Kvinnan på stranden

Hon hade aldrig sett något så vulgärt, så fräckt, så fruktansvärt oförskämt, ett sådant finger åt god ton, åt konvenans, åt … Var det inte rent av brottsligt att göra så som hon gjorde? Det hon gjorde så fullständigt avslappnat, som om det var det normala. Marie betraktade henne skamset. De slanka benen, brunbrända och lättjefullt särade i den varma sanden. Hennes bubbelgumsrosa, välskötta naglar, en tonårings färg. Modetidningen som låg uppslagen bredvid henne på den vinröda badhandduken. De kattformade solglasögonen som fick henne att tänka på en ung Maria Callas. Beundran och äcklet vällde upp inom henne, främmande förvirrande känslor, men hon kunde inte förmå sig att vända bort blicken.

Den främmande kvinnan var inte vacker, hennes näsa var alldeles för lång och vass, men hon var tilldragande med sin nätta figur och de kastanjebruna lockarna som föll i kaskader ner över hennes axlar. Marie insåg med en rysning att hon stirrade. Glosögt och med hettande kinder. Hon satt i vattenbrynet, bara några meter ifrån kvinnan. När som helst nu skulle hon kunna höja blicken från de där glansiga magasinssidorna och då skulle hon se rakt på Marie. Marie såg förläget ned i det turkosblå vattnet, låtsades rätta till axelbanden på sin förnuftiga, svarta baddräkt med »smickrande drapering« över magpartiet. Hon kände hur den överviktiga, valkiga kroppen drog henne djupare ner i den vita, mjuka sanden. De tunga, hängande brösten med vårtgårdar stora som handflator. Bröstvårtorna som förr hade stått uppstudsigt rakt ut, men som nu var intryckta och sneda. Mammakroppen, som hon förväntades vara så stolt över. Åtminstone enligt somliga. Kanske hade hon varit för gammal, alla mammor såg inte ut som hon. De yngre var smärta, visade stolt upp platta magar i minimala bikinis, höll sina tvååringar på höften, lätt och ledigt med en hand. Virvlade runt i vattnet omkring henne på plastmadrasser. Paddlade på brädor. Leende, solkyssta. Överallt dessa lyckliga, hälsosamma människor med öppna ansikten. Hon kände sig betydligt äldre än sina 40 år med kråksparkarna vid ögonvrårna, de naturliga silverslingorna i det ljusbruna håret, bekymmersrynkorna som framträdde i pannan när hon koncentrerade sig. Hon tvingade sig bort från sin utsiktsplats, först motvilligt och sedan med lättnad, föste sin tunga kropp framför sig, allt längre ut tills hon inte bottnade mer utan gled viktlöst fram med händerna formade till en pilspets. Vattnet var ljummet, nästan för varmt, men det omslöt hennes kropp som siden. Hon simmade med öppna ögon, lät saltet skölja ur henne. Kvinnan hade suttit med benen uppdragna, nonchalant isär, precis så mycket att den som råkade simma förbi eller var på väg upp ur vattnet kunde se. Bli en ofrivillig betraktare av hennes nakna sköte, lockigt, mörkt könshår mellan mjuka lår. Hennes tånaglar var målade i samma bubbelgumsrosa färg som naglarna på fingrarna.

Ovanför ytan spottade Marie ur sig sältan, gnuggade svedan ur ögonen. »Mamma, mamma, titta på mig – jag kan!« Hennes treåring kom plaskade emot henne med en överdimensionerad cyklop över sitt nätta huvud. Barnets far, det var så hon tänkte på honom numera, plaskade bredvid också han med cyklop och ett fånigt leende över sitt månansikte. »Vi har sett en massa spännande fiskar, visst har vi Ester.« Hennes barn nickade stolt, »jättemånga, olika färger« förkunnade hon som om de hade upptäckt något häpnadsväckande. Som att inte hela jävla bukten var full av snorklande, cyklopförsedda turister i alla åldrar som blåstirrade på grå korall, sjöborrar och blek skräpfisk. Hon log tillbaka mot dem, klappade sin dotter på kinden. »Så fint.« När hon vände sig om mot stranden var kvinnan borta.

Efter några dagar vid en hotellpool som översvämmades av grälla plastleksaker och flamingoformade flytetyg som Ester fullkomligt avgudade och hennes pappa hade överseende med, och som Marie hade hållit sig på betryggande avstånd ifrån där hon låg utfläkt i en solstol med randiga dynor och sippade på billiga paraplydrinkar med i princip odrickbart innehåll men som i fantasin fick henne att se kosmopolitisk ut, föreslog hon för barnets far att de skulle återvända till snorkelstranden. »Ni hade ju så roligt där.« Han hade tittat undrande på henne, den köttiga pannan i djupa veck »jag trodde inte du tyckte om att bada? Överhuvudtaget?« Hon hade velat kasta den tranbärsfärgade drinken, en »stingray« med extra rom, rakt i ansiktet på honom. Varför kunde han inte bara nöja sig med det som hon så generöst erbjöd honom? En heldag med klibbigt saltvatten och finkornig sand som klistrade sig över kroppen som sandpapper. Och de där löjliga fiskögecykloperna som han älskade så mycket, som fick honom att känna sig som en undervattensäventyrare. Marie snurrade på den illröda drinkpinnen i plast. Det satt en spygrön papegoja på toppen. Hon log, vad hon hoppades var ett intagande, behagfullt leende, »det viktigaste är att Ester trivs, och dessutom får jag en chans att läsa mina deckare som jag ändå släpat med mig när ni snorklar.« Hon tyckte att hon lät förnuftig. Han hade fnyst, nästan omärkbart vid ordet deckare, men nickat till svar, »om det var vad hon verkligen ville så«.

