Tjuvjägarmåne

Caleb McCoy, Bobbie och Isaac körde i tystnad mot reservatet. Isaac fipplade mellan stationerna på bilradion.

»Om du inte kan bestämma dig kan du lika gärna stänga av, okej?« sa Caleb.

Isaac suckade och valde en station med reggae från Nigeria. Bobbie i baksätet trummade på sina ben som ett barn, men Caleb orkade inte säga till honom att sluta. De skulle ändå vara framme snart. Några mil från Robertson passerade de oljetornen. Caleb tyckte att de liknande gigantiska facklor. Smoggen från raffinaderierna täckte himlen och dess stjärnor likt en grå slöja. De stora reklamskyltarna lös upp motorvägen med sina löften, men störst av allt sken fullmånen. För de flesta var den olycksbådande, men för dem var den en tillgång. Det kallas inte för poacher’s moon utan anledning. Ikväll var det dags.

De var nära nu. Bilen körde av motorvägen, fortsatte på en landsväg och stannade sedan vid vägkanten. Framför dem fanns den väldiga parken och dess rikedomar. Trädens långa silhuetter fick det att se ut som ett skuggland. Den fanns där ute. Han var säker på det.

Isaac hämtade en bultsax från bilen och Bobbie tog sin motorsåg. Caleb plockade med sig ett gevär och pilarna med lugnande medel, en blandning av ketamin och xylazin. Geväret kändes tyngre än vanligt. Att ta sig in i reservatet var överraskande nog inte svårare än bryta sig in genom stängslet. Det var inte mycket mer än ett hönsnät. Man kunde tro att en park med så många värdefulla djur skulle lägga pengar på att bygga rejäla murar.  Enligt informationen de fått skulle de leta efter röda klippor, belägna strax efter en damm. Caleb kollade på kartan. Målets senaste position var markerad cirka två kilometer bort. De började gå.

Inom kort gick de längs med spåren från fyrhjulsdrivna jeepar och vilda djur. Fullmånen lös som en gatlampa i natten och hjälpte så mycket mer än en halvdan ficklampa. Vägen de följde blev bredare. Från att ha varit flankerad med buskage på båda sidor öppnades den nu upp till en vidsträckt veld. Caleb såg ett större område framför dem där marken var våt, likt en sank. Det måste ha varit dammen. Efter torkan var det nu bara ett stort, lerigt hål.

»Vi börjar närma oss«, sa Caleb, osäker på om han talade med sig själv eller dem andra.

Isaac harklade sig.

»Vad gör vi om den inte är där?«

»Vi fortsätter leta. Den kommer vara lätt att se i månljuset.«

»Hur mycket kommer vi få för hornet?« undrade Bobbie.

»Med lite tur kan vi få 3,5 miljoner rand på den asiatiska marknaden.«

»Vad ska du göra med pengarna, Bobbie?« frågade Isaac.

»Jag ska köpa mig en stor jävla båt och åka till Brasilien.«

»Du vet inte ens hur man seglar!«

»Håll tyst«, sa Caleb.

Han såg något. Där. Det var de röda klipporna. På en annan natt hade det varit snudd på omöjligt att se dem, men ikväll stack stenformationen ut tack vare månens vita ljus. Calebs puls ökade. Nu var det bara att hitta deras mål. Han signalerade männen att stanna och huka ner bland buskaget. En vind passerade och fick det långa gräset att vagga. En flock med vårtsvin skyndade sig förbi dem, som om de visste vad som skulle se. Caleb spetsade öronen. Några apor svingade sig i trädens lövverk. På håll hördes ylandet från schakaler. Något rörde sig bland klipporna. De två hornen avslöjade spetsnoshörningen. Caleb drog efter andan.

»Där är den!» utbrast Isaac.

Caleb hyschade honom. Han tog geväret från sin axel och laddade det med en pil. Han höjde vapnet. Pressade kolven mot axeln och kollade i kikarsiktet. Noshörningen var massiv. Att träffa den skulle inte vara något problem. Djuret sänkte sitt huvud och bet av en stor grästuva. Den såg nöjd ut där den stod och tuggade. Det är bara en bedövningspil. Det kommer inte att göra ont. Han tog ett djupt andetag, siktade sig in på noshörningens tjocka nacke och kramade avtryckaren. Han såg pilen segla genom luften. Noshörningen ryckte till av träffen, stampade på plats och såg sig runt efter anfallaren. Dess framben vek sig. Det var knappt ett fall, mer som att den knäböjde.

»Snyggt gjort«, sa Isaac.

Caleb nickade till svar.

»Kom igen.«

De reste på sig och gick försiktigt fram till noshörningen. Den låg nu helt stilla – bedövningen hade gjort sitt. Djuret blinkade långsamt. Dess enorma kroppshydda höjde och sänkte sig när det andades. De hörde ett gnyende läte, men i en stämma alltför ljus för det stora djuret. Bobbie tog ett fast grepp om motorsågen. Isaacs jobb var att hålla utkik efter rovdjur och eventuella parkvakter, men han kunde inte slita blicken från noshörningen. Den gnydde igen, men den rörde inte på munnen.

