Folie à Deux

»Satte du inte precis upp det?«

Grannens huvud framträdde likt ett periskop bakom några spjälor vid tomtgränsen.

»Uppgradering på G«, hyschade han till svar och såg sig omkring. »Fi sover inte.« Huvudet sjönk ner bakom staketet igen.

Ett hamrande ekade över kvarteret.

Jag rynkade ögonbrynen och lade ifrån mig korsordet på solstolen. Var det ett nytt John-präglat projekt i görningen? Motvillig att höra svaret gled jag i mina flipflops och korsade gräsmattan.

»Fi?«

John hade nära till fixidéer; förra sommaren hade han blivit stormförtjust i trädgårdstomtar och införskaffat över hundra stycken. Han gillade att gruppera dem i olika formationer i trädgården, som bisarra arméer eller schackpjäser.

»Fienden, Jesper, fi!« En spjäla rycktes ur staketet och John spejade ut genom gluggen. »Har du aldrig gjort lumpen eller? Bygglovet kom igår, har du inte hört?«

Jag förstod inte övergången och svaret var nej på både a) och b). Och för övrigt behövde han inte skrika.

John sköt uppåt och pekade mot en villa snett över gatan.

»När Karlssons kom hem från västkusten hittade Margret en krossad ruta på baksidan.« Han såg menande på mig.

Jag betraktade det gula tegelhuset. Även där löpte ett vitt staket runt tomten.6

»Jaha?«

En koltrast kvittrade i tystnaden.

›Jaha?‹ John härmade mig med tillgjord röst och tog sig för pannan. »Du måste vakna Jeppe! Det är ett slagfält där ute och polisen har inga resurser. Vi måste skydda oss själva, skydda oss från dom.«

Min blick följde hans. Familjehus och nyklippta gräsmattor slumrade på rad, en sparv sprätte upp ett jordmoln i en rabatt och en bondkatt smög över asfalten. Om man följde gatan genom ängarna korsade den till slut E4:an innan den nådde Johns blickpunkt: en grupp mörka byggnader som bildade en kantig kontur mot skyn.

»Nästa gång«, fortsatte han, »kan dom slå till hos mig eller dig. Vad hindrar dom?« Han kisade mot fasaderna men verkade fängslad av ett invärtes skådespel. »Dom drar sig inte för nåt. Hur ska det sluta?« En muskel ryckte i käkvinkeln. Nedåt gatan hukade katten någon meter från sparven; båda hade frusit i sina rörelser.

»Vi har varit här i snart tio år«, resonerade jag och såg fågeln lyfta centimetrar från blottade klor, »och det har aldrig hänt nåt.« Kattdjuret landade bland blomstren med piskande svans och ögonen mot skyn.

John sjönk på huk framför en spjäla och hakade fast en metallhatt i hammarens klo.

»Tiderna förändras«, knorrade han och drog ut spiken likt en värkande tand. »Har du inte märkt det?«

Samma natt låg jag under mitt duntäcke och studerade skuggbilder i taket. Hade jag inte märkt det? Märkt det? märkt det? Hade jag inte m-

Varför grubblade jag över en vildhjärnas kollriga konspirationsteorier?

Jag vek undan tyget, varsam att inte väcka min fru, och tassade på tå till barnens rum. Sänglampor lyste upp väggarna med ett persikofärgat sken och ljusa lockar ringlade ut över kuddarna. Jag gick närmare och betraktade deras mjuka ansikten.

John skulle alltid överdriva.

Månljus landade i en rektangel framför fönstret där klossar låg utspridda över mattan som minor. Moln rörde sig över stjärnhimlen. Jag knackade på glaset.

Florstunt.

Vi matade tombolan med sand, cement och vatten och i gengäld spottade den ut en grå betongmur runt vårt hus. Varför inte? Johns var fem centimeter högre men min var en decimeter tjockare.

Porttelefonen surrade.

»Det är jag, kan jag komma in?«

Sara och ungarna hade åkt till djurparken för att titta på vilda djur.

John klampade in i tamburen med en svart sportbag. Han fortsatte till köksbordet där han smällde ner väskan och plockade upp något inlindat i en smutsig frottéhandduk.

»SSP226.« Han grinade och lyfte pistolen mot mig. Till mig, menar jag.

»Har du fått en stroke?« sa jag när orden hittade tungan. »Vad ska jag med den till?«

John viftade abstrakt i luften.

»Innan riksdagen godkänt lagen om civilpersoners rätt till vapenskydd behöver alla något att försvara sig med. Vad har ni för resurser? Smörknivar?«

Var det mörka små stänk på kolven?

»Vart fick du tag på den?«

Blicken svävade.

»Jag har mina kanaler.«

»John.« Hur skulle jag linda in det?

Han kastade föremålet mellan höger och vänster hand och låtsassköt det ur olika vinklar.

Skit samma.

»Det här är inte klokt, nån kan komma till skada.«

John hejdade sig. Ett obehagligt leende växte fram.

»Ja?«

Tusentals millisekunder passerade; farfarsklockan tickade, en snigel kröp jorden runt.

Slutligen, med blicken nitad i min, packade han ner vapnet.

»Tänk över saken«, sa han och slängde väskremmen över axeln.

»Aldrig.«

Dörrkarmen skallrade när han gick.

Jag sprang bort till fönstret på framsidan och såg honom korsa gatan till Karlssons trapp. Margret öppnade med ett leende. Han sa något, hon skrattade; båda försvann in i mörkret.