Dagen efter hade de varit tillbaka och Marie hade svept otåligt med blicken över stranden. Människor i alla former och storlekar jäste under randiga parasoller. Småbarn tultade omkring i vattenbrynet med överdimensionerade hinkar och spadar. Ett par ungdomar låg utspridda på batikmönstrade filtar, de drack öl och pratade högljutt. Marie hade bitit sig på insidan av kinden när hon åt persika i bilen på vägen dit och nu kände hon den salta, metalliska smaken av blod uppfylla munnen. Vresigt vände hon upp och ner på den stormönstrade badväskan så att innehållet spreds ut ur över den vita sanden; solkräm, ihoprullade badhanddukar, två deckare av Dorothy L. Sayers, kex till Ester, tre små vattenflaskor, läppcerat och en tunn strandfilt i sober beige. Barnets far tittade undrande på henne men bestämde sig för att inte fråga vad som flugit i henne, hon skulle inte få förstöra den här dagen för Ester och honom. Han satte upp parasollet och bredde ut strandfilten under det. Ester hade redan sprungit ner till vattnet och han hastade efter med badkläder och cykloper. Marie la sig ner på mage, med fötterna demonstrativt mot vattnet och bläddrade håglöst i en av pocketböckerna. Lord Peter Wimseys eleganta och ironidrypande sätt att uttrycka sig kändes plötsligt världsfrånvänt och ointressant. Hon slog ihop pocketboken med en suck. En äldre man bytte ogenerat om till badbyxor framför henne. Hon tittade på hans rynkiga, hängande skinkor med växande sympati och illamående. Han hade små tajta speedos men ansiktet var ursäktande, nästan oskuldsfullt. Han hade bruna ögon. Marie drog fingrarna genom sitt kortklippta hår, det var hennes frisörs förtjänst »du är ingen ungdom längre« och hon hatade det, den nya sommarfrisyren som skulle hålla henne fräsch och sval. Hon vände sig om och tittade ut över vattnet, det låg blankt och stilla som en spegel. Tjugo meter ut paddlade Ester och hennes far med badskor, cykloper och snorkel. Esters orangea armpuffar lyste i det turkosa vattnet. Några barn kastade entusiastiskt en flerfärgad plastboll mellan sig i vattnet.

Det var då hon såg henne. Kvinnan med bubbelgumsfingrarna. Hon simmade med kraftfulla crawltag in mot stranden. När hon gick upp ur vattnet såg Marie att hon hade en bikini på sig. En känsla av lättnad och besvikelse infann sig samtidigt. Det var en enkel vit trekantsbikini som lyste mot hennes olivfärgade hy. Håret låg slickat mot huvudet och framhävde både hennes distinkta näsa och mandelformade gröna ögon. Kvinnan passerade så nära att vattendroppar stänkte från hennes hud ner på Marie. Det fick Maries hud att knottra sig. Deras blickar möttes aldrig. Hon satte sig tio meter ifrån Marie, snett bakom henne. På sitt vinröda badlakan. Nu kom Ester, »mamma, mamma, vi såg sjöhästar och stjärnor!«. Treåringen kastade sig i hennes famn med cyklopen uppskjuten i pannan och snorkeln i handen, som ett litet svärd.

»Folk är fan inte kloka«, muttrade barnets far. Han torkade sig i ansiktet med en badhandduk innan han fäste den runt midjan. »Vadå?«, undrade hon och drog snorkeln ifrån Ester, »inte slåss med den där«.

Han satte sig med en duns bredvid henne i sanden. »Vänd dig inte om men det sitter en kvinna som är helt naken bakom oss. Så fruktansvärt oförskämt.«

Marie nickade instämmande, skakade ogillande på huvudet. »Ja, det finns ju speciella stränder för sånt där, nudiststränder, dit borde hon gå.«

Han petade hätskt på sina nagelband, en ovana han lagt sig till med på senare år. »Någon borde säga till henne«, väste han med hat i rösten.

Marie kände hur magen drog ihop sig, hur lungorna fylldes av luft, ett skrik hade börjat ta form i henne och ville leta sig ut. Hon grävde ner tåspetsarna i den mjuka sanden. Sen tog hon fram kexpaketet och vattenflaskorna. Ester klappade händerna av förtjusning när Marie rev upp det prassliga pappret och fick fram ett salt kex.