»Okej, Bobbie. Din tur.«

Det är bara som att klippa en nagel. Vi kommer inte att skada den, tänkte Caleb. Bobbie startade motorsågen och började med det mindre hornet. Det mekaniska vrålet skar genom parken. Noshörningen var för omtöcknad för att verka bry sig. Sågen tog sig igenom det lilla hornet utan problem. Isaac var snabb med att plocka upp det när det föll till marken.

»Bra. Fortsätt med det andra hornet«, sa Caleb.

Än en gång hörde Caleb ett gällt jämrande. Kunde det verkligen vara från noshörningen? Caleb försökta lokalisera det men Bobbie startade sågen igen. Han verkade vilja få med så mycket av det som möjligt, för han började såga nära hornets rot. Flisorna samlades på marken. Isaac gick ner på knä och stoppade det i sina fickor. Hur kunde det vara värt så mycket? Det är ju bara keratin, samma byggstenar som i naglar och hår. Samtidigt: detta var den stora fångsten. För honom som tidigare jobbade med att riva byggnader var det värt mer än en årslön. Med pengarna skulle han ha råd med hennes behandlingar. Hon skulle slippa sömnlösa nätter med smärta. Inga fler mediciner som inte gjorde ett skit. Hon skulle klara sig.

Motorsågen var effektiv, men halvvägs igenom stannade Bobbie till.

»Vad är problemet? Fortsätt.«

»Den sitter fast i hornet.«

»Starta den igen då. Vi har ont om tid.«

Bobbie såg nervös ut. Han fattade tag om motorsågen och drog igång den. Spån från hornet flög i alla riktningar. Klingan skar djupare. Den sågade inte bara genom horn, utan även djurets hud. Han insåg det alltför sent. Blodet stänkte på dem.

»Stäng av!«

Han kunde inte göra sig hörd över motorsågens oljud. Han fick blod på sina kläder. I ögonen. Just när Caleb skulle stoppa Bobbie var han igenom. Men istället för ett noggrant snitt var där ett groteskt, blodigt sår.

»För fan Bobbie, den kommer att förblöda!«

»Vadå? Vi fick ju hornet.«

Caleb kunde inte se på när Isaac plockade det. Han hörde återigen ett gny. Det kunde inte vara från  noshörningen framför dem. Inte i  dess tillstånd. I ögonvrån, gömd bakom en sten, skymtade han en noshörningsunge. Den kunde inte vara äldre än två månader.

»Nej, nej …«

Han kollade på den lilla kalven och sedan på den blödande kon. Noshörningen, vars horn de just kapat, var troligen dess mamma. Han kände en klump i halsen när han såg in kalvens små ögon.

»Vad är det?« frågade Isaac och lutade sig fram för att ta en titt.

Caleb öppnade munnen, men det var försent. Isaac hade redan sett den.

»Titta Bobbie. Det är en kalv!«

Den lilla noshörningen stod blixtstilla. Spring iväg, för fan. Bort härifrån! Caleb ville skrämma iväg den, men han kunde inte. Bobbies ansikte var kletigt med blod. Caleb såg hur de unga männens ansiktsuttryck skiftade från förvåning till girighet. Bobbie hukade sig och försökte få dess uppmärksamhet.

»Det är ingen fara«, sa han med ett flin och vinkade.

»Kom hit kompis!« sa Isaac som om han kallade på ett husdjur.

De fick inte göra såhär. Inte mot kalven. Han var tvungen att få dem på andra tankar.

»Kom igen grabbar. Vi är färdiga för ikväll«, försökte han.

»Varför då? Det finns ju mer att hämta!« sa Isaac upphetsat.

»Nej, vi har gjort vad vi kom hit för.«

»Kom igen Caleb, den här har ju också ett horn«, sa Bobbie.

»Det är alldeles för litet.«

»Men det ger ju också pengar. Och det kommer att växa ut igen!«

»Han har rätt«, sa Isaac.

Bobbie sträckte sig efter motorsågen. De var fast beslutna. Caleb var tvungen att ta till en annan metod.

»Vänta«, sa han.

»Vad är det?« frågade Bobbie.

»Chefen sa åt mig att inte ta horn från kalvar.«

»Jaså?«

De kollade på varandra.

»Det har jag inte hört«, sa Isaac.

»Han sa det till mig igår.«

»Varför då?« frågade Bobbie.

»Han vill att vi ska vänta. Vi måste ha tålamod, okej? Noshörningen kommer att växa, och det innebär ett större horn.«

Bobbie och Isaac lät det sjunka in.

»Sa han det?«

Caleb nickade till svar och hoppades innerligt att de skulle tro på honom. Isaac ryckte på axlarna. Bobbie såg med misstänksamhet på Caleb och sedan på den lilla noshörningen.

»En dag ska jag ta dig«, sa han till kalven och gick iväg.

Caleb pustade ut och de började gå. Den lilla noshörningen gnydde och närmade sig långsamt sin orörliga mamma. Ungen pressade sig nära hennes kropp. Den lille jämrade sig igen i hopp om någon from av livstecken. Dess små rop skar Caleb itu. Han vände bort blicken. Förlåt mig.