Du korsade haven för mig

Det hade inte undgått henne vad som hade hänt. Sedan krigsslutet var detta det största som hade skett i stan. Fartyget hade stått i hamnen en vecka nu, och även om sjömännens närvaro alltid väckt intresse så var uppståndelsen större den här gången. Hon hade hjälpt sin far i handelsboden och hade inte hunnit följa med sina väninnor för att utforska sanningshalten i ryktena. Men hon hade förstås hört det mesta ändå.
Redan innan han kom hördes det på mumlet att han var på väg. Fru Bengtsson och hennes dotter stod intill skyltfönstret. Så nära att deras viskningar lämnade immiga avtryck på rutan. När dörrklockan pinglade vände de sig mot montern med nylonstrumpbyxor men sneglade mot dörren när den öppnades.
Hans mörkbruna ögon mötte Gerds så fort han kom in, och hon slog ner blicken och började ordna med ransoneringskupongerna. Det hade blivit helt tyst i butiken, men hon samlade sig och såg stadigt på honom:
– Welcome!
Hon var inte säker på uttalet, men han förde ihop händerna och utbrast:
– Oh, you speak English? Gracias á Dios!
De hälsade och han berättade hur glad han var att någon förstod honom. Hon hade bara läst engelska ett par år i skolan och orden kom utsnubblande i en annan ordning och melodi än hon hade velat. Det tycktes inte bekomma honom, och han svarade med spansk brytning och varma ögon.
– I need a stamp for this.
Han höll upp ett kuvert. Adressen var skriven med snirklig skrivstil. Hon berättade att det var postkontoret runt hörnet som sålde frimärken, och skrev för säkerhets skull ner på en lapp på att »denne herre behöver köpa ett frimärke«. Han tackade och sa att han kunde be om något sött när han ändå var där. Blinkningen han gav henne när han sa »sweet« fick kinderna att blossa. I ögonvrån såg hon fru Bengtsson stå med vidöppen mun.
– What kind of sweets do you like, mister? frågade hon, och kunde inte hålla leendet inne.
Det studsade fram och tillbaka mellan dem och luften blev så varm att hon kände sig febrig.
– Do you have chocolate? Or cherries?
Hon blev tvungen att svara nej på båda frågorna. Chokladen var svår att få tag på nu, och körsbär saluförde de inte eftersom de flesta hade egna träd. Orden kom innan hon hann hejda dem:
– Come tomorrow. I will get you cherries.
Just då kom Gerds far tillbaka från banken, och hon backade automatiskt ett steg fastän det redan fanns en bred affärsdisk mellan henne och den brunögde. Fars ögonbryn avslöjade honom men han klev snabbt in framför Gerd.
– Hjälp you?
Den unge mannen svarade att han redan hade fått hjälp, lyfte på sjömansmössan och gick ut. Gerd kände fars blickar och tog några steg bort och började ordna med piporna som låg uppradade på en hylla. Händerna arbetade men tankarna var upptagna av körsbär och morgondag, och i magen kändes ett nytt men behagligt sug.

Hon tittade till papperspåsen med körsbär flera gånger under dagen. Med hjälp av stegen hade hon nått de översta grenarna där de stora bären växte. Nu låg de söta och runda och väntade på honom. Det dröjde till sen eftermiddag innan han kom, och Gerd avböjde utan förklaring sin fars förslag om att gå hem. Till sist hade hon sagt att mor nog behövde hjälp med att forsla tvätten till bryggan. Först då gick han med på att låta henne arbeta den sista timmen ensam.
– Kom ihåg att låsa dörren innan du räknar kassan! När hamnen är full av folk får vi vara försiktiga.
– Ja då far, sa hon utan att påminna honom om att hon ofta hade stängt handelsboden på egen hand.

