Joan och jag

Jag läser Joan Didion för första gången i mars 2007, i samband med en kurs i memoarskrivande på UCLA Extension. Då har jag bott i Los Angeles i drygt två år, har äntligen disputerat och framtiden ligger, på gott och ont, blank som en nyspolad hockeyrink framför mig.

Vår lärare på kursen heter Amy, hon säger vi måste lära oss att »your feelings are none of your business« och jag skriver en text om att flytta från Gällivare till Uppsala som jag kallar för »Shoe«, eftersom man, om man placerar tungan som för att säga det engelska ordet »shoe«, men drar luften inåt istället för att liksom knuffa den utåt, producerar ett ljud som låter nästan exakt som ett norrländskt »jo«, det där lilla lätet som sörlänningar har så roligt åt. (»Hur tar man enklast livet av ennorrlänning? Ger honom ett Mariekex och frågar om han har skoter.«)

Joan Didion knockar mig fullständigt. På kursen läser vi Slouching towards Betlehem och jag tänker att så måste jag också kunna uttrycka mig om det ska vara nåt med det här skrivandet. Det är en ambitiös målbild och det boostar inte självförtroendet för en människa med noll tro på sitt skrivande (mina feelings tar inte till sig Amys råd alls), men med en darrig liten önskan om att ändå få göra just det. Att ens ta sig rätten att ha Joan Didion som förebild, som om man trodde att man någonsin skulle kunna skriva sig upp till hennes höjder, hur förmätet är inte det?

Men ändå, jag läser henne, jag kan inte göra det ogjort och Joan Didion blir min följeslagare, mitt bollplank, min värsta fiende och om inte min bästa vän så i alla fall en välmenande kritisk kollega i allt det jag skriver, och försöker skriva, sedan dess. Det är så mycket med Joan Didion. Det är språket förstås, de precisa meningarna, stramheten. Själv skriver jag yvigt och ymnigt och känslosamt; när jag ska redigera börjar jag ofta med att läsa något av henne, går sedan direkt över till min egen text och när jag accepterat att det är som det är med min talang börjar jag skala bort.

Det är arbetssättet, så som hon beskriver det. Hon är dålig på att intervjua, konstaterar hon och jag älskar henne för att hon berättar det. Det får mig att tro att också jag, som gjort så många intervjuer för min avhandling, men fortfarande tycker det är plågsamt att störa människor med min blotta existens, kanske ändå kan göra alla de där reportagen som kräver att jag behöver göra just det.

Och så, förstås, innehållet. Jag förlorade Norrbotten, Uppsala och London var parenteser, och jag har en sådan hemlängtan. Och det finns så mycket jag tycker om med södra Kalifornien, men att tycka om är inte samma sak som att höra till och min känsla att vara en turist, en som tittar på när de som hör hit lever sina liv, förblir obegripligt stark genom åren. Jag gör det enda jag kan och alltid gjort för att få ordning på tillvaron – läser och skriver och hoppas att om jag bara förstår och lär känna, så kommer rötterna börja växa.

Joan Didion skriver inga läroböcker, men hennes texter skissar fram bilder av Kalifornien som jag inte hittar någon annanstans. Jag återkommer ofta till Where I was from, avundas hennes självklara sätt att göra anspråk på en plats och med hjälp av den tillåter jag mig att tro att min kaliforniska berättelse också måste få börja någonstans. Mitt bokprojekt får arbetsnamnet Dit jag kom. (Det blir aldrig klart.)

Sedan går tiden och livet, skilsmässan inträffar och efter 16 år i södra Kalifornien flyttar jag till New York. Jag bor på 84:e och York, fyra trappor utan hiss och tidigt på söndagsmorgnarna går jag till tvättomaten runt hörnet med min blåa ikeaväska. Jag har ambitionen att »upptäcka New York«, men det går sådär – jag är så ensam och ledsen och jag jobbar så mycket. När jag får frågan vad jag tycker om stan så svarar jag som det förväntas, »It’s such a great city, I love it«.

Jag slutar helt att skriva, läser bara sporadiskt och tänker att Joan Didion hade rätt, New York är en stad för de riktigt unga. Den är i alla fall inte för mig.

Så småningom flyttar jag ut från stan, köper ett hus där alla barnen får varsitt sovrum, och kör över landet med de sista flyttkartongerna som nästan enbart innehåller böcker. Jag organiserar dem efter teman och mina kaliforniska böcker får den bästa platsen i hyllorna, rakt bakom mitt nya höj- och sänkbara skrivbord, som jag ställer i ordning som om jag skrev. Intervjublocken, bandspelaren, lilla good luck-elefanten, böckerna som jag behöver ha nära – allt placerar jag där de brukade ligga på mitt förra skrivbord.

I min nya bokhylla står också en liten trave med böcker om New York och östkusten. Jag har läst dem, de flesta var bra, men de angår inte mig. Här är livet så okomplicerat och liksom flyktigt, om några år flyttar jag vidare, det vet jag redan nu. Inget behov av att förstå, ingen längtan efter tillhörighet.

Det är befriande, ger plats åt annat och kanske är det därför det märkliga inträffar att jag börjar skriva igen. Efter att i flera månader ha använt skrivbordet mestadels för att titta på tv-serier och betala räkningar, så börjar jag bläddra i gamla skrivböcker och bland påbörjade word-dokument på laptopen. Helt kravlöst och högst sporadiskt – en timme på tåget på väg till jobbet här, en tidig söndagsmorgon där – skriver jag igen. Om Kalifornien, för det är där jag tror att jag behöver börja, men till min förvåning också om Norrbotten. Dit jag kom, och where I was from.

Bredvid mig på skrivbordet, i bokhögen som jag vill ha nära, ligger Joan Didion och väntar på redigering.