Vända hem

Himlen här är som ett nålstick, ögonen vänjer sig aldrig. Många får cancer, fläckarna kommer som en födelsedagspresent vid en särskild ålder, ibland mycket ung. Hon sneglar på sin mormors händer, de är seniga och håller ratten i ett krampaktigt grepp. De är som en stjärnhimmel, men det har de varit så länge hon kan minnas.

Bilen kränger och klagar, något luktar bränt. Hon ser in i backspegeln, det hisnar i magen och hon vänder tillbaka blicken mot sin mormor.

– Hur mår far?

– Arbetet tär på honom.

Den sista biten måste de gå, bitvis klättra. Bilen parkeras i en särskild ficka på en platå, nycklarna lämnas in i kyrkan. Hennes mormor tar en av hennes väskor, låser bilen och börjar gå. Vägen är dammig och full av sten, gräset bränt, cikadorna ihärdiga. Solen strålar dem i ryggen, dold bakom moln men lömsk ändå. Svetten trängde fram för längesedan. Hon blir andfådd men hennes mormor rör inte en min.

Hon hade inte tänkt att hon skulle komma tillbaka. Det hade krävts mod och envishet att ta sig härifrån, den här platsen var länge det enda hon visste. Hon vet inte hur eller varför hon fick för sig att klättra hela vägen ner till dalen och ta tåget därifrån, men när det sedan väl var gjort kändes det totalt slutgiltigt. När det första huset dyker upp bakom ett krön tänker hon att det var ett misstag att komma tillbaka.

De rör sig över det lilla torget, det är tomt såklart. Så här dags arbetar alla. När hennes mormor går in i kyrkan väntar hon utanför och ser upp mot bergen. Jo, där är de, med spöna piskande i luften, de skimrande flockarna där strax ovanför.

De fortsätter sin vandring, hennes mormor går före, hon placerar vant sina händer i skrevor och runt småträd när de behöver dra sig själva uppåt. Hon klättrar efter, känner hur det trots allt sitter i musklerna, fastän de är oanvända och svaga.

Huset är precis som när hon lämnade det. Det blå rummet badar i ljus. Skafferiet är fullt och doftar av timjan och rosmarin. I dörröppningen in till köket hänger knippen med vitlök och stänger med kanel. Vattnet i brunnen är iskallt, jordkällaren full av spindlar och vinden mörk och instängd. Där ställer hon ner sina väskor, lägger sig på sängen som doftar av lavendel och gnisslar under hennes tyngd.

När hon var sju år fick hon följa med sin far upp på berget för första gången. Precis som alla andra ungar i byn var hon redan stark i armarna och van vid döden, hennes mormor lärde henne tidigt hur hon skulle vrida nacken av kaninerna som pilade runt i det brända gräset. Hennes mor hade protesterat till en början, men sedan givit efter. Hon och hennes far gav sig av tidigt i gryningen med ryggsäckar på ryggarna, han med spöet i sin hand. På vägen upp gjorde de sällskap med några andra, men klättrade i tystnad. När de nådde toppen hade solen ännu inte börjat stiga över himlen. Hennes far satte spöet i hennes hand, hon slog med det så som de övat i trädgården. Hon såg linan kasta sig upp i skyn, hur den spände och slingrade sig. Hennes far lade handen om hennes axel, nickade mot henne.

Vad hade hon egentligen sökt efter när hon gav sig av? Hon minns inte.

Hennes mormor ropar på henne från nedervåningen, hon har kokat te. Hon sätter sig mittemot henne i det blå rummet, måste blinka efter mörkret på vinden.

– Jag visste att du skulle komma tillbaka. Din far tvivlade, men jag visste.

Hon ser på sin mormor. Hennes ögon är lika svarta som hennes egna.

– Jag trodde jag skulle hitta något annat.

– Det finns inget annat.

När solens första strålar klättrat över kanten hade flocken svept in. De var miljontals och de skimrade i ljuset. Hon hade sett mot sin far, plötsligt rädd. Hon mindes kaninerna i sina händer, hur deras ögon flackat när insikten nådde dem. Hennes far nickade mot henne än en gång och hon fattade ett hårdare tag om spöet. Sedan svingade hon det upp mot himlen.

Många av de som får cancer i byn arbetar på berget. Att stå så många timmar, så nära solen och utföra det arbetet fräter till sist sönder en. Man vet om det, prästen predikar om det varje söndag i kyrkan. Det är egentligen inte ett arbete avsett för människor, brukar han säga, men det är ett arbete som måste göras.

När de druckit sitt te rör hon sig ut i trädgården. Vita fjärilar fladdrar i rosenbuskarna intill huset, rultiga humlor surrar i lavendeln. Rakt fram finns bara himmel och silhuetterna av omkringliggande bergskedjor. När hon var liten brukade hon dagdrömma att stora fåglar kom över himlen där för att ta henne med sig. Fanns det i henne redan då, instinkten att ge sig av?

