I kvällningen

Jag går försiktigt och tyst. Jag ser mig om för varje steg jag tar och jag är noggrann med att inte trampa på någon kvist som sen bryts av min tyngd.

Det känns som att skogen håller andan. Frosten får de få löven som sitter kvar på grenarna att darra. Fåglarna är tysta. Det är inte som på våren då de spritter av nyvaknad glädje och de måste få utlopp för den i ivrigt kvitter. Nu är det tvärt om, kylan tvingar dem att sitta tysta och stilla. De sparar på den lilla energi de har kvar.

Snöflingor börjar sakta falla ner från himlen. Först är det några enstaka som landar i mossan och försvinner lika snabbt igen. Snart faller de tät, den ena efter den andra. Nu hinner de inte smälta innan nästa faller.

Min andedräkt blir små vita moln av ånga. Om kylan och rädsla kunde avge doft, så hade det varit den doften som sakta spred sig. Doften av rädsla för vad detta snöfall för med sig.

Jag går vidare. Snön täcker nu marken och dämpar mina steg ännu mer. Jag är ljudlös och behöver inte längre se mig för inför varje steg. Istället lyfter jag blicken upp mot grantopparna. De reser sig stolt upp och är fortfarande gröna. Till skillnad från de andra träden som bara ser bruna och döda ut. Men snart har de inte heller kvar sin färg. Snön täcker dem också, snöflingorna kilar sig ner och fyller de små utrymmen mellan barren.

Jag stannar tvärt och vänder mig om. Jag ser bara mina egna spår som enda tecknat på att det finns någon levande varelse här. Men jag kan förnimma andetagen från någon mer än mig. Någonstans vid sidan av stigen håller den sig dold.

Snöflingorna fyller snabbt och tyst igen mina spår. För att inte själv bli helt täckt av denna vita kyla som begraver alla former och färger, skakar jag på axlarna. Runt omkring mig på marken landar snön som hade lagt sig på mig.

Jag börjar gå igen. Stigen blir smalare och smalare. Den andra varelsen är framför mig, det känner jag klart och tydligt nu. Jag är säker på att det inte är en människa. Andetagen är alldeles för lugna och jämna för det. Troligtvis är det ett mindre djur. Men ingen hare eller kanin i alla fall. De är så fulla av nervositet att det hade jag känt med en gång. Istället känner jag en sorts självsäkerhet. Vad det än är, så är det snabbt och kvickt. Det vet att det kan springa ifrån faran. Frågan är bara om det kan springa ifrån mig.

Men jag anser mig inte vara någon fara. Jag viker av från stigen. Försiktigt tar jag ett litet skutt till en sten vid sidan om. Jag vinglar till och är nära att tappa balansen. Frosten under snön har gjort den hal men jag finner mig snabbt och sätter mig istället på stenen. Den är kall men kylan bekommer mig inte nämnvärt. Istället tittar jag bort mot stigen.

Jag följer mina spår med blicken och så plötsligt upphör de, mitt på stigen där jag tog klivet till stenen. Snart syns inte spåren längre. Snön har fyllt igen dem. Precis just nu finns det inga spår av mig i skogen. Jag reser mig från stenen och går in bland träden. Kvar lämnar jag ett runt märke där snön har smält av värmen från min rumpa. Det är i och för sig också ett spår.

Inne bland träden snöar det inte lika mycket. Mindre snö når ner till marken utan landar på granarnas utsträckta grenar. Marken täcks istället av visset blåbärsris, mossa och annan mindre undervegetation. Jag stannar till mitt i ett steg och lyssna. Jag förnimmer den svaga, söta doften av någon annans andedräkt. Det finns flera individer alldeles i närheten, trots att jag inte ser någon.

Några meter till höger om mig finns en gammal stubbe. Mossan täcker de döda rötterna som sträcker ut sig som bläckfiskarmar åt alla håll. De håller fortfarande ett stadigt tag om jorden och under tror jag att de finns. Jag riktar all min uppmärksamhet mot marken under stubben. Med slutna ögon lyssnar jag inåt, nedåt och känner deras hjärtslag som små vibrationer. Mina beräkningar stämmer, de är där.

Jag tar sakta ett steg i taget dit. Mellan varje ljudlöst steg stannar jag upp och lyssnar. Lika mycket efter att de fortfarande är kvar, som tecken på att någon annan skulle närma sig. För jag vet att i skogen är man aldrig ensam, trots att man inte ser eller hör någon. Men de ser dig.

När jag till slut är framme vid stubben tar jag ett steg upp på den. Därefter stannar jag igen, väger min tyngd och håller andan. Den är förmodligen på väg att ruttna men än håller den. Jag hör ett svagt knarrande inifrån den, som att den suckar när jag sätter mig på den.

Jag ser mig omkring igen. Det gäller att vara vaksam. Grarnas grenar börjar tyngas ner ordentligt av snötyngden och mer snö når nu marken. Det börjar skymma runt omkring mig. Nu dröjer det inte länge innan till och med jag kommer att känna kylan.

Plötsligt känner jag rörelse under mig. Det är nu det gäller att sitta helt still. Minsta darrning av spänning och förväntan kan avslöja min närvaro. Jag tänker inte längre utan jag bara är, fullständigt i nuet och håller andan.

Precis i rätt tid för min utandning, kastar jag mig över den lilla varelsen som intet ont anandes kikade fram under stubben. Mina käkar pressas samman och jag vet att jaktens väntan har varit tursam. Medan jag snabbt och smidigt reser mig upp igen känner jag sorkens sista hjärtslag i min mun. Det behövs inte mer än så för att släcka detta lilla liv.

Runt omkring mig känner jag att paniken som sprider sig som osynliga vågor bland dess artfränder. Rädslan dallrar i luften. Men jag nöjer mig så här idag.

Med min fångst i munnen sträcker jag på mig och skakar snön ur min päls. Svansen höjer jag rakt upp och jag hoppar med några snabba steg ut på stigen igen. Raskt promenerar jag tillbaka, medan jag funderar på hur jag ska göra med mitt byte. Ska jag ta med det in genom kattluckan och äta inne på hallgolvet? Eller ska jag äta ute på trappen?

Det har slutat snöa men doften av färsk snö genomborrar min nos. I munnen känner jag den varma smaken av sorkblod och långt bort i skymningen hörs en ugglas ensamma hoande.