått mig att blinka. Stugluften känns som sandpapper mot ögongloberna. Jag håller mig i diskbänken, knogarna vitnar säkert. Skogsbrynet ligger där, så nära. Granarna knäar under snötäcket. 

Och mellan granarna rör sig något. Några. De vajar till, tar ostadiga kliv i drivorna, mot stugan. Blir stående. Långa, smala skepnader. Ordet utmärglade dyker upp i huvudet. Naken vit hud. Svart, midjelångt hår som täcker huvudena, ansiktena som borde finnas därunder. Har de huvuden? Ser de mig härinne? Jag tar ett steg bakåt, snubblar till på mattkanten. Faller mot golvet, musklerna låsta, hjärnan paralyserad. 

Jag känner mig dum nu. Ser ner på telefonen med skammen som en stel mask över ansiktet. Han har rätt såklart. Det var dumt att ringa såhär sent. Även mäklare har rätt till ledig tid. Typiskt mig att handla först och tänka sen. En livstid av ackumulerade tillsägelser och huvudskakningar och himlande ögon krafsar på insidan av kraniet. Det hettar i ansiktet. Jag slår mig på de rodnande kinderna, bara en gång. Det är viktigt att vara snäll mot sig själv när det är jul.

När jag vaknar på köksgolvet silar ett blekt, grågult ljus in genom fönstret och får natten att framstå som en generande dröm. Vem ringer sin mäklare mitt i natten, gråtfärdig och osammanhängande? Medan jag kokar kaffe tillrättavisar jag mig själv. 

»Det här skulle vara en nystart.«

Jag slamrar med kaffekoppen för att understryka att jag menar allvar. 

»Nu tar du dig samman.«

Vrider på varmvattenkranen och låter den rinna tills det ryker i diskhon. Sträcker fram handen under vattenstrålen, skakar till men drar inte undan den. 

»Inte konstigt att ingen bryr sig om dig.«

Fjorton sidor har jag hunnit skriva. Skrivmaskinens tangenter en stenlagd gång in  i fantasins värld. Tänk om man slapp återvända. Jag suckar. Gnuggar mig i ögonen och lyfter blicken. Det bultar i handen, trots inotyolsalvan under bandaget. Utanför är det mörkt igen. Jag lutar mig närmare fönstret. Stryker med fingertopparna mot rutan. Det var inga märkligt regelbundna rimfroststjärnor. Det är ett insynsskydd. Härute? 

Jag hackar lök till köttfärssåsen när jag hör det. Jag sväljer, kniven slamrar mot skärbrädan. Ett rytmiskt knarrande, utifrån. Jag sträcker mig efter telefonen för att höja julmusiken, undviker fönstret, som känns som en avgrund som stugan kantrar i riktning mot. Knarrandet blir ett gnisslande, skärande ljud, som av rostiga metallarmar som krafsar på glas. 

Jag hummar. Vänder ryggen mot köksön och adventsljusstaken, som börjat flimra. Stelnar till. I spegeln ovanför hallbyrån ser jag skogsbrynet avteckna sig. Granarna verkar ha ruskat av sig snön, kanske i en unison rörelse. Och framför dem står de. Vita kantiga lemmar som vajar lätt i en osynlig vintervind. Omöjligt långa, som att de tänjts ut, sträckts mot natthimlen. Svart hår hänger över kutande axlar och konkava bröstkorgar. 

»Som lampskärmar med fransar«, viskar jag och skrattar till. Skrattet blir ett flåsande, medan jag backar tills ryggen möter väggen. Glider ner mot golvet, trevandes efter telefonen i fickan.

När jag slutat gråta torkar jag ansiktet med tröjärmen. Telefonen också, som blivit kladdig av tårar och snor. Äcklig. Som jag. Hysterisk. Mäklaren har rätt såklart. Igen. Det stod tydligt i annonsen att den som köpte stugan skulle få leva i samklang med skogens invånare. 