Det är svårt att koppla samband till varandra när de händer. Ibland är saker och ting inte helt klara ens i efterhand. Hon minns att hon och hennes far hade varit upp på berget, hon hade haft sitt eget spö i flera år då. De hade fångat många, dragit dem ur flocken, sett dem upplösas när de närmade sig jorden. När de kommit tillbaka hem satt hennes mormor i det blå rummet med en tom kopp framför sig, blicken någonstans långt borta. Hennes far hade vetat att inte fråga, hade bara sakta segnat ned mot golvet. Hon hade inte kunnat hjälpa att det slapp ur henne:

– Var är mor?

De hade begravt henne bakom huset samma kväll. Hennes mormor hade läst en bön. Hennes far hade gråtit. Hon hade undrat om det var hon eller hennes far som fångat hennes mor, eller någon av de andra. Det var omöjligt att veta. Hon slutade inte arbeta på berget, inte då. Men kanske var det då idén om att ge sig av på riktigt fått fäste i henne.

Hon rör sig mot baksidan av huset där träkorset sticker upp ur gräset, vint och väderbitet. Hennes mor hade lämnat byn en gång, men också hon hade återvänt. Hon skulle aldrig få veta varför hon gett sig av, eller vad som fick henne att vända tillbaka. Varför hade hon själv vänt tillbaka? Hon vet inte. Hon vet bara att hon vaknat en dag, packat ihop sina saker och börjat den långa resan hem. Och nu är hon här, med sin mormor, med sin far. Hon ser upp mot berget. Någon kommer där längs stigen. Han ser inte henne, men hon ser hur han mödosamt tar sig ner för branten och rör sig fram till huset. Det är hennes far.

Han sörplar sin soppa ljudligt. Han håller sin blick vänd ned mot soppskålen, handen som håller i skeden darrar en aning, vecken löper som djupa sömmar över hans panna. Solen har gått ned bortanför bergstopparna, kökslampan sprider ett varmt men dunkelt sken. Hennes mormor står med ryggen vänd åt dem, bakar bröd inför morgondagen.

– Följer du med upp på berget imorgon?

Hans röst är skrovlig.

– Jag ska hjälpa mormor på torget.

För ett ögonblick ser han upp på henne, iakttar henne med sina blåa, vattniga ögon. Sedan vänder han blicken ned mot soppan igen, grymtar och sörplar i sig ännu en sked.

Hon och hennes mormoder ger sig av i gryningen, hennes far är redan borta. De tar sig nedför stigen mot torget, med säckar på ryggarna fyllda med bröd. Hela morgonen och dagen står de där, ser solen gå upp, anar skimret högt upp i himlen. Hennes blick far dit mellan kunderna, hon kan inte hjälpa det. Hon kan inte hjälpa att tänka att det skulle kunna bli vem som helst av dem som fastnar i snaran, som slungas ut ur livet, precis som hon inte kunde hjälpa att tänka samma sak varje gång hon mötte någon ny i staden. Det kan hända vem som helst, när som helst.

Hon märker att hennes mormor ser på henne när de rör sig tillbaka upp mot huset framåt kvällen. Dagen har varit lång, hennes ben och rygg värker, hon har fått utstå blickar som hon inte vetat hur hon ska tolka. När de tagit sig upp för branten till huset känner hon sin mormoders hand på sin axel. Hon hakar fast sin blick i hennes på ett sätt hon aldrig gjort tidigare, stirrar så intensivt att hon nästan får ont i ögonen. Sedan säger mormodern:

– Döden är ingens fel.

Mormodern ser in i hennes ögon en stund till, sedan släpper hon greppet om axeln och går vidare upp mot huset. Hon ser henne försvinna in genom dörren, oförmögen att följa efter. Cikadorna spelar, himlen är eldfärgad.

När de ätit middag går hon ut till sin far i trädgården. Han sitter i en av trädgårdsstolarna och röker sin pipa, precis så som han gjort hundratals kvällar innan. Månen hänger ovanför dem, får trädgården att bada i ljus. Hon sätter sig bredvid honom, lägger huvudet mot hans axel, förväntar sig nästan att han ska dra sig undan. Men han sitter kvar. Han drar in rök från pipan, blåser den ut mot natthimlen.

– Någonstans i världen finns de som arbetar med det omvända, har du tänkt på det? Din mor ville alltid vara en av dem.

Han blir tyst, fortsätter röka sin pipa, den klirrar lätt mot hans tänder. Han lägger sin hand på hennes.

– Jag är glad att du kom tillbaka.

Tidigt nästa morgon packar hon sin ryggsäck, stänger dörren bakom sig med ett ljudlöst klick. Luften är sval och fuktig, solen har inte börjat klättra upp över himlen än. Hon kastar en blick ned mot dalen, ut över bergskedjorna, tillbaka mot huset och trädgården, ser korset i skuggan av huset. Hon fattar sitt spö hårdare i handen. Sedan börjar hon vandra uppför berget.