Lyftkranen

På kvällen, innan solen gått ner, öppnar vi fönstret på vid gavel. Först då känner jag hur instängt det varit, hur din lukt och min har blandats så att jag inte känt någon skillnad.

Jag flyttar bordet helt när fönsterkarmen. Du ställer upp stolarna på det, bredvid varandra så de bildar en läktare för två personer.

Som att sitta ute, säger du.

Jo, säger jag, och smyger runt bordet, smyger runt till din sida, försöker hitta en genväg till att komma nära igen, så som vi låg i sängen när vi spelade Mario kart.

Du går ut till hallen för att hämta röka. Jag klättrar upp. Vinden blåser håret runt min hals och haka, det kittlas så jag ryser.

Jag för bort det, lägger det innanför halslinningen.

Här, säger du och räcker mig en filt.

Jag fryser inte men lägger den över knäna. Placerar händerna ovanpå, masserar knäskålarna. Vad gör man med ett par händer?

Du räcker fram ett litet, litet paket, inte längre än mitt lillfinger.

Grattis på födelsedagen.

Jag skrattar, glad att händerna fått något att ägna sig åt nu. Du har tejpat hårt. Jag får riva upp tejpkanten med naglarna, försiktigt, och dra runt hela vägen, försiktigt igen, för att inte tappa greppet. Så vecklar pappret ut sig i mitt knä. Inuti finns ett suddgummi. Alldeles vitt med orörda kanter.

Oj, säger jag, oklar över hur jag känner.

Minns du att du sa det? säger du. Jag önskar mig en kram och ett suddgummi, sa du.

Jag ger dig en blick och ett:

Jag tror jag sa radergummi.

Du tar upp suddet och låtsas vara arg, kastar upp det i luften så att det ska träffa mig. Jag samlar armarna och benen som i försvar, får precis fatt i suddet innan det hinner ramla ner på golvet.

Grattis i alla fall.

Tack i alla fall.

Du knäpper upp ciggpaketet och drar fram en hemmarullad, tänder den med vant grepp, ritsch klick poff.

Röken doftar sött och tungt. Du blåser långsamt ut. Jag andas in, sänker axlarna. Tungan trycker mot gommen, jag släpper den, försöker slappna av.

Vince Neil, säger jag. Du påminner mig om honom.

Var inte han ett svin.

Ett svin med snygga kläder.

Du räcker mig spliffen, jag tar den mellan tummen och pekfingret. Drar in och blåser ut lika snabbt igen. Andra gången håller jag det längre. Tredje gången tar du den ifrån mig.

Du slår av den mot fönsterbalken, pekar mot horisonten.

Det är min kran där, den gula.

Du tar ett bloss. Det är inte svårt att se kranen, den är högre än alla andra.

Får du aldrig svindel, säger jag.

Jag känner din luft över min hals när du blåser ut.

Man vänjer sig.

Jag ställer mig upp, böjer lite på knäna för att inte slå huvudet i taket, tar ett steg framåt så jag ser trottoaren. Köksbordet darrar till under mig.

Är det såhär det känns för dig däruppe, säger jag.

Sätt dig ner, säger du.

Jag står kvar.

Sätt dig, säger du igen.

Du tar tag om min handled och värmen från dina fingrar sprider sig ända ner i knäna och jag backar, sjunker ner på stolen.

Du lägger filten över mig. Låter handen stanna på mitt lår.

Vad fint, säger jag, nickar ut mot himlen. Kolla vilka färger.

Jag lägger min hand på din, flyttar den högre upp. Den rör sig mot mig, säkert, stadigt. Så sitter vi ett tag utan att se på varann.

Är det gräset? säger jag. Jag känner mig så tung. Ska det vara så?

Sitt still, säger du.

Jag lutar huvudet bakåt, det hettar överallt och gatulamporna tänds, en efter en efter en.

Är du rädd– är du rädd att jag ska ramla, mumlar jag.

Du låter din hand glida undan och något sjunker i mig. Jag för ihop benen. Hjärtat slår så att jag har blodsmak i munnen. Jag sträcker mig efter filten. Tungan trycker mot insidan av framtänderna, stel och hård. På fönsterkarmen ligger en fluga, en jag smällde precis innan du kom. Jag andas så tyst jag kan.

Jag menade inte, säger jag. Förlåt.

Kranen är ljus och väldig mot den blånande himlen. Kanske kan man se mitt fönster därifrån. Om man vet åt vilket håll man ska titta.

Stolen knarrar till, jag hör hur du rör dig, men du reser dig inte.

Har det hänt någon olycka någon gång?

Du blossar igen, kliar under ögonbrynet.

När man sitter däruppe blir allt så mini. Man liksom glömmer efter ett tag hur tunga grejer man flyttar.

Jag pekar mot kranen.

Så om du tar en stålbalk, och vänder kranen helt åt andra hållet, och släpper –

Så blir det det sista jag gör.

Så kan du krossa vem som helst.

Jag tar upp suddet, fingrar på det. Så lent det är, lika lent som hud. Och ändå vet jag hur det bränner när man drar det snabbt och hårt över underarmarna.

Kramen då? säger jag.

Inte ett ljud från dig.

Hur blir det med –

Jag har tänkt att jag ska låta retsam men rösten bara tynar bort. Suddets kanter är skarpa in i handen. Jag klämmer

hårdare. Ansiktet blossar så att inte ens kvällsluften kan svalka det.

Så knarrar det till från ditt ryggstöd.

Kom hit, säger du. Kom.

Du har sträckt upp armarna, skjortan blottar din navel.

Kom och ta av mig mina snygga kläder.

Det kittlar i svalget när jag skrattar. Jag sätter mig gränsle över dig, drar av skjortan och drar ned jeansen, dragkedjan och knapparna river mot mina lår, men så är vi hud mot hud, dina ben lurviga mot mina.

Du är så varm, viskar jag och drar av min egen tröja och du knäpper upp min behå.

Säger du det.

Jag kysser dig så djupt att jag inte längre vet vems tunga som är vems. Dina händer trycker mot min nakna svank.

Läpparna lämnar dig bara för att kunna hämta andan.

Jag har velat det här så länge, säger jag.

Du lyfter ena handen, stryker mig sakta över håret, nerför ryggen, börjar om igen.

Jag vet, säger du, och ser på mig så att jag måste gömma huvudet under ditt nyckelben.

Får jag komma dit? Sitta i hytten? viskar jag in i din halsgrop, osäker på om du hör. Men jag känner att du nickar, känner dina armar trycka sig omkring mig. Du lägger hakan helt försiktigt mot mitt huvud, gör cirklar över håret.

Vi åker upp imorgon, säger du.