Portal

När jag såg bilden var det första jag tänkte att du var lik mig; det bruna håret, den runda ansiktsformen, de kraftiga ögonbrynen. Skillnaden var att dragen var mycket mer förfinade hos dig, som att mitt utseende bara var ett första utkast och att ditt var det slutgiltiga, som att man skulle ha ägnat mer tid åt redigeringsfasen på dig än hos mig, inte haft lika bråttom. Sen märkte jag som tur var att dina ögon skelade, inte mycket alls, men tillräckligt för att märkas. Du var som min mexikanska spegelbild – mitt ansikte speglat i vågigt vatten.

Nu är försvunnen. Dina vänner verkar tro det värsta, och jag med. Du har varit tyst i flera veckor nu. Min dagbok säger ingenting om hur du faktiskt var, så nu försöker jag återskapa dig, på samma sätt som jag tror du skapade mig.

Jag var 19 och hade just åkt iväg på den stora resan: ett hemligt homosexuellt vision quest som hittills bestått av att ringa mamma och gråta och säga hur korkad och ensam jag var. Jag var ensam, jag skrev jag till dig. Och du svarade att du ville träffas. På väg till Pata Negra hade jag en nylonjacka som jag misstänkte luktade svett. Jag var nog fortfarande i puberteten; svettades av värmen om dagen och av nerverna om natten. Cigg efter cigg, lungor som sved i Parque Mexico, fast det tänkte jag inte på för hjärtat lät Du-DUM-du-DUM-du-DUM. Hjärtat och svetten, det är vad jag minns när jag tänker på dig – du som skulle fixa weed trots att jag inte gillade weed, det kändes bara som det mest naturliga sättet att inleda chatten på. Jag visste inte om du var min langare dejt eller rånare så jag hade både kondomer och kontanter. Om du var en rånare var jag okej med det, jag hade inget som var värt något och ingen behövde få reda på det – det var det jag intalade mig när jag såg dig dyka upp vid Pata Negra: Skinnjackan som glänste till under lyktstolpen, cigarettglöden. Direkt visste jag att det var du.

Pata Negra var fullt så vi gick till ett annat ställe där vi drack gulaktig sörja som hette pulque – Aztec drink, magic powers sa du, fast på wikipedia står det att det enda magiska är en pytteliten mängd alkohol, men jag vet inte om jag tror på det för allt började pulsera, jag menar staden alltså, men det var som att staden hade runnit ned i ditt väsen och dina ögon skelade precis som på bilden. Du frågade var jag kom ifrån och jag visste inte vad jag skulle svara. För det var som att be någon som varit blind sen födseln och plötsligt fått tillbaka synen att betygsätta sitt liv i blindhet. På samma sätt hade mitt liv en timme tidigare varit, inte bra, men osynligt. Det var för svårt att förklara på spanska så jag tog en klunk pulque, log och sa Estocolmo.

Jag skämtade och frågade om pulque egentligen var en aztekisk roofie, du skrattade och nästa helg möttes vi hos din kompis: Vi hamnade vid varsin bordsända och jag pratade med Thiago från Brasilien, då och då möttes våra blickar och stearinljuset flammade i dina ögon. Du gav mig gräset, bad om ursäkt och sa att du glömde bort det förra helgen, men jag hade också glömt bort det – du rullade en joint och föreslog att gå ned på gatan, så där stod vi bara vi två och rökte, jag tog bara munbloss för jag gillade det ju inte men ville inte vara otrevlig. Och så kysstes vi, det var lika spontant som att klia sig på armen … Hade aldrig prövat kokain men sa Yeah lots of times när du undrade om jag brukade ta, du fiskade upp lite på en nyckel och jag böjde mig ned och drog i mig och allt blev kristallklart och jag sa utan att skämmas att Mexico city var My type of city … Ett par timmar senare låg vi med varandra i din lägenhet och det jag kände var vem var jag och var var jag och vem var du.

Sömnlösa nätter nu. Varför skulle jag någonsin sova när livet börjat brinna?

Nästa gång undrade jag om du hade perico och det hade du så klart, jag frågade om du hade ett nummer man kunde ringa för att köpa mer av och även det hade du så klart. Hemma hos Thiago igen: en tallrik som passades runt och sen en taxi till någon fest i Doctores och våra blickar möttes som förra helgen men nu tittade jag bort, för jag hade redan gått igenom dig. På andra sidan portalen som var du fanns köttet, och det var det förbjudna köttet jag ville åt och det fanns så mycket av det.

Jag svarade inte på dina sms medan du fortsatte svara på mina. Du var som den där karaktären i en äventyrsroman som erbjuder huvudpersonen att åka snålskjuts på ett fartyg till Västindien mot att han skurar mässen då och då, det var just det jag aldrig gjorde, det enda jag gjorde var att sitta nere i hytten och frossa medan du stod uppe på däck och drog upp fisken som jag tryckte i mig utan att tacka. Och nu är du försvunnen

– Men du är inte försvunnen visar det sig.

På Facebook läser jag att du är hemma i El Salvador, att du är säker och ber om ursäkt för att du inte sagt något. Lättnad så klart, men lika stark något annat, något mer svårtolkat. Jag klickar upp vårt chattfönster, två dagar tidigare har jag skrivit Where are you? I hope you’re okay.

Samtidigt som jag läser vår chatt dyker de där prickarna upp i chattfönstret, de som betyder att du håller på att skriva något. Jag börjar vanka runt i rummet, kan inte sitta still, för på andra sidan Atlanten sitter du och skriver till mig. Det tar lång tid, prickarna försvinner först efter flera minuter. Då tänker jag att du sitter och läser igenom vad du skrivit, lägger till något ord som fallit bort, vilar pekfingret på enter-tangenten redo att trycka på skicka. Men tiden går, det trillar aldrig in något meddelande.

Innan jag slår igen datorn funderar jag på att skicka den här texten till dig, men gör det inte, för när jag läser igenom den är det inte dig den handlar om. Den är inte ens skriven på spanska. Ja, så var det nog från första början. Jag var inte intresserad av att lära mig ditt språk. Det var mig själv jag såg då vi satt och drack pulque medan natten pulserade. Du var min mexikanska spegelbild.