Hemma

Runt sjön händer de märkligaste saker. Har ingen sagt på allvar. Men jag vet att det är så, på allvar alltså. Det pratas inte om det, såklart. Det vävs in i de godnattsagor man läser för sina små. Och så länge alla vet att det är godnattsagor så funkar allt som vanligt. Det berättas om märkliga saker, som det ju görs om alla djupa skogar och ensliga sjöar. Men det är med vetskapen om att att det är skapat för att underhålla och skrämmas så där lite på skoj. Mörka skogar och historierna om vad som döljs i dem har syftet att inte bara vara spännande och roliga, utan även att göra det omöjligt ta det på allvar om någon verkligen ser något på riktigt. Inte ens den som ser tror på vad deras  egna ögon just såg. Men jag visste tidigt att de fanns och kunde göra ofattbar skada om de fick tillfälle. Så ingen sa att runt sjön händer de märkligaste saker, man berättade sagor om de märkligaste saker och gjorde dessa märkliga saker till just sagor.

Hälsingland, otroligt vackert med sina täta skogar och glittrande sjöar. Ett svenskt vykort taget nästan var som helst.

Men det kom med ett pris. Lugnet och tystnaden är inte gratis. Vi är satta att se till att det fortsätter så. Min plats i linjen av väktare är sedan länge höljt i dunkel. Kanske har det alltid varit så, kanske har vi alltid varit de som höll sjön säker. Sjön och med den hela landskapet. Det finns såklart fler väktare längre norrut. Med större ytor, mer vidsträckta skogar och framför allt färre människor så trivs de bättre. De kan vakna och sträcka på sig utan att upptäckas. Det är just det som mitt jobb är, att se till att ingen upptäcker dem. Galet egentligen att de fortfarande kan vakna och mullra. De är varelser ur sagor och sägen, ingen tror på dem på allvar, men alla känner till dem. Tagna direkt ur berättelser från urminnes tider. Med stort allvar och glimt i ögat vidarebefordrade av generationer av far och morföräldrar vid sängdags. Mina egna berättelser har varit annorlunda. Tidigt lärdes jag upp i det som skulle bli verklighet för mig. De sagor andra med skräckblandad förtjusning längtade att ta del av, blev för mig instruktioner för det ansvar som vilade på min ätt.

Jag är gammal nu och ska snart lämna över ansvaret. Men det har visat sig svårt att hitta någon att fortsätta Kallet vi måste ha. Vem skulle tro på mig om jag berättade om skriket ingen hört på så länge. Jag vet. Jag vet vad som kan hända om det släpps lös. Jag fyller 90 nu i sommar och känner mig pigg som en mört. Förfallet har väl i och för sig skett så pass långsamt att jag gradvis vant mig vid den försämring som onekligen måste ha inträffat. Jag åker ut till stugan så fort vädret och vägen tillåter. Det finns inget så själavårdande som att öppna bildörren och andas in tystnaden och den begynnande sommaren den där första gången efter en lång vinter. Lite järn kvar i luften och samtidigt en liksom jordig livskraft man känner i hela kroppen. Självklart vet jag att det blir mer och mer betydelsefullt att bara njuta och vara i sommaren och värmen, att se fåglarna och alla andra djur vakna till. Jag har inte så många sådana gånger kvar. Men oj, vad jag njuter av att vara här igen. Det är svårt att förklara känslan av att vara hemma. Bara så egentligen. Vara hemma. Men hemma i mitt fall betyder också att vakta och vaka. Att vara den som lyssnar efter skriket. Jag är kvar och van, men har inte funnit någon att följa efter mig. Ensamhet har följt mig istället. Men den har aldrig känts jobbig eller påtvingad. Mitt liv har aldrig känts som ett jobb. Jobbet har varit mitt liv. Kanske är det just det som kallas ett kall. Den lilla sjö jag vuxit upp vid och all den flora och fauna som följt med den har liksom blivit mig. Så till den grad att jag aldrig fann någon att dela den med. Kanske har jag på något sätt varit rädd för  att dela med mig av det jag vet. Rädd att bli förskjuten och skrattad åt. De gånger jag trott mig hittat någon har det alltid fallit på att jag inte kunnat förmå mig till att verkligen, på allvar, tala om vad jag har för roll. Kanske har tiden spelat mig ett spratt. Allt är i dag möjligt men inget tas för verklighet. Fakta tros inte på utan kan på något underligt vis tas för personliga åsikter och på så sätt försvinna i mer eller mindre galna känslor och just personliga åsikter.

Många, tror jag, har nog tyckt synd om mig. Den trevliga pojken, sedan mannen och nu gubben, som alltid är ensam därute vid sjön. Men de tankarna har aldrig varit mina. Jag har fått se livet på det närmaste håll man överhuvudtaget kan. Födelse, liv, grönska, glädje och död. Vår, sommar, höst och vinter. Ett alltid återkommande kretslopp. Och jag vet varför jag alltid är här. Precis som ett skyddsombud på vilken arbetsplats som helst, så minimerar jag riskerna. Hörs skriket så vet jag vad som ska göras. Det är länge sedan nu. Så länge sedan att det bara är jag som tror på det. Men nu, alldeles nyss faktiskt. Så hörde jag. Samtidigt som jag inser allvaret, så njuter jag av kraften. Urkraften och beviset för att vi inte äger utrymmet vi bor på. Det finns äldre krafter som har rätt till våra platser.

De är här igen. De vaknar. Jag hör dem. Bara ett ensamt yl. Men det väcker dem, det första tveksamma och ödsliga skriket. Lite som ett barn som finner sin röst. Först nästan lite rädd över kraften de besitter. Sedan glädjen och insikten av att finnas, att kunna höras. Nu hör jag dem vakna. Låga mullrande skrik som övergår i allt högre högre, dova och vibrerande ljud som talar om att de är på väg att vakna ur sin långa sömn. De skallrar och rister när de vaknar. Som de jättar de är. Men jag vet hur man lugnar och stoppar dem från att förgöra det vi har. Jag vet var de är. Jag vet var jag kommer att finna dem. I den yvigt gröna, täta och mörka skogen. Jag känner lukten av dem, uråldrig och jordig. Deras första utandning, en doft av dåtid instängd sedan länge i lungor av hiskelig volym. Stora, vackra och visa. De ler mot mig och nickar. De kommer inte att väcka alla, lovar de mig. Vi får en chans till. Jag får en chans till. De bjuder mig att komma till dem. Den utsträckta handen är ofattbar stor, men så varm. Varm och trygg. Det här är hemma.

Undersköterskan smeker min svalnande kind. Hon håller min hand.

Hon tror hon förstår.

Jag är tillbaka vid sjön.

Skriket har hämtat mig hem.

Här stannar jag.