Matilda

Mitt i natten ler hon mot mig. Hennes huvud vilar på min arm, en liten hand krafsar i mitt skägg. När hon till slut somnar vågar jag inte röra mig.

Drömmen och minnena lyfter mig varsamt. Vårsolen skjuter försommarpilar mot tveksamma ögonlock, påslakanet ligger korvat vid mina fötter och täcket i en hög på Hennes sida. Shit, tänker jag, plötsligt klarvaken. Dagen D.

Två ostmackor förbereds och intas på rutin. Den första klunken Zoegas skånerost är en snudd på religiös upplevelse. Borstar tänder och hår med bristande entusiasm. Invandraren i spegeln stirrar på mig genom mina bruna ögon och hävdar sig härstamma från faraoner. Norrlänningen i mig ber mig korrigera min självbild.

Det är en kamp i motvind varje morgon, detta det personligaste av möten. Igår när nya vännen sa »Vi gör det snart igen« och jag ännu en gång insåg hur oerhört vacker hon var, var det ändå egna brister som ekade allra klarast inombords. Varför, under sex, envisas med att ha persienner nere och varje glödlampa släckt? Skammen, självföraktet, varifrån kommer det?

Matildas dörr är stängd när jag ska gå, jag sms:ar Anna. »Jag åker nu, tror M behöver dig, ringer när det är över.« Hon svarar med ett hjärta.

Den skallige ynglingen är ute och går med sin väldiga schäfer när jag cyklar mot jobbet, jag ser honom på långt håll utanför Coop. Mannen är bred som en blocköverskridande flyktingöverenskommelse, jag vinglar till och tänker för ett ögonblick att jag ska vända. Å andra sidan, varför?

I det korta mötet stirrar vi på varandra, förakt och fruktan utbytes trådlöst. Pulsen bultar i mina öron hela den långa raksträckan mot bussgaraget. Jag är rädd för någon jag aldrig talat med och övertygad om hög sanningshalt i fakta som jag innerst inne anar är grundlösa rykten, samtidigt som jag skäms över känslor som jag inte kan kontrollera. Är jag rasist om jag hatar vita rasister?

Mattias på jobbet möter mig med blicken när jag säger »God morgon. Är det bra?« Han nickar bara, säger något om buss nummer fyra, bromsar som kärvar, ta tvåan. Den nya killen som kör inlandet via Sidensjö – David? – öppnar sidorutan när han glider förbi i sin buss och frågar om det är idag. Jag nickar och ler. Han tillägger att han engagerat hela byn, alla har varit inne och röstat (utom Byström som inte ville lägga sig i), jag har en bra känsla, det kommer att gå bra, Ahmad. Jag nickar och mumlar ett tack innan han stänger fönstret och åker vidare.

Fyra vändor hinner jag med, tur och retur Köpmanholmen-Örnsköldsvik. Ingen har anledning att klaga på upplevelsen, jag stannar när jag ska, tar betalt och lyckas hålla tiden exakt, utan att för ett ögonblick vara närvarande. Kanske har de flesta läst Allehanda och förstår, möjligen känner de inte ens igen mig, en brun hud bland många andra.

Efter sista turen ser jag taxin som väntar vid garaget när jag parkerar bussen. I teorin borde jag kanske känna tacksamhet över att bli hämtad i taxi, lite lyxigt och så. Som att från dödscellen strax efter lunch prisa kocken för att den sista måltiden tillagats enligt perfektion.

»Vilket väder!« säger taxichauffören och fortsätter att prata hela vägen. Om vad? Jag kan inte säga, jag mår illa och har svårt att finna ord.

När vi närmar oss Fjällräven arena ringer jag Matilda men kommer direkt till telefonsvararen. Hon vet att jag hatar att inte kunna nå henne men bryr sig inte. Så jag ringer Anna som svarar omgående. »Oroa dig inte, vi ska snart äta brunch, allt är ok, fokusera på dina föräldrar så tar jag hand om din dotter.«

Olika rykten har florerat om upplägget för dagens event och jag väljer att tro det mest positiva, att jag om en stund ska få träffa MaMa och Abba ansikte mot ansikte, kanske när de sminkas eller under en måltid. Realisten i mig fruktar dock det värsta, ett akvariemöte på varsin sida om en tjock glasruta, där mor vinkar till mig med de vackraste av händer, de som tröstat mig så många gånger och som så modigt vinkade av mig en gång för länge sedan på min väg mot okänd framtid, och min älskade far blickar fram bakom tevesminket med sina kärleksfulla, lite sorgsna ögon, innan vi alla tar ett själlöst icke-taktilt farväl.

Utanför arenan står en lastbil prydd med TV4:s logo. Publikkön ringlar sig långt ner mot havet i Örnsköldsviks vackra hamnområde. Solen som värmer huden när jag går ut ur taxin kämpar för att om möjligt penetrera sig djupare men misslyckas. Benen i mina ben försöker utan särskild framgång meddela musklerna att de faktiskt också måste hjälpa till för att detta ska bära hela vägen.

En tanke slår mig. Med mobilens hjälp besöker jag TV4:s hemsida där en länk till programmet finns högst upp. Ett ungt par – två stiliga män i ryska flaggans färger – leder omröstningen, följt av en bildskön syrianska som enligt biografin nyss fått svenskt skivkontrakt. Först på plats elva och tolv hittar jag mina föräldrar, båda leende men förvirrade, nästan skräckslagna. Varsamt meddelar mina fingrar dem att det kommer att gå alldeles strålande.

