Storvilan eller Byatröstaren

Jag och min farmor stod varandra nära. Vi spelade kortspel, det var Femhundra, den svåra varianten, jag hade aldrig bra kort och vi spelade resten av eftermiddagen och sen dog hon. Jag åkte hem till mig och hon la sig på kökssoffan och somnade in i en tupplur. Det hände precis så. Min farmor dog i en tupplur.

Hon jämrade sig ofta över hur trött hon var. På ett sätt fick hon äntligen vila nu, det var verkligen storvilan, den oändliga.

När farmor dog bestämde jag min för att sova. Ett år skulle jag sova.

Jag vädrade i sovrummet. Tvättade lakan och påslakan rena. Målade om väggarna till medeltidsgul. Jag spacklade inte igen skarvar och hål innan. Fult, kan man tycka. För min egen del, jag gillade det som avvek. Ett köksbord vars form inte helt passade in. Tavlor som trängdes om utrymmet eller hängde lite ojämnt. Människor som alltid sa sina tankar högt, precis så dom tänktes i sin ibland osympatiska originalversion, som rökte och snusade och svor, men också: jag har aldrig dragits till vackra ting.

Så att.

Jag köpte ett bevattningssystem till växterna. Tog upp mörkläggningsgardinerna från källarförrådet för att undkomma de ljusa nätterna. Ställde konserver och bondkakor på burk och en stor vattendunk på sängbordet. På kudden sprayade jag parfymen med doft av sömnig lavendel och nytvättad bomull.

Första veckan sov jag större delen av dagarna.

Den korta vakna tiden försökte jag framgångslöst stänga ute farmor. Jag försökte vila bort henne för att kunna vakna upp och fortsätta leva mitt liv utan att känna den tjocka trädstammen av gråt i halsen. Men varje gång jag slog upp ögonen såg jag henne framför mig. Hörde skrattet, rösten, kände värmen, kroppen. Sen slöt jag ögonen hårt igen.

Ett par dagar in i vilan ömmade benen och armarna, det värkte i huvudet. Jag fick sprickor på läpparna, min underläpp blödde i sidan. När jag till slut försökte resa mig upp vek sig benen och jag fick krypa till badrummet. Min kropp var försvagad. Jag kissade sittandes i duschen. Lutade mig mot väggen och vilade huvudet en stund mot det kalla. Det vore ingen underdrift att säga att jag tyckte synd om mig själv. Jag saknade farmor. Men jag tänkte att vi ändå vilade tillsammans nu. Jag vilade tillsammans med henne.

Hur annorlunda livet ter sig att man inte märker när något försöker avbryta ens verksamhet. Något oväntat dyker upp som ställer om ens riktning: min sorg och anledningen till att jag sov fick ett abrupt slut när jag kröp ut från badrummet och fann ett meddelande på golvet. Precis utanför, mellan badrumsdörren och ytterdörren, låg det framför mig. Datumstämpel från veckan innan. Ett vykort från min farmor, jag kommer inte berätta vad hon skrivit. Men meddelandet fick mig att krypa tillbaka till duschen och slå på vattnet från munstycket.

Sen reste jag mig upp.

Sen skärpte jag mig.

Mitt år av sömn blev till en vecka. Till alla som undrade vart jag höll hus under junis första soliga dagar, svarade jag: tog en lång tupplur. Och alla verkade nöja sig med det. Jag tror alla kan förstå behovet av att vila, riktigt vila.

Framför allt tror jag att alla kan känna igen den utomkroppsliga känslan som sorgen kan medföra. När man gör nästan vad som helst för att lämna världen, om så bara för en stund, för tanken på att vara vaken i den, om så bara för en dag till, känns övermäktig.

När vilan kommit och gått, jag hade återerövrat min kropp, började jag brodera. Vilan hade bytts ut mot händernas oupphörliga aktivitet. Rasande förde jag nål mot tyg. Frenetiskt tryckte jag den in och ut, med små hårda stötar.

Jag ansåg mig vara en misslyckad författare. Till alla andra sa jag: det är så svårt för oss kulturarbetare nu, det finns inga jobb för sådana som mig. I själva verket visste jag anledningen till att inga förlag antog mina manus. Jag skickade aldrig ut några, jag hade aldrig lyckats skriva klart en enda text. Högen med påbörjat och oavslutat växte. Ofärdiga romaner och lösa texter om Västerbottens röda stugor, sågverk, hjortronmyrar och vilda Byskelaxar. Efter att farmor gick in i storvilan försökte jag inte ens skriva, för skrivandet hade precis som jag stagnerat. Kroppen stod still.

Om jag var på väg att ge upp innan, hade jag verkligen gett upp nu.

Jag slutade skriva helt, trots att skriva varit det enda jag någonsin velat syssla med. En stor sorg, såklart, men sorgen över farmor var större. Jag minns de broderade ordspråken som prydde hennes köksvägg. De var fåniga uppmaningar om livet. De var citat om självhjälp och ta-dig-i-kragen tillsammans med ditt morgonkaffe. Under en bonad som uppmanade henne att Fånga Dagen hade hon tagit sin oändliga tupplur och jag undrade om hon gjorde det medvetet, för humor hade hon, farmor.

Det fanns inget kvar för mig att göra än att brodera. Med en nervös hand, som nybörjare ofta har, försökte jag placera korsstygnen rätt. Jag valde ordspråk jag redan kunde.

Är det inte för varmt, är det för kallt.

Det bästa har inte hänt än.

Verkligheten är inte allt här i världen.

He som hänn – he hänn hänna.

Jag sålde en till min moster på gatan nedanför och det tog inte lång tid innan grannskapet knackade på. Från hela samhället kom dem. Efter ett par veckor in av broderande var det köbildning utanför min dörr. Mina små broderier av ordspråk hade spridit sig.

»Så trösterika ord« sa dem.

»I dessa tider är det så viktigt med tänkvärdheter« sa dem.

Finast var orden från paret Torstenssons, det äldsta paret på gatan. Frun sa: jag ska hänga den på väggen, dricka kaffet och läsa den högt om morgonen och kvällen. Och maken sa: i begynnelsen var Ordet, Johannesevangeliet kapitel ett, vers ett.

Mina ordspråk verkade ha lyft mig från misslyckad författare till hyllad byatröstare. Så för mig själv tänkte jag: ord kan få kroppen att gå under, men kan också lyfta en människa dit den behöver bli lyft.

Den tanken satte jag sen ett frågetecken efter. För riktigt säker på mig själv hade jag ju aldrig varit.