Hå hå, det här skulle bli intressant.

Minuterna gick. En kvart.

En halvtimme.

Äntligen kom han ut och paret Karlsson vinkade honom adjö i dörröppningen. Men varför log de? Bagen hängde ledigt mot hans höft. Hade han lämnat pistolen? Tänk om någon bröt sig in där – igen – hittade vapnet, korsade gatan…

På natten var jag tillbaka under duntäcket. Jag lyssnade på Saras andetag, ögonen rörde sig fram och tillbaka under locken.

I nästa stund befann jag mig i garaget med ett brännbollsträ genomborrat av spikar.

Jag gömde det under dubbelsängen.

Utanför sovrumsfönstret gapade E4:an tom. Silhuetten av byggnader stack upp som trasiga tänder vid horisonten.

Karlssons uppförde också en mur, liksom hushållen på vardera sida om dem. Och bakom dem. Och bredvid oss.

Ingen ville vara det enklaste bytet.

En eftermiddag gick jag över till Margret med fel-levererad post och det framkom att det kanske varit en gren som slagit sönder fönstret under stormen i maj.

Jag nämnde det för John.

Oavsett, förklarade han, hade tidningarna knappast fel och på nätet kunde jag läsa folks skildringar om alltings förfall. Även om jag aldrig erfor något själv, tack och lov, så var det uppenbart att världen sträckte sig längre än mina erfarenheter.

Staten hörsammade samhällsklimatet och klubbade igenom lagar som stärkte privatpersoners rätt att försvara hus och hem; att beskydda vårt sätt att leva, vårt oberoende, vår frihet.

Johns femtonhundra kvadratmetrar blev ett föredöme som spillde över till resten av området i form av komplicerade inbrottslarm, infraröd laser och kameror med nattseende. Snubbeltråd löpte i sicksackmönster över gräsmattorna och i källaren förvarade vi konserver, basvaror och vatten som täckte behovet i tre generationer framåt. Jobb, skola och bankärenden sköttes digitalt liksom kläder och färskvaror som levererades till tröskeln på beställning.

En dag kikade jag ut över kvarteret bakom en gardin på ovanvåningen. Anna, Johns fru, gjorde detsamma i rutan mittemot. Vi vinkade dumt åt varandra och försvann in i våra hus. Fönstren!

Skottsäkert glas installerades och fönsterspringorna krymptes: mindre gluggar, färre svaga länkar i kedjan. Till slut murade jag igen dem helt.

Grannskapet, med John i spetsen, bildade en samfällighet som satte upp en barrikad mot ängarna. Beväpnade vakter bevakade perimetern med strålkastare.

Av någon anledning kändes det värre när vi inte längre kunde se dom. Och om vi hade tillgång till allt detta innebar det ju att även dom hade det. För säkerhets skull höll vi ungarna inlåsta bakom säkerhetsdörrar om nätterna.

När frugan senare bröt handleden utan orsak noterade läkarna på röntgenbilderna att skelettet var förtunnat. Det uppdagades att hela familjen drabbats av benskörhet till följd av bristen på solljus och ordinerades diverse tabletter, att dricka mjölk och äta fet fisk. Hotet kunde uppenbarligen komma inifrån också. Vi byggde en rastgård på baksidan där vi kunde vistas utomhus i säkerhet.

En natt slog jag på datorn för att buda på en handgranat från andra världskriget och hamnade på en mäklarsida som erbjöd gratis annonsering. Av ekonomisk nyfikenhet lade jag ut vårt hem till försäljning. När det en månad senare inte inkommit några bud begrep jag att allt var humbug. Antingen det eller så hade området blivit så populärt att ingen hade råd att flytta hit. Enligt mäklaren hade folk börjat kalla vägskälet Pärleporten; hon sa att det var för att man hamnade i himlen eller helvetet beroende på åt vilket håll man svängde i korsningen. Vi var lyckligt lottade att bo på rätt sida om E4:an.

Det blev lite omständigt att få och gå på besök. En gång blev jag nästan lunch åt Benny, en patrullerande ex-militärschäfer, när jag skulle byta en lampa vid gatan.

En annan incident inträffade en kväll när en figur kröp fram genom Johns trädgård i mörkret. Tydligen var kamerorna tillfälligt ur funktion på grund av en uppdatering och eftersom Johns fönster också var igenmurade kunde han inte avgöra vem det var. Taggtråden på muren hade varit verkningslös då inkräktaren dechiffrerat portkoden. Från dörröppningen noterade John bara att individen bar en box i händerna. Han övervägde möjligheten att det rörde sig om en sprängladdning och höjde pistolen.

»Stanna!« röt han. Sedan sköt han ett varningsskott i luften.

»Vänta!« Figuren tog några steg och fastnade i en osynlig tråd på marken.

»Stanna sa jag!«

Skuggan snavade och trasslade in sig.

John prickade.

Erik bodde tre hus bort och hade tagit fel på Johns födelsedag. Han överlevde, efter fem operationer och utdragen respiratorvård, men alla var överens att eftersom John träffat honom i bröstet, och inte i ryggen, hade hederskodexen upprätthållits och John hade inte gjort något fel. Dessutom hade Erik snubblat över en av Johns dyrbara porslinsfigurer och vägrat ersätta förlusten. Han hade inget annat val än att gå till domstol.

Dom burade in honom förstås.

Erik alltså.

Där kunde han gott sitta, den jävla tomten.