En stulen berättelse

Fru Sigrid Elmblad, Kommendörsgatan 28, 2tr, Stockholm. Handstilen är välbekant och hon tvekar om hon vill öppna och läsa brevet. Kanske är det en ursäkt, eller en förklaring. Den som inte kom tillsammans med boken. Men hon tvivlar. I boken skrev Författaren bara en dedikation. Inget annat. Sigrid har inte orkat läsa den, bara bläddrat och sett att Författaren trots alla löften har gjort det hon så dyrt och heligt lovade att inte göra. Hur kunde hon? Hon må vara aldrig så hyllad och berömd, men man stjäl inte en berättelse av en annan författare! Visst har Författaren varje gång de mötts frågat hur det går med Sigrids egen bok, den om hennes släktings tragiska öde och visst har Sigrid upprepat samma svar varje gång. Att hon just då varit upptagen med annat skrivande. Har Författaren nu tillslut tvivlat på Sigrids förmåga att skriva en dramatisering av Carl Christians liv? Hon tvivlar å andra sidan inte på sin egen förmåga, det är uppenbart. Men man gör ändå inte så, utan att be om lov.

När Sigrid första gången hörde talas om Carl Christian blev hon så gripen av hans öde att hon bestämde sig för att en dag sätta det på pränt och ge ut det, förutom att hon helst hade velat gripa in och hindra honom från att kasta bort sitt liv. Hon var fjorton och det var då hennes författardrömmar väcktes till liv, på allvar. Hon satt uppkrupen på vedlåren i köket uppe hos tant Sjögren, där på Drottninggatan 81. Hon tyckte om att lyssna på tanternas kamp inne i salongen med att övertrumfa varandra med skryt om egna barn och skvaller om andras. Först lyssnade Sigrid bara förstrött, men blev på helspänn för att inte gå miste om en enda stavelse eller den minsta nyans i orden när hennes gudmor, Tante Passy berättade om sin bror Carl Christian. Allt sög hon i sig och blev irriterad när Tante Passy ändrade någon detalj då hon senare berättade historien på nytt.

Sigrid tänker med vemod på sina första stapplande steg som författare och de allra första dikterna hon fick införda i Familje-Journalen. Hon ville bidra till sin och mamma Rosalies ekonomi efter att pappa Abraham gått i konkurs och dött och hon hade travat upp till redaktionen med dikterna i handen. Där fick hon beröm av självaste redaktören Lea. Fast Lea sa åt henne att inte använda sitt riktiga namn, så det fick bli Toivo i stället. Då lät det som det kunde vara en man eller en kvinna, sade hon.

Så kom Johannes in i Sigrids liv och allt vändes på ända. Visst fick hon se världen; Berlin, Prag, Breslau, Bayreuth och andra platser som hon inte längre minns namnen på. Men som hustru till en stor konstnär fick hon tålmodigt stå vid hans sida och inte själv briljera som författare. Berättelsen om Carl Christian sjönk allt längre ner i högen av reportage från den stora världen. Sådant som redaktören på Dagens Nyheter ropade efter. Och när flickorna kom blev det inte ens tid till några reportage.

Om Sigrid inte hade mött Författaren på redaktionen året efter att de flyttat hem till Sverige igen, om Författaren inte hade frågat Sigrid om planerna för framtiden, om Sigrid inte hade nämnt historien om Carl Christian, då hade Sigrid i lugn och ro själv kunnat skriva sin berättelse. I stället blev Författaren nyfiken och bad Sigrid berätta alla detaljer och Sigrid delade med sig av allt hon kom ihåg, utan att tänka sig för. Det stod helt klart att Författaren ville ta den med i en av sina böcker och Sigrid kände sig tvungen att be henne lova att inte ta historien ifrån henne. Ett löfte som Sigrid senare fick henne att upprepa varje gång de träffades.

Så satte Johannes käppar i hjulen ännu än en gång. Redan när de återvände till Sverige stod det klart att han inte mådde bra och när han till slut togs in på hospitalet var Sigrid återigen tvungen att fatta pennan för att skriva sådant som gav pengar för dagen. Det blev sagor, biografier och dikter, recensioner och översättningar. Mest pengar gav biografin över Johannes gudmor Jenny Lind, medan hon har haft störst glädje av att hon skrev texten till Luciasången, även om det inte gav henne några pengar. Just då.

Så nog finns det skäl att också kalla mig Författare, tänker Sigrid och drar täcket ända upp till hakan. Men varför ligger jag här och jämför mig med henne? fortsätter hon. Hon förtjänar sitt Nobelpris, det har jag sagt till henne och hon har säkert gjort en bättre berättelse om Carl Christian än vad jag någonsin skulle kunna åstadkomma. Jag måste läsa boken så fort jag kommer på benen och sedan ska jag skriva till henne och tacka. Få se nu, var lade jag hennes brev?

Bästa Sigrid!

Det var alltför vänligt av Er att skriva och tacka för utdelningen ur Gösta Berlingsfonden. Den har bara det felet, att den är så för liten, men det är inte så lätt att avhända sig pengar i våra dagar, då allting är så osäkert.

I fjol var jag många gånger ämnad skriva till Er och be om ursäkt för att jag hade lämnat Er en falsk uppgift angående Carl Christian. Jag lät säga Er, att jag hade övergivit tanken på att skriva en roman med ämne ur hans liv, och sedan blev den i alla fall skriven, såsom Ni märkt.

[…]

I alla fall var det ju tur för mig, att inte Er bok om den verklige Carl Christian kom samtidigt med min romantiserade Karl-Artur. Och jag hoppas att Ni inte tänker för illa om mig för min obeständighets skull. Ni vet nog, att man inte riktigt kan befalla över sig själv i sådana fall.

Jag är glad, att jag nu fått säga Er detta och med förnyat tack för Ert vänliga brev tecknar jag.

Er tillgivna Selma.