Korsningen

Han kom in i henne när hon sov.

Det var inte första gången. Hans händer var torra och något nariga. Det var kylan som gjorde det; vårvinden, som trots att den var löftesrik ännu var kylig, nästan avmätt. Med de händerna trängde han alltså in i henne nu. Som sandpapper kändes de, men ändå inte. De var inte varma, snarare kalla, som att greppa med handen kring en ölburk. Inuti henne var det blankt på samma sätt.

Det hade varit fel att säga att han var hårdhänt, visst – så var det inte alls. Om något var han beslutsam. Givetvis var hon inte våt, men det bekom honom inte. Tvärtom tycktes det egga honom, beslutsamheten växte, hon hörde det på honom, andhämtningen som blev tyngre, djupare.

Det var lögn att säga att hon sov förstås, hon bara låtsas sova. Om hon skulle råka avslöja sig – blinka till, om hennes ögon hastigt fladdrade, flackade, liksom de gör på en ängsligt svulten örn som spejade högt uppifrån – då kunde han bli hårdhänt, det räckte med någonting så litet. Riktigt hårdhänt kunde han bli – nej, inte arg, hon rättade sig själv; oberäknelig. Ännu visste han ingenting om barnet. Hon hade inte sagt någonting – vad skulle hon säga?

»Älskling, jag – «

Sådär inleddes gärna saker och ting på film, då lät det helt naturligt, fast man förstod – det gjorde ju alla – att det bara rörde sig om repliker, men ändå. För henne låg ordet alldeles för halt i munnen – älskling – nej, det var för slipprigt, halkigt, men också dävet, som beläggningen på en gurka som hade legat för länge i kylskåpet. När hon tänkte efter hade hon aldrig kallat honom för älskling, inte heller raring. Dessutom var det alltid han som tilltalade henne, hennes namn som var ett namn bland många. Det var alldagligt för alla andra, utom när han sa det – då blev det vasst, som att handskas med glassplitter. Hon måste vara vaksam på sådant, hans tonfall, hur hon pratade, det var det där oberäkneliga i honom, i ögonen; hur det böljade som havet, om det var flod eller ebb, ja sådant. Vad skulle det göra med honom, att få höra om barnet?

»Vårt barn.«

»Vad säger du?«

»Vårt barn.«

I de flesta filmer – åtminstone de som hon hade roat sig med att se – amerikanska var det visst, gav ett tillkännagivande av det slaget alltid upphov till olika former av glädjeutbrott. Det var omöjligt att säga hur han skulle reagera; om han skulle bli glad – det gick inte att utesluta, men hon hade svårt att se det framför sig, så hon lät bli. Hon lät bli och lät honom hållas.

Könet, hans kön var slappt först, ett stycke hud bara. Uttjänt, sladdrigt, som skrynklig tvätt på en lina i vinden. Först efter ett tag blev han hård, alltmedan hennes mjuka, följsamma kropp fortsatte att vara just det. Mjuk och följsam; ett stycke tyg bara, fast mer ömtåligt. Hon visste det, ändå blev hon själv förvånad med vilken lätthet han hade brutit hennes revben.

»Det skulle vara så enkelt att ha sönder dig«, sa han då, den gången, och hon hade vetat utan minsta tillstymmelse till tvivel att han hade haft rätt.

Efteråt, när hon var säker på att han hade somnat steg hon upp. Då låg han på sidan medan en rännil av saliv rann ur munnen av honom, ned på kudden. Det luktade skarpt – inte av någonting särskilt, bara den som kommer av en sovande människa. Unken var lukten, jordig, djurisk. Hon försökte frammana något slags känsla av ömhet inför honom, men det enda hon kände var magen som molade. Ligamenten som flyttade på sig, hade barnmorskan förklarat för henne.

Till stugan här hade hon kommit ända sedan hon var liten. Det var en oansenlig plats, men en plats likafullt. Hon hade ärvt den efter sina föräldrar och fortfarande var det henne ovant att tänka på den som sin. Ännu hade hon inte tagit sig tiden att rensa ut vad de hade lämnat efter sig; möblerna var sådana som hennes mor hade valt ut, glasen, tallrikarna – allting var repat, använt. Soffan var nedsutten, den gröna, något noppriga fåtöljen likaså. Hon anade lukten av sin far, i tyget, i gardinerna, den mätta lukten – eller doften – av piptobak och kunde inte bestämma sig för om hon ogillade det eller inte, om det var en lukt eller en doft.

Han tycktes inte märka någonting av det. Genast hade han slagit sig ned i fåtöljen och tänt en cigarett, alltmedan minen i hans ansikte talade om att han var varken nöjd eller missnöjd, men kanske mest missnöjd, om hon var tvungen att välja.

»Jagade han eller, din farsa?«

Han hade fått syn på hagelgeväret som hängde på väggen, genast intresserad, och hon hade nickat – ja, hennes farsa hade jagat. Mest småvilt, kaniner, harar, men också en och annan älg. Hon hade hatat det, de döda djuren, pälsen som så omgående blev tovig, deras slappa, oseende ögon. Trots det hade han – hennes farsa alltså, fast hon sa alltid far – insisterat på att hon skulle lära sig. I början fick hon blåmärken av rekylen, stora, väldiga, som utspillt bläck på axeln, sedan lärde hon sig att spänna kroppen innan hon avfyrade ett skott.

