Barnet

Det börjar snöa precis när jag ska sätta sprutan i magen. Jag gör det helst själv, behöver inte hans hjälp, vill inte ens att han tittar på när jag gör det. Stora snöflingor rasar ner i skymningen utanför badrumsfönstret. Blir jag gravid nu har det hunnit bli vinter igen när hon föds. Snart ska äggen plockas ut och befruktas. Vi har gjort det så många gånger förut, och hon har inte kommit till oss än, hon håller sig undan, gömmer sig, har gått vilse. Men jag kan ändå se henne så tydligt framför mig. Det har alltid varit en flicka. Hon finns överallt – i skogen, i sandlådan och bredvid mig på bussen. Hon är inte en längtan eller förhoppning. Hon är en människa som måste få finnas.

Grannparet är ute med sina barn. En bebis och ett som är några år gammalt och håller mannen i handen. Det ser så idiotiskt ut när de kör barnvagnen rakt ut i snömodden och de hårda plogvallarna. De kunde väl i alla fall skotta sin egen uppfart. De har henne i en bärsele nu, framåtvänd fast hon bara är några månader. Barn i den åldern behöver inte se något annat än sin mamma, ska inte överväldigas av för många intryck. Ibland följer jag efter dem när de går det korta motionsspåret i skogen bakom husen. Tre par fotspår i snön, snart fyra. Ett som driver iväg mot träden och blåbärsriset och irrar runt en stund bland stammarna. Barnets händer upptäcker barken, de kalla kinderna, vassa istappar. Jag håller mig oftast på behörigt avstånd från dem. Jag vill inte bli hembjuden till dem och gå husesyn och se barnens stökiga rum, vill inte bjuda in dem och få frågor när vi står i dörren till det tomma rummet på övervåningen.

Jag och Emil talar i gåtor bara vi förstår: förkortningar, statistik, klockslag och datum. Vi kan knappt ha ett vanligt samtal längre, vet inte riktigt vad ett vanligt samtal är eller brukade vara, vill egentligen mest prata om det våra tankar ständigt kretsar kring. Samtal för mig är hormoner och äggplock och fina slemhinnor och sprutor och blödningar. Vi möts vid köksbordet och pratar snabbt igenom det viktigaste i korta, intensiva stötar, innan vi skiljs åt igen och flyr in i världar vi står ut att vara i. Det är egentligen mer redogörelser och förhandlingar än samtal. Vi rör inte vid varandra annat än högst oavsiktligt. Jag låter en sköterska hålla mig i handen vid äggplockning och återföring medan han sitter i ett hörn på en stol och blundar.

Vi har sagt att vi bara ska försöka en gång till. Han har sagt det. Sedan är det stopp, det har vi kommit överens om. Vi kan inte hålla på hur länge som helst, det tar för mycket tid och kraft från det som ska vara ett liv och inte bara en kamp. Jag går på akupunktur dagen före insättningen, och när jag ligger där med alla nålar i mig frågar hon hur det går med allting. Sista försöket, säger jag, med ansiktet tryckt mot kudden och det sträva papperslakanet. Det kommer inte att behövas några fler, säger hon och justerar en nål i armen innan hon lämnar rummet. Hennes steg är nästan ljudlösa, det är mer ett tassande, och hon säger att lugn och ro och tystnad är avgörande för att min kropp ska kunna arbeta ifred. Jag ska föreställa mig ett träd som växer, expanderar, med grenarna spretande upp mot himlen, redo att ta emot regnet.

Någon vecka efter insättningen tvingar han fram en parmiddag. Vi måste ju få vara lite normala någon gång, säger han. Jag vill inte, men jag handlar och lagar maten och står där innanför dörren när gästerna kommer, halvkramar dem och tar deras ytterkläder. Jag ser till att hela tiden sysselsätta mig i köket, fylla på vin och hämta mer kaffe. Fram och tillbaka, in och ut ur rummet, aldrig fångas i frågor. Det hugger till i magen, jag rusar in på toaletten, drar snabbt ner byxor och trosor, har alltid vita för säkerhets skull, då kan jag se direkt om jag blöder. Ingenting än. Emil knackar på dörren, jag vet att det är han. Jag kommer snart, det är ingenting, säger jag och drar upp byxorna, spolar i kranen.

Då ska vi se om det blir ett litet barn snart, säger kvinnan som tar blodprovet. Jag tittar bort, vill varken se henne eller nålen hon sticker mig med. Telefonsamtal på eftermiddagen. Ingen graviditet. Men jag blöder ju inte. Det kan vara så ibland, säger hon, men det kommer om några dagar. Vi lägger på och jag kan inte se på honom, vill inte att han ska försöka trösta. Jag går ut genom ytterdörren, sätter mig i bilen och andas ut först när jag kör norrut på den gamla landsvägen. Han ringer. Flera gånger. Jag borde inte ha tagit med telefonen. Allt har urholkats och vi är tomma skal som driver för vinden, har inget behov av varandra längre. Han höll sin del av avtalet och befruktade ägget, men jag är oduglig, förbrukad och defekt. Fast om blodet aldrig kommer så är det kanske inte sant. De gör väl misstag, blandar ihop provsvar och ger felaktiga besked. Förresten är ingen sanning konstant, alla sanningar stöts och blöts och kröks av tid och rum och oanade krafter och blir förr eller senare till lögn. Det måste finnas något slags vakuum, en plats där jag kan uppehålla mig och vänta på att allt ska ändra riktning och sluta på ett annat sätt.

På farstubron slår den instängda lukten av ovädrad gammal stuga emot mig när jag öppnar dörren. Jag stänger av telefonen och begraver den under locket på kökssoffan. Något släpper taget i mig och jag lägger mig på den smala, hårda soffan och somnar. Jag vaknar i gryningen med värk i hela kroppen. Men jag blöder inte. Inte mycket i alla fall, inte så att det känns. Jag hittar snabbkaffet i skafferiet och kokar vatten på spisen. Enskild egendom. Huset är en tröst jag sveper omkring mig, en skyddande hinna. Han får hitta någon annan som kan bära hans barn och så kan jag sitta i det här huset och ruttna, förmultna, långsamt bli ett med jorden och de släktingar som slitit tills de stupat här.

Min farfar fick ett träd över sig i skogen och dog efter några dagar på sjukhus, en av hans fem bröder drunknade i ån som barn och deras far föll död ner på åkern en dag ungefär ett år efter att han mist sin son. Döden är närvarande här, men på ett sätt jag kan uthärda, den är uttalad och självklar, precis som den var då. På väggen hänger ett inramat svartvitt fotografi av den döda pojken i sin kista. Kusinerna plockade ner det sist de var här och gömde undan det bakom ett gammalt uppslagsverk i bokhyllan. Pojken ser alldeles lugn ut där han ligger och bilden av honom besvärar mig inte.

Varje gång jag sätter mig ner och försöker läsa eller börjar följa en ny stig i skogen anfaller tankarna som en ihärdig myggsvärm. Den tredje dagen vaknar jag och vet. Det har smugit sig på mig under natten när jag sov och var försvarslös. Utstötningen, förvisningen, fördrivningen. Allt slutar i tomhet. Det finns inga ritualer för att sörja sådant som bara inte blir, ett barn som finns men som ingen annan ser, som bara är en flämtande ljuslåga vars värme man kan känna mot handflatan innan den slocknar. Vi har varit med om tusen tysta begravningar.

Jag går ner till ån och klär av mig, låter kläderna bli liggande i smältsnön på marken och glider ner i iskylan. Jag bär på en ödemark inuti mig. Vad för slags levande varelse är jag med så mycket död i mig? Klarar jag att ta mig upp på den hala, branta åstranden igen, då får jag leva, då klarar jag en dag till i den här kroppen. Eller så låter vattnet och slänten mig tappa greppet, sjunka och försvinna. Jag ser henne stå vid bryggan på andra sidan ån och jag simmar mot henne.