Bredvid informationen om omröstningen finns en annons. Statsministern i den nya koalitionsregeringen, en ung bleking, visar upp vita tänder bakom texten »Det nya starka Sverige«. Jag ryser till vid tanken på den oheliga korsning mellan arbetarrött och brunt som regerar över konungariket Sverige, fortfarande skakad över den röra – kall, klibbig – som blev det befruktade odjurets avkomma.

»Ingången till höger«, säger en av många funktionärer i röd vindjacka och pekar när hon ser min gula biljett. Först när hennes kollega tar mig i armen och leder mig framåt reagerar även min kropp. Bakom mig bildas en kö, vi är ett tjugotal som följer med, tysta och lydiga. I det konferensrum där vi till slut hamnar har sex sminkstationer satts upp. »Sitt här tills ni blir uppropade«, säger någon, »det finns frukt och vatten längst bak«.

På de äggskalsvita väggarna hänger foton som är någon meter höga, spelare från Modos historia: Foppa, Magnus den väldige Wernblom, Markus Näslund. Detta är hemmaplan för mig, jag borde känna mig uppspelt. Allt jag kan tänka på är att jag för första gången på två år befinner mig endast en tre, fyra stängda dörrar ifrån mina föräldrar. Och att jag kanske inte ens får träffa dem på riktigt innan det är för sent.

Efter sminket leds vi in i hallen och ut på det som vintertid är hockeylagets hemmaplan. Vi placeras på de två första stolsraderna framför den scen där en ung man i kycklinggul kostym repeterar skämt utan mikrofon som jag hoppas aldrig ska bli skämt med mikrofon.

En publikvärd med stora hörlurar och matchande glasögon förklarar på klockren stockholmska hur allt kommer att gå till, vad vi som anhöriga får och inte får göra och att vi måste – måste! – behärska oss om resultatet går oss emot, inga överdrivna reaktioner, det är trots allt teve, det finns begränsningar för vad sponsorerna accepterar. Jag vill fråga om det är tillåtet att kasta upp i reklampausen.

Medan arenan fylls med barnfamiljer och översminkade tonåringar som hoppas på sin sekund i nationell teve försöker jag tänka logiskt trots paniken. Är det något mer jag kan göra, kan jag rösta fler gånger, hjälper det att be? Någon bredvid mig viskar freakshow, och det räcker för att mitt skyddande membran ska gå sönder och en isande skräck ska sippra in. Plötsligt vet jag att detta kommer att gå åt helvete.

Ljuset tonas ned – fem, fyra och tre, intro. Publikvärdarna viftar igång oss, klappa nu, jubla som om det är tidernas bästa show, vilket det ju ÄR! Den gula kostymen flyger in på scenen under publikens jubel, han är bekant, de har honom på bild i barnrummet bredvid Babblarna och en ung Justin Bieber.

»Örnsköldsvik« ropar han, »välkomna till Andra chansen, jag är Jan Banan. Är ni laddade?« Barnen skriker, bananen ler. »Ikväll har vi tre av Sveriges hetaste artister på plats i arenan. Vi ska genast släppa fram den första. Är ni redo? Mina damer och herrar, ge en varm applåd till Calippo Summer och deras färska hit DANSA PÅ STRANDEN.«

Tinnitusfrämjande skrik. Jag stirrar mot scenen i förundran, jag hör och ser den unga publikens reaktion och förstår inte. Man måste ha gett mig biljett till fel event. Men så, innan det pastellfärgade sång- och dansnumret är slut, byter producenten bild på storbildsskärmarna. Under en transparent klocka som räknar ner från två minuter ser jag plötsligt min far och min mor. Bakom dem står Gul Kostym, han ler mot kameran, pekar på MaMa och formar ordet »Rösta NU!«. Min högra hand griper den vänstra, jag river och river och hoppas på blod. Hur ska jag annars kunna veta att detta är på riktigt?

Det darrar till i fickan, någon ringer. Matilda, tänker jag, tar snabbt upp telefonen och betraktar skärmen. Ingenting. Inget meddelande, inga missade samtal. Då slår det mig att något liknande har hänt en gång förut, harmlöst men dödligt, som en diskret krusning på ytan före en tsunami, en oskyldig inandning innan ett förödande besked. Den gången hade Matildas mamma lämnat oss.

»Vilken start!« ropar programledaren, samtidigt som den bakre delen av scenen börjar snurra och sex personer kommer fram sittande på hippa barstolar. I min fars ansikte, fasa och skräck. Min mor ser tom ut när hennes ögon sveper över arenans publik för att om möjligt kunna upptäcka sin förstfödde.

»Och nu, det stora ögonblicket«, säger han och läser innantill. »Tack vare ett generöst initiativ från regeringen har några av alla de tiotusentals som varje år söker asyl i Sverige fått komma till Andra chansen. De har besvarat frågor om så skilda ämnen som allemansrätten, kristendomens olika förgreningar i Sverige och det svenska musikundret. Utifrån resultaten har ni tittare sedan fått använda er demokratiska rätt. Detta är den sjätte och sista deltävlingen då vi tillsammans röstar fram finalister till Globen och chansen till ett permanent uppehållstillstånd.«

För ett ögonblick tycker jag mig möta MaMas blick, jag vinkar och skriker trots förbudet men överröstas av kraften i ett viftande guldfärgat kuvert och orden:

»Sverige: vi har ett resultat!«