Leveransbekräftelsen

Det ringer i öronen. Lyser i ögonen. Jag smäller med handen över täcket för att hitta mobilen. Något dunsar i golvet och jag böjer mig över sängkanten. Luggen faller ner i ögonen, men handen hittar rätt. Ett knapptryck senare blir rummet tyst och jag sjunker ner mot kudden igen. Påminnelsen blinkar på skärmen. Erik, ring och sjukanmäl dig 018-727 91 45 med personnummer. Jag har ingen aning om varför jag håller på, men ringer röstbrevlådan och knappar in siffrorna. Klart. Ändå kommer de jävlarna ringa på eftermiddagen och kolla hur jag mår. Jag har slutat svara.

Jag drar på mig kläderna som ligger slängda över stolen vid sängen. Mjukisar och en sladdrig t-shirt. Hela garderoben är full av plagg jag aldrig använder. Jag kikar ut genom gardinen. Himlen är molnig och gatan där nere är folktom. Ändå drar jag ner persiennerna så fort jag kommer in i köket, innan jag böjer mig över spisen och hakar loss fläktgallret. Jag måste hålla emot när tyngden förflyttas från fläktkåpans fästen till mina armar. Fingrarna darrar när jag sänker ner gallret som ett serveringsfat fullt med glas. Ner kommer en hårt packad ICA-kasse. Jag ser mig om över axeln innan jag lindar upp plasten och får fram min laptop.

Så fort jag öppnar locket hörs flera pling från mailen. Yes. Jag ställer ner laptopen på köksbordet och öppnar en cola. Nu börjar det närma sig. Jag böjer mig över stolsryggen och scrollar genom ämnesraderna. Reklam. Spam. För sju dagar sedan, orderbekräftelse. Idag leveransbekräftelse. Nu jävlar ska de få se. Jag tar en stor klunk och hälften rinner genom skägget ner mot t-shirten. Varorna är framme. De klarade tullen. Då finns inget som stoppar mig från att beställa mer imorgon. Jag höjer burken till en skål. Ange 5597. Jag letar fram en svart märkpenna och skriver siffrorna på underarmen. Bäst att dra direkt.

Jag stuvar undan laptopen på samma ställe och beger mig ut i hallen. Keps, huvtröja, solbrillor. Mina sneakers glider på som om de är en del av mig. Jag joggar på stället och boxar mot spegeln. När jag stängt dörren bakom mig rycker jag i handtaget och låser dörren tre gånger. Annars är folk inne i min lägenhet när jag är borta. Flyttar på saker. Men min laptop är säker under vilken husrannsakan som helst.

Det är nära till ICA Luthagens livs. Bara en tvärgata bort. Kön är inte lång till posten, men fan vad folk är långsamma. Mina händer skakar trots att jag pressar ner dem hårt i fickorna. Svetten rinner från hårbottnen, stoppas inte av kepsen. Stoppas inte ens av huvtröjan. En droppe tar sig ända ner längs ryggen. Det piper och numret ändras. Jag tar fram legget och rullar upp ärmen. Fem femhundranittiosju. Hon tittar inte ens upp innan hon går iväg mot hyllorna. Jag drar handen över nacken. Varför stirrar alla? Det är en vanlig kartong. Brun. Täckt av packtejp. Jävla idioter.

Kartongen är lättare än jag väntat, men otymplig och får precis plats under armen. Ena kanten skär in i min höft. Trots det måste jag ta omvägen hem. Det är bara 300 meter extra. Fram och tillbaka. En snabb titt för att kolla att allt ser bra ut. Att byggnaden står kvar. Att ingen annan hinner före.

Jag kommer fram till baksidan vid personalparkeringen. Några ungjävlar spelar fotboll på grusplanen framför den tre våningar höga byggnaden. Dammiga moln yr kring dem. De skriker till varandra. En ny utbyggnad har de fått också, som om de skulle lära sig mer i nya klassrum. Jag spottar mot marken, byter grepp kring kartongen, ser mig över axeln. Buskarna vid parkeringen är täta. Det är omöjligt att avgöra om någon står bland löven och stirrar på mig, men jag känner blicken. Ingen kan gömma sig för mig. Helvete också.

Mina lungor värker när jag avslutar min snabba gång med att småjogga uppför trapporna. Jag kollar genom titthålet i lägenhetsdörren att ingen har följt efter. Trapphuset är tomt. Även lägenheten verkar orörd. Ibland luktar det konstigt här, men när jag drar in luft i näsan och känner inget speciellt. Jag smyger in med skorna på och lägger paketet på köksgolvet. Egentligen borde jag vänta. Jag borde gömma hela kartongen längst in i garderoben tills allt har lugnat ner sig. Men samtidigt måste jag se att det är rätt varor.

Hukande rotar jag fram en sax från kökslådan. Jag sätter knät mot golvet och skär bort tejpen. Flera frigolitkulor flyger ut över kanten när jag slår upp locket och kör ner händerna. Fingrarna stöter emot ännu en kartong. Jag sveper bort kulorna. De dras mot varandra och vill först inte lämna sin vaktpost utan protest. Thunderbird. 3,5 kg krut. Lagligt importerat från Polen.

