Medborgarna

Inledningen av Henrik Bromander

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Sjön hon lärde sig simma i när grannarna, som hade en autograf av Arne Borg uppsatt ovanför öppna spisen, ordnade simskola om somrarna och drog tågvirke mellan bryggan och hängbjörkarna så att man hade något att hålla i. Bortom björkarna fanns ett par farligt hala klippor som hon något år senare kunde ha drunknat vid om det inte varit för Öbergs grabb som stod och fiskade braxen en bit bort. Samma vitblonda lite dumblyga men söta kille hon senare kysste på motsatta sidan stranden, efter ett okänt antal mellanöl medan någon försökte spela de inledande ackorden till Smoke on the Water på en illa strängad gitarr. Micke, så hette han. Mikael Öberg. Stack ner till Göteborg direkt efter skolan, ingen vet riktigt vart han blev av.

Nu är pojken orolig igen. Han mumlar något. Roger säger att han får prata svenska om han vill bli förstådd. Hon kollar Facebookgruppen igen men inget nytt sen sist, bara Stoffes korthuggna Vi är på plats.

De kör i den långa kurvan längs halvön där hon och Tomas hade sin båt. Eller, där Tomas hade sin båt. Det var viktigt. Det var hans båt, hans bil, hans hus. En gång lärde hon sig ett ord för hur Tomas var. Possessiv. Han älskade att äga, långt mer än vad han älskade någon människa. Men båten tyckte även hon om. Det var inget särskilt med den, en enkel plastjolle med en utombordare som bara ville starta ungefär var tredje gång. Det var mer vad båten gav. Abborrmete om försomrarna och badutflykter till Älgön och de blåskimrande augustinätternas spända förväntan; skulle burarna innehålla några kräftor och skulle de bli upptäckta av tillsynsmannen? Framför allt innebar de där båtturerna en möjlighet att komma bort från varandra, även om man satt knödd flytväst mot flytväst. Vrålet från motorn omöjliggjorde alla samtal och öppnade ett inre rum fullt av tankar och drömmar.

Hon slänger en blick i backspegeln. Ser mest Måns. Det är som om hans kropp fyller upp hela det bakre utrymmet av bilen. Herregud vad han äter. När de provianterade på macken tog han inte bara två stora baguetter med räksallad utan även två av de där hemska korvarna som säkert snurrat runt där i flera dagar innan han förbarmade sig över dem och slukade dem i ett par tuggor. Men så fick de ju rabatt också. Sedan de började patrullera har macken haft ungefär noll problem med vare sig slangande baltiska bensintjuvar eller tiggare som bunkrar upp framför de automatiska dörrarna med sina fejkade lappar och sitt falsktrevliga hejhejande.

Ja, patrullerna är populära. De får mycket kärlek, många tummar upp och som sagt en del gratis mat också, men man kunde ju önska att fler ville engagera sig. Om folk i bygden nu tycker att de gör en så himla fin insats, som det var någon som skrev häromveckan, om de verkligen fyller det tomrum som den nerlagda polisstationen skapade, borde inte fler aktivera sig då? Ligger det inte i allas intresse att deras lilla samhälle inte bara ska leva utan också att det får göra det i säkerhet, lugn och ro? Som Roger sa: fem bilar är fem för lite. Vi borde vara dubbelt så många, minst, för att kunna täcka upp hela området under dygnets mörka timmar.

Men än så länge har efterlysningarna om handräckning bara resulterat i ett fåtal hugade som åker med några nätter och sedan får nog. Det är arbete hit och familj dit som ursäkt. Jaha, så det är bara vi som varken har det ena eller det andra som ska skydda alla de lyckligt lottade, tänker hon ibland. Världen är orättvis, som hennes mor brukade säga. Håller hon på att förvandlas till henne?