»Bor de i skogen?« En konstpaus som låter som ett utropstecken. »Är de alltså, per definition, skogens invånare?«

Jag upprepar hans ord för mig själv. Några gånger. Många gånger. De är per definition sanna. Och jag kan äta min middag här på golvet också. 

»Stör dem inte, så stör de inte dig.« Jag nynnar det i huvudet. Eller säger jag det högt? Jag har vant mig vid att bara använda den mittre delen av stugan, med nedslagen blick. Även om de inte är farliga, det har mäklaren lovat. Eller det kanske är mer underförstått. Om jag höjer julmusiken så kan jag överrösta ljuden från skogen. Skrivandet har helt avstannat. Att det ska vara så svårt. Inte ens att skriva klart en klyschig julroman klarar jag av. 

»Midvinternattens köld är hård« viskar jag, med armarna runt knäna, så att kroppen trycks ihop till ett lite för stort paket. Det kanske är vintersolståndet idag. Eller imorgon? Knarrandet fyller mörkret, knaprar på hjärnan. Jag väcktes i natt av lukten från mina egna kläder. Maten härsknar i kylskåpet. Halsen har tjocknat och gjort det omöjligt att svälja. Ibland är det till och med svårt att andas. Det kanske är luftomställningen? Från storstadens föroreningar, till det rena, friska här ute. Eller citerar jag bostadsannonsen igen?

Jag låter medicinerna ligga kvar i bilen. Under häckningsperioden ska man hålla avstånd, även om de är harmlösa. Inte tillrådligt. Naturskyddsområde, sa mäklaren kanske. Bäst att respektera att härute bestämmer naturen. Naglarna grävde blodiga halvmånar i handflatorna innan jag förmådde svara honom, skammen som uppblött, mögligt bröd i halsen. Här kommer jag med storstadslater och stadsjeep och tror att jag kan kolonisera vildmarken. Fast bilen är en kombi från 1995. Det sa jag inte, det kanske inte är relevant. Och jag vet inte om Östergötland räknas som vildmark. Men han hade redan lagt på. 

Han har blockerat mitt nummer. Förståeligt. Professionell distans till kunder et cetera. Jag blev bara så skärrad. Vaknade med käkarna låsta i kramp, täcket över huvudet, ansiktet fuktigt av återanvänd utandningsluft. Fast filten strax låg i en nattsvettig hög på golvet och klockradion blinkade dagsiffror, så var det fortfarande mörkt. Jag reste mig upp. Och fast jag lovat att inte skrämma dem, så kunde jag inte hejda mig. Jag skrek. Ljudet som en atonal överstämma till det eviga knarrandet. De stod obekymrat kvar, tryckta mot rutorna, som hade de längtat dit. Deras vaggande fick stugans golv att gunga. Jag snurrade runt, såg säkert ut som en galning när jag letade efter ett fönster utan hår som en mörk, tovig gardin och små runda cirklar av andedräktskondens. Jag grät nog lite, innan jag lugnade ner mig. Det är såklart deras habitat, inte mitt. Jag vet att de inte är farliga. Och jag vet att jag inte borde ha ringt mäklaren, igen.

Jag har byggt ett bo i stugans mitt. Ställt upp möblerna runt mig, som en koja för småbarn. Jag vet att det är jag som är svag, men jag får andnöd av svart hår som gnuggas över mina fönster och gör rutorna suddiga och oskarpa. Tror jag, det kan vara min syn som blivit sämre också. Av sömnbristen. Eller av lantluften. 

Undersökningsplikt!! skrev han i sitt sista meddelande, innan han blockerade mig. Sedan byggde jag fortet och telefonen blev kvar därute, så nu spelar den Last Christmas på repeat och om jag koncentrerar mig ordentligt på texten kan jag blockera ut knarrandet under korta stunder. 

Jag vet inte längre vilken dag det är, men det har nog varit jul. När ljuset återvänder och snön smälter och de drar sig tillbaka till skogen ska jag flytta tillbaka möblerna. Jag är ju inte galen. Då ska jag skriva klart julmanuset.