Upptäcktsfärd

Jag försöker lyfta upp paddleborden och krångla ner den i vattnet när jag hör en röst bakom mig.

»Du, du måste ta på dig flytväst, speciellt när du ska ut på brädan själv.« Jag vet att det är för att hon bryr sig om mig men just nu känns det som ett hinder.

»Jag kan faktiskt simma …« mumlar jag fram.

»Va?«

»JA, jag ska ta på mig flytvästen« säger jag irriterat och drar den ur hennes hand innan jag knäpper den demonstrativt. Hon ler.

»Samma regler gäller för alla, oavsett …«

»Jag vet«, svarar jag mjukare. Hon har rätt, såklart. Det är bara det att jag vill ut innan alla andra vaknar, innan någon mer ska med. Jag ser att hon tänker fråga mig om jag vill ha hjälp med brädan men hon hejdar sig.

»Ha så kul« säger hon istället och vänder tillbaka upp mot huset.

Jag sätter fart, i med brädan i vattnet och på med håven och paddeln. Jag spänner fast fotledsbandet innan jag klättrar upp på brädan och skjuter ut mig från kanten med ena foten.

Känslan av att flyga ljudlöst över vattenytan är densamma som att kunna flyga i drömmar, det är total frihet. Jag blir ett med naturen, med doften av saltvatten, klippor och tång. På morgonen är naturen lugn och nyvaken, precis som jag. När jag kommit över till andra sidan viken ser jag några fåglar som sakta simmar längs vassen så jag paddlar lite längre bort för att inte störa dem i sitt, precis som jag inte vill bli störd i mitt. Ett sista paddeltag och jag glider långsamt in i vassen, det är en helt egen värld här inne. Brädan blir skyddad av vassen och gör att det blir lättare att kunna titta ner ordentligt i det klara vattnet. Undervattensvärlden är lik vår värld med olika typer av landskap, klippor, sand, olika varianter av fält och ängar och så min favorit, tången! Blåstången är skogen. Ovanifrån är det lätt att tro att tången bara ligger där som en död massa, men så är det inte. Från botten går det stammar upp till grenar som tillslut bildar stora kronor. I kronorna finns spiggar och märlor, under kronorna leker abborrar och närmare botten ligger en liten gädda. I hela undervattensskogen bor även en hel del djur som liknar insekterna som finns på land. Det är ett samhälle med arbete, vila, lek och liv. Ett Atlantis där … Mina tankar avbryts av motorljudet, jag kisar mot solen. Nitlotten att åka in till fastlandet idag föll på morfar, något som var tvunget att köpas som inte fanns i affären här på ön. Vi vinkar till varandra. Jag ser att han ler och jag vet att han älskar att jag redan är ute och paddlar, att jag älskar havet lika mycket som han gör. Jag lösgör mig från vassen och möter svallvågorna från båten och påbörjar paddlingen bort mot Porslinsberget. Där, längs undervattensklipporna under stenar och trådalger ligger skatter från förr. Jag paddlar på för att få upp farten, vill få upp fören på brädan på en klippkant eftersom jag då kan använda brädan som en brygga ut i vattnet. Här vill ingen sätta ner fötterna! Jag söker av botten med blicken och får snabbt syn på en skatt, jag tar fram håven och fiskar upp en porslinsbit som ser ut att komma fram en tallrik. Porslinet har en vit botten med ett grönt blommigt mönster … Undrar vem som har ätit på den här? Jag stoppar ner håven igen och får upp ett glas! Det ser ut som ett kristallglas, från en kunglig bal kanske? Förutom en del vassa glasbitar får jag också upp en del av liten glasburk, ett koppöra och en till grönblommig skärva, på baksidan står det Anna Original.

Jag bestämmer mig för att paddla mot bryggan för att lämna av mina skatter, innan jag råkar vippa i dem i vattnet. När jag närmar mig ser jag lilla Gösta på bryggan.

»Mormor! Får jag följa med?«

»Du måste ta på dig flytväst först« ropar jag tillbaka. Jag ler, reaktionen jag ser är densamma som jag hade imorse när hans mamma sa till mig att ta på mig flytvästen. »Det ligger en där …« säger jag och pekar bort mot sittplatsen »… Under bordet där.«

Gösta tar vant på flytvästen över sin pyjamas medan jag lägger upp skatterna på bryggan. Jag tar ett stadigt tag om stegen så att Gösta ska kunna kliva på, han sätter sig ner framför mig, nära. Jag pussar mitt älskade barnbarn i nacken och han fnissar till.

»Vill du se var det finns skatter?« viskar jag i hans öra, Gösta vänder på huvudet och ser på mig med stora ögon.

»Wow, jaa!« viskar han tillbaka.

»Först ska vi ska bort dit« säger jag och pekar bort mot vassen, »och sedan rakt över här.”

»Till Dyngberget?« säger Gösta förvånat.

»De är bara vuxna som säger Dyngberget eftersom de tror att berget bara är en gammal sopstation där skärgårdsrestauranger lämnande mat så bönderna fick något att gödsla åkrarna med förr. Väldigt få vet att det finns skatter där.« Vi har paddlat en bit och är snart framme vid vassen, jag säger åt honom att lägga sig ner på mage och titta ner i vattnet. Jag hör hur han drar efter andan.

»MORMOR, det är ju en skog här, med djur i!«

»Visst är det häftigt? Du förstår, en gång för länge sedan fanns det undervattensvärld här …«