Nu är pojken ordentligt orolig. Det verkar som om han fått loss en arm och griper efter dörrhandtaget. Hon sträcker på nacken för att försöka se i backspegeln men det är svårt. Vågar inte riktigt vända sig om, inte sedan hon såg vad de gjort med honom. Roger suckar och Måns flåsar, de verkar ha kopplat något sorts grepp på honom. Det är Roger som instruerar Måns som sitter bättre till, halvt bakom pojken. Armen runt halsen och den andra handen på huvudet. Nej, inte i nacken, mer på toppen av huvudet. På toppen! Så ja. Tryck till. Hårdare. Ser du hur lugn han blir?

Flåsningarna når sitt crescendo och ebbar sakta ut. Tomas säger ingenting. Håller bara blicken på vägen och ger lite mer gas men ligger hela tiden under hastighetsbegränsningen. Hon kollar gruppen igen. Marianne har kommenterat Stoffes inlägg. Alla är här. Bil fyra kommer ni snart eller? Hon säger ingenting till Tomas, vet att han hatar att bli stressad när han kör. Eller när han håller på med vad som helst. Tunnelseende, totalt fokus på en enda sak. Som om han balanserade hela världen på sina axlar och minsta tuva skulle kunna få honom att tappa jordklotet.

När hon såg den nya turordningslistan och fattade att de satt henne i samma bil som honom undrade hon först om det var ett skämt, sedan om det var ren och skär illvilja. Alla känner ju till skilsmässan, alla vet allt här, det är så det funkar. Man känner till vilka som är obotligt sjuka, vems barn som blir mobbat i skolan, vem som blivit friställd och vems sjukpenning som blivit indragen. Detta om de normala vill säga, de skötsamma. Om buset vet man mindre, om det vita skräpet i längorna nere vid ån och missbrukarna ute på campingen och säsongsarbetarna i barackerna bakom Anderssons maskinpark och de asylsökande borta på den nerlagda kursgården. Det är som om de lever i en annan värld.

Fortsättningen av Tobias Widing

Hon hade haft långtgående planer på att sjukanmäla sig från nattens pass med patrullen, men bestämde sig i sista sekunden för att ändå följa med. Att stanna hemma hade verkat misstänksamt och även om verksamheten var frivillig så ville hon inte ge Tomas tillfredsställelsen av att inse att hon stannade hemma på grund av honom.

Hon ville inte visa sig svag för Tomas. Även om det var just svag han hade kallat henne vid det där sista bråket, det som avgjorde frågan om hennes och Tomas framtid tillsammans. Han skulle aldrig få tilltala henne på det viset igen. Hon och Tomas hade väntat länge med att bilda familj. För länge – och när det väl passade Tomas så var det för sent, i alla fall för henne. Kanske var det just det ofullbordade moderskapet som hindrade henne från att känna tillräckligt starkt för pojken i baksätet för att agera mot det som nu skedde.

Då och då hör hon pojken gny, men hans svaga läten överröstas för det mesta av Måns envetna tuggande. Ingen skulle sakna pojken. Inte någon i Sverige i alla fall. Det hade Roger försäkrat henne. Till asylboendet på kursgården kom främst sådana som ännu inte hade hunnit registrera sin asylansökan. Det var heller inte ovanligt att ungdomar genast avvek från boendet när det gick upp för dem att de förväntades göra sig hemmastadda i den närmast fallfärdiga gamla gården, vilken inte ens dög för hembygdsföreningens årsmöten, men som en ny kreativ fastighetsägare till ockerpriser kunde hyra ut till oerfarna. För patrullerna hade således en lukrativ sidoverksamhet uppstått i och med att polisen lämnat bygden och asylboendet flyttat in till byn. Tillskottet kanske inte fullt ut syntes i den officiellt ganska skrala föreningskassan, som ständigt sades vara i behov av påfyllning. Patrullerna hade fått lov att ställa ut bössor på den enda kvarstående bensinmacken och till ett konto knutet till Stoffe kunde den bidragsvillige föra över pengar till patrullernas verksamhet.

I den slutna Facebookgruppen som patrullerna brukar för internkommunikation märktes nu att Stoffes irritation ökade. Bil fyra, vi får blåsa av det är om ni inte är framme inom två minuter, förstått?! Samtidigt som hon tittar i telefonen efter det senaste meddelandet uppenbarar sig emellertid rastplatsen. Det var många år sedan hon ägnade rastplatsen några närmare tankar. Som liten hade hon ofta velat stanna till och leka bland de många stenarna och kullarna på den gamla gravplatsen men hennes mamma hade alltid avfärdat idén som befängd. Vad skulle grannarna säga om man sågs rasta så nära hemmet? Nej, gudbevars!