Så fort dörren hade glidit igen efter far tog hon fram en av fickspeglarna som låg i montern. Utan att lämna fingeravtryck på glaset betraktade hon sig själv. Arbetsrocken dolde nästan helt hennes blåblommiga klänning, men den stärkta, vita kragen lyste i öppningen. Flätorna såg fortfarande bra ut men luggen lockade sig lite för mycket. Hon tryckte handflatan mot pannan för att platta ut håret just som dörren öppnades.
– Hey. Good afternoon.
Han släppte inte hennes blick medan han gick fram till disken. Eller så var det hon som höll fast. De där ögonen. De glittrade som om hon vore solen. Han hade sett mycket av solen förstod hon. Ändå stod han här. Hos henne. Hon böjde sig ner och tog fram påsen med körsbär.
– For you.
Han nuddade hennes hand när han tog påsen. Rysningen började vid hjässan. Den kittlade henne ända ner i tårna, och nådde ställen som ingen man ännu hade vidrört. Hans leende växte när han tittade ner på bären.
– Thank you! Takksåmikket.
Hon log tillbaka och vred sig mot karamellburkarna innan kinderna hann börja blossa för mycket.
– No chocolate now after the war. But caramells!
Utan att hon riktigt förstått hur det gick till hade hon stängt butiken en halvtimme för tidigt och följt med honom och godsakerna ut. Nu gick de sida vid sida mot hamnen. Hon kände blickarna i ryggen och värmen i magen. En värme hon aldrig förr hade känt. Inte när Birger kysste henne bakom buskarna vid dansbanan. Inte när apotekarens son kom med rosor på hennes födelsedag och gjorde far mer glad än Gerd själv. Detta var annat. En stilla glädje som växte ju mer hon var i hans närhet. Deras armar nuddade inte varandra där de gick. Ändå kändes det som ett magnetfält mellan dem. Hennes ljusa, fräkniga hud mot hans mörkbruna arm.
De satte sig vid klipporna och när de såg hans båt på håll önskade Gerd att hon hade kunnat få den att försvinna. Fartyg brukade ge henne en längtan ut i världen, men detta såg ut som ett odjur som hotade att öppna sina käftar och ta ifrån henne något. Någon. Han var redan henne så kär. Carlos.
– Gerd.
När han uttalade hans namn fortplantade sig ljudet längs hennes hud, och hon önskade att få höra honom säga det resten av sitt liv. Så såg hon på odjuret igen, och oron spred en kyla i magen. Hon stod inte ut med tanken på att redan förlora honom. Om bara några dagar skulle han resa vidare till en annan hamn, till någon annan flicka, och aldrig mer komma tillbaka. Det vågade hon inte säga. Fastän orden flöt som smör på ångande potatis mellan dem ville hon inte sätta ord på varken ömheten eller rädslan. Så nu satt hon tyst och tittade ner i knät för att slippa se odjuret mer. Hon knäppte sina händer som i bön, och önskade att Herren skulle sända en blixt och förinta odjuret som ville ta honom ifrån henne. De satt så nära att hans värme mot ena sidan av hennes kropp verkade kunna bränna hål på klänningen. Gerd flyttade sina händer så att de höll om knäna, mest för att hon inte visste var hon skulle göra av dem. Inte heller visste hon vad han tänkte på. Hon blundade och försökte få de kyliga fjärilarna i magen att dämpa sig. Så kände hon en arm om sina axlar och en lätt hand på sitt ena knä. Hon omslöts av hans värme, och fjärilarna gjorde sig fria och flög iväg. När hon öppnade ögonen trodde hon nästan att hon skulle få syn på dem. Istället såg hon hans ansikte. De kom allt närmare varandra tills hennes läppar mötte hans. Tungors lek. Hjärtats jubeldans. Det här var en vägkorsning. En gräns mellan känt och okänt. Det skulle inte bli lätt för någon av dem, särskilt inte för Carlos, men det fanns inte något alternativ. De måste vara tillsammans. Han skulle kunna mönstra av här istället för att följa med tillbaka till Colombia. I fabriken fanns arbete nu när landet skulle hämta sig efter kriget. Men hur svårt skulle det vara för honom att bo här. Skulle kärleken tåla det?

Hon sa det när de satt på stenbänken intill kyrkan på lördagkvällen.
– If it will be too hard for you? Will you still love me?
Ett förbipasserande par illustrerade hennes oro med att stirra på honom utan att dölja vare sig förvåning eller missnöje. Från och med nu, om det fanns ett sedan, skulle de inte gå fria från blickar och åsikter. Det människoförakt hon hade skrämts av under kriget fanns kanske alldeles nära. Men som osynligt bläck. Näst intill omöjligt att se om inte förhållandena ändrade sig. Han höll hennes hand men hade inte svarat än. Deras fingrar flätades samman och färger blandades. Så gjorde han sig fri och lyfte handen till hennes kind. Han nuddade den lätt och sa:
– Te quiero! This is more than I have ever dreamt of. Will you…
Kyrkklockorna började ringa in till helgsmål och hans ord slukades av klangen.

Far gormade mer än någonsin. Mer än när Leif hoppade av realskolan.
– Du sätter dig i olycka, flicka! Du vet ju hur folk ser på främlingar. Glöm honom!
Han slog näven hårt i bordet och tittade uppfordrande på mor för att få medhåll. Men hon skakade sakta på huvudet och la sin hand på hans.
– Ser du inte, Tore, hur kärleken lyser om vår flicka. Just som när vi blev förälskade. Vi har överlevt två krig nu. Nog finns det sånt som är viktigare än vad folk tycker?
Far hade satt sig ner men knöt fortfarande den hand som inte låg i fickan. Gerd satt tyst på kökssoffan och bad en bön om att mors ord skulle nå honom. Far såg på henne och sa:
– Jag är ledsen, Gerdaliten. Jag vet att jag alltid har sagt att du själv ska få välja dig en kavaljer. Men det här kommer att gå illa både för dig och för affärerna. Det kommer inte finnas någonting kvar för dig och Leif att ärva om kunderna överger oss.
Gerd ville påminna om att hon var vuxen och inte hans Gerdaliten längre. Men hon satt tyst och lät mor svara:
– Inte då, Tore. Vi ska göra något bra av det här så att hela bygden kommer glädjas åt att vår dotter står brud med den vackre, brune ynglingen. Farbror Eskil får komma och viga dem. Han som har missionerat i utlandet kommer vara precis rätt person för det. Och har du inte alltid sagt att vi behöver få in mer av världen i handelsboden?
– Håhåjaja, sa far. Som alltid när han såg sig besegrad.
Gerd smög ner handen i förklädesfickan och fingrade på ringen som hon redan hade fått. Den var flätad av två läderband som korsade varandra. Ett ljust och ett mörkt. Och fastän hon inte såg den visste hon att det inte gick att se var det ena bandet slutade och var det andra började.