En bil rivstartar utanför och jag stelnar till med lådan i händerna. Knät trycker mot det hårda underlaget. Jag skjuter in lådan under bordet innan jag skyndar fram till fönstret, stöter höften i bordskanten, men hinner precis se hur en svart BMW kör bort längs med gatan. Men för i helvete. Persiennerna är inte lika åtdragna som jag lämnade dem. De måste ha sett in. Fan. Jag snurrar några varv för att lokalisera vad som är viktigast. Fyrverkerierna måste gömmas. De får inte plats i fläkten. Under sängen blir bra. Det är bara tillfälligt.

Jag stampar ihop den bruna kartongen och skjuter in den också. Tillbaka i köket sliter jag fram soptunnan som är full av gamla matrester och försöker få ner frigolitkulorna. De far åt alla håll. Mitt hjärta slår hårt. Hela tiden kollar jag mot fönstret för att se om något ändrar sig. Polisen kanske redan är på väg. De kan klättra på väggar har jag läst. Eller hovra med sin helikopter, skrika i megafon att jag måste överlämna mig. Så fan heller. Jag drar fingrarna genom håret. Orkar inte slänga soporna nu, släpper dem bara vid dörren. Det trycker över bröstet. Jag biter mig i insidan av kinden tills det smakar blod. Köket är inte bra. Det är för många fönster. Badrummet är bättre. Jag sköljer ansiktet i handfatet. Håller huvudet under kranen tills ytan stiger upp över näsan och jag får en kallsup. Vattnet stänker över hela badrumsspegeln när jag hostar.

Det måste vara hon på posten som ringde polisen. Så jäkla nervös som hon såg ut. De har fått order såklart. Att om någon jävel hämtar ut paket från utlandet så är det bara smack. Jag sjunker ihop på golvet med huvudet mellan armarna, lutar mig mot toalettstolens svala porslin tills världen slutar snurra.

Jag vaknar med kinden mot badrumsgolvet. Ansiktet är ömt och kallt. Jag drar fram mobilen från träningsbyxorna. Skärmen visar torsdag eftermiddag och ett missat samtal från jobbet. Det kunde ha varit värre. En sur lukt sprider sig från armhålorna, så jag viker ihop kläderna och lägger in dem i tvättmaskinen, doserar tvättmedel och startar maskinen. Duschdraperiet krånglar när jag försöker dra i skenorna, men så fort jag får till rätt knyck går det att fortsätta hela vägen runt. Ångande vatten sköljer över bröstet och innan jag lutar huvudet under strålen ser jag att min underarm är alldeles svart av tusch. Det är svårt att tyda vad det står, men det ser ut som fyra siffror.

Jag lindar en handduk kring min våta kropp. Insidan av kinden är svullen, så jag går ut i köket och fyller ett stort glas med kallt vatten, låter kylan skölja över smärtan innan jag sväljer. Persiennerna är neddragna. Köket är dunkelt. En halvdrucken colaburk står på bänken. Det stinker sopor, men när jag öppnar skåpet för att knyta ihop säcken är den redan borta. Min nakna fotsula kliver på något plastigt. Det gnisslar. Jag böjer mig ner och plockar upp en vit frigolitkula, rullar den mellan fingrarna medan jag går in i sovrummet.

Jag öppnar garderoben och tar fram en ren skjorta, känner med tungan över insidan av kinden medan jag knäpper knapparna. Det måste ha hänt något allvarligt. Jag brukar inte vakna på eftermiddagen och det var längesedan jag hade ont någonstans. Borde jag ringa jobbet och kolla så att allt är okej? Nej, klockan är efter fyra. Expeditionen är stängd. Hoppas de fick in Daniel som vikarie, annars kommer det vara kaos nästa gång jag kommer tillbaka. Stackars mina fina elever.

Jag sjunker ihop på stolen vid sängen, lutar pannan mot händerna och försöker förstå om jag måste ändra på något i mitt liv, men min trötthet är så stor och huvudet värker. Jag borde säga upp mig. Jag borde städa. Handla. Äta. Slänga soporna. Istället kryper jag från stolen och direkt upp i sängen, sveper täcket kring kroppen och drar upp benen mot magen. Jag vet att jag aldrig kommer kunna säga upp mig. Mitt liv är för hårt knutet till Katedralskolan. Gymnasietiden var mina tre värsta och bästa år och målet med lärarutbildningen var hela tiden att ta sig tillbaka. Jag köpte till och med lägenheten för att hålla mig nära. Jag vet inte varför.

Jag suckar och stirrar upp i taket. Förmodligen har jag bara bitit mig i sömnen och så länge jag inte ser spår av något stort paket kan frigolitkulan ha kommit från var som helst. Allt kommer att ordna sig. Det sista jag gör innan jag somnar är att återställa påminnelsen så att Erik inte glömmer att sjukanmäla mig. Ifall det är han som vaknar imorgon.