Sedan hon antogs till patrullerna hade platsen fått en helt annan mening för henne och de där kullarna och stenarna hade numera tappat sin lockelse. Den föreföll nu mest kuslig och som ett medel för hennes fortsatta överlevnad. Det var här som transaktionerna genomfördes, ett begrepp som Soffe hade myntat. Hon skulle aldrig sätta sin fot där igen, när hon väl gjort den sista transaktionen.

När Tomas stänger av motorn och hans gamla dieselmotor till slut upphör med sitt envetna knatter, kliver de alla ur bilen. Hon observerar hur det har rasat smulor, röd lök och små bitar av isbergssallad på marken nedan för Måns. Hon kan inte undgå att se på pojkens bara, torrspruckna, fötter bredvid smulorna och salladen, där han står som fastkedjad i Måns järngrepp. Hur långt har de fötterna vandrat? Och var ska de ta vägen nu? Hennes tankar avbryts av Steffe.

– Nå, vad i helvete var det som tog sån tid?

– Den här gjorde mer motstånd än vad vi hade räknat med. De flesta rymmare brukar bara följa med oss, förklarade Måns.

– Vad fan har ni gjort med honom? fortsatte Steffe.

Hon kommer på sig själv med att förakta Steffe för att använda ett så ovårdat språk, i en så allvarsam stund som denna. Hon hade svurit ett fåtal gånger under sin barndom och genast belönats med ett par hurringar av sin mamma. Sedan dess hade hon inte gjort om det, inte ens i vuxen ålder.

– Han duger. Men torka rent hans ansikte först. Ni måste ha gett honom en rejäl omgång.

Trots att hon inte var någon nybörjare längre, vad beträffade patrullernas nattliga verksamhet så fick hon alltid kalla kårar av den där rösten. Om det var för att den lät så kallt kalkylerande eller om det var den udda brytningen kunde hon inte komma underfund med. Kunde man höra på en röst att den saknade samvete? Hon undrar hur hon själv låter numera. Hon hade i alla fall inte sagt ett ord under kvällen och för ett kort ögonblick överväger hon om inte bara ska ingripa och avbryta alltsammans. Slå Måns i huvudet med närmaste tillhygge och ta pojken och dra därifrån. Men hon gör ingenting av detta. I stället bevittnar hon tyst hur pojken så sakteligen synes börja förstå vad det nu är frågan om. Hur pojken under våldsamma protester förs in i den väntande bilen av Måns, Roger och mannen med rösten. Dämpade skrik som avtar i samband med att dörrar slår igen och att hon åter tar plats i Tomas bil.

På tillbakavägen kan hon inte se på Tomas. Hon tittar ut genom fönstret och ingen säger något. Kanske börjar de alla få nog. Endast Måns dova snarkljud från baksätet hörs. Ingen pojke att oroa sig för längre. Hon funderar mycket på om det som patrullen sysslade med är rätt. Det kanske inte är rätt, men det är rättvist. Det är orättvist att släkten ska dö ut med henne, vilket är Tomas fel. Nu hjälper hon andra som längtar på samma sätt som hon gjorde. Det var så Steffe hade motiverat det hela. Bättre än att sitta i flera år i Migrationsverkets helveteshus, hade Steffe sagt. Men vad hade hon för garantier för att pojkarna får det bra?

Vid den långa kurvan längs halvön där Tomas förut hade sin båt ber hon Tomas att stanna bilen. Till och med Måns vaknar till när hon sliter upp dörren och hänger ut genom den för att kräkas våldsamt. Utan att se sig om eller ens kunna uppfatta om de andra sa något, går hon ur bilen och hon går ner till den gamla bryggan och sätter sig för att vila. Världen är orättvis, tänker hon för sig själv. Mamma hade rätt.