Han hade varit tålmodig med henne, likväl hade hon varit rädd för honom. Undra på, med tanke på vad han gjorde med hennes mamma. Slagen, dunsarna – fast då hade hon krupit upp hit, till vinden och lagt sig och lyssnat på fåglarna – svalor var det visst, som hade byggt bo precis under takpannorna, ungarna som pep i boet. Hon kunde inte se dem, bara höra.

Nu satt hon på huk på precis samma plats och städade, rensade, gick igenom lådor. Fotoalbum, kläder, en kaffeservis, gamla kvitton, frimärken, faderns jaktlicens. Hela natten satt hon där. Det kändes viktigt, angeläget. Ett pussel som hon inte helt förstod men ändå måste lägga.

När morgonen slutligen anlände gick hon ned i köket för att koka te. Hon gjorde en kopp också åt honom – två skedar socker. Han var noga med det – »två rågade matskedar« hade han sagt en gång eller snarare dånat; han var inte den sortens människa som sa saker. Rågade lät som ett svärord när han uttalade det, någonting som han spottade ur sig, som när man av misstag råkar få in en fluga i munnen, den beska smaken, vingarna som klibbar mot gommen.

Kort efter att teet var färdigt kom han ned, fortfarande sömnig, blicken var dimmig på samma sätt som ängarna kring stugan när gryningen kom, de skira slöjorna av fukt, hur de dröjde sig kvar liksom för att dofta på blomstren en sista gång, ovilliga att ge sig av.

»Har du sovit gott?« sa hon och strök sig över magen, den var fortfarande platt, av barnet syntes ingenting. Det skulle dröja – hur länge? – innan hon kände dess sparkar.

»Visst«, sa han. »Och du?«

Så alltigenom vanlig den var, deras konversation. Först om man stod riktigt, riktigt nära såg man blånaderna – inte bara i hennes ansikte, även om det nu inte var mycket till bara, utan på armarna också, på ryggen, om man drog upp hennes klänning. Men så nära vill ingen gå.

Hon dröjde med handen på magen, lät den vila där. Vårt barn. Nej, så fel det var. Mitt barn? Mitt barn, ja. Hon pekade ut genom fönstret.

»Björnen gick däroppe i natt« sa hon. »Jag såg han vid korsningen, precis vid myren.«

Precis som hon hade väntade sig reagerade han direkt. Upphetsningen som riste genom honom gick inte att missta sig på. Håret som stod åt alla håll, krumbuktade sig, som på en liten pojke, fast så fick hon inte tänka. Han var ingen liten pojke, han var en man, en man var han.

»Var?«, sa han. »Helvete, det måste jag se.«

Han väntade inte på henne utan gick före, barfota – vilket var dumt eftersom det fanns ormar där. Hon själv drog på sig stövlarna – ett par gröna militärstövlar som var alldeles för stora, fötterna halkade omkring däri, själva känslan minde henne om barndomen.

Hon tänkte på jaktlaget – det var när hon var liten, de hade råkat fälla en varg och hennes far hade dragit med henne. Det var ingenting hon hade velat, men nu var det så, snoret rann på henne, tårarna, hennes ansikte var geggigt, rentav motbjudande och någon, en yngling, hade skjutit den där vargen trots att de inte fick. De hade redan tagit för många, nu skulle det bli böter, kanske fängelse – fängelse, vilket ord va! Som om det är det värsta som kunde drabba en människa. Hur som helst hade de gömt vargen där i snåren. Far sa »det är det bästa stället att gömma en kropp. Ingen kommer på att leta här. Naturens krafter – de är – de är av ett annat slag här, förstår du, lilljänta?«

Han hade haft rätt – när de gått upp igen, framåt våren, när smältvattnet dragit sig tillbaka, fanns ingenting kvar av vargen, dess kropp, inte ett spår. Naturen teg, det hade den alltid gjort – den var inte tyst, men om människan yppade den intet.

»Var såg du den, björnen?«

Det var han som ropade nu – han som var en man, inte en pojke, hur viktigt det var att komma ihåg.

»Vänta«, ropade hon tillbaka. »Jag ska bara hämta bössan.«

Tyngden av geväret var märkligt välbekant, hon tog den i famnen liksom en gammal vän.

»Jag ser fan inga björnspår.«

Han var otålig nu, hon måste skynda sig, stegen; hon ökade på farten och ändå gick det långsamt när hon rörde sig. Som att springa i vatten, som att springa genom ett hav.

När hon väl kom fram blev allting stilla, hon sa heller ingenting. Bara lade geväret tillrätta, litet som hon föreställde sig att hon skulle lägga ett barn tillrätta för att rapa det; över axeln. Där hon stod delade sig stigen; den förgrenade sig i flera, en korsning var det; hon skulle kunna gå åt vilket håll hon ville.  Plötsligt kände hon barnet röra sig i magen. Nej, inte kände förstås, på det viset, men hon förnam dess existens på ett sätt som hon aldrig hade gjort innan. Bössan och barnet – med ens var de två så tätt sammanlänkade. Hon var länken; alla tre förutsatte varandra.

Det gick så snabbt sedan, hon var inte själv beredd. Själva skottet utlöste ett visst tumult; fåglarna som stillsamt suttit på sina grenar skriade nu högt – såklart skrämdes de av ljudet, men det var ett kort ljud, själva trösten låg däri. Alldeles snart var det över, snart rådde åter stiltje.

Juryns motivering

»Med stilistisk precision och väl avvägda detaljer ger författaren nytt liv åt ett gammalt tema. Novellen planterar ett förtätat obehag hos läsaren utan att hemfalla åt chockeffekter.«

Behöver du hjälp med ditt skrivande? Kolla in några av våra guider nedan: