Grisögon

Han var helt enkelt född med små och djupt sittande ögon, vilket gjorde att ögonspringorna var smala och gav ett kisande intryck. Grisögon. Och till det kom storväxtheten. 194 cm, breda axlar och grov käke, i alla fall efter tonåren.

Folk vek undan med blicken, det hände att de ryggade tillbaka eller åtminstone ryckte till om de inte var beredda. Han gav ett otäckt intryck, och han hade blivit tvungen att lära sig leva med det.

I sin ungdom hade han försökt göra olika närmanden, ta sig in i de sociala sammanhangen, men inte mötts med någon värme. Han hade övat på att le vänligt. Plockat ner hallspegeln och pallat upp den mot en trave böcker på soffbordet, satt sig bekvämt och provat. Med tänder, utan tänder, kisa med ögonen, eller försöka vidga upp dem en aning. Skratta högt, vrida huvudet lite åt vänster, lyfta ögonbrynen och peka gillande. Men det gick inte att få till det. Man kom inte ifrån ögonens grå kyla och hotfulla plirande.

Han önskade sig bruna, varma, runda ögon som Marianne från parallellklassen. Marianne med de bulliga kinderna, med den mjuka rösten och de nätta händerna. En gång, på väg hem från skolan, hade hon hittat ett gråtande barn. Marianne hade satt sig på huk och sagt något, och den lilla pojken hade torkat tårarna och tagit hennes hand, han hade själv gått en bit bakom och sett alltihop. Säkert hade hon tagit med honom till närpolisen, eller kanske hem till sig, bjudit på bullar och sett till att leta rätt på mamman.

Marianne hade lett stoiskt mot honom själv också, men han hade sett igenom sådant redan på den tiden, hade lärt sig att känna igen vaksamheten i de spända musklerna. Rädda människor blev stela, utan att de märkte det själva, men för en van betraktare gick det att känna igen på en mikrosekund. Hur de stelnade till, och han insåg att det var kört, ingen idé att gå fram och säga något, lika bra att titta bort och bespara dem obehaget. Marianne hade förstås valt Sten och lite senare Stor-Lars. Killar med självförtroende, sådana som kunde blinka med ett öga och samtidigt le med mungipan och få det att se inbjudande ut. Det kunde han inte själv. Han hade provat, i soffan, framför spegeln.

Under en period hade han ändå gett leendet ett försök. Vid busshållplatser, när han höll upp dörrar, i kön till kassan på Konsum. Men han insåg snabbt att det bara blev värre. En äldre dam hade tagit sig för bröstet när han böjde sig ner för att hjälpa till med matvaror som fallit ur väskan och försökt sig på ett med tänder. Efter den incidenten hade han slutat med leenden.

Han hade fått vänja sig vid skrik också. För någonting som han inte kunde tänka sig att ge upp var promenaderna. De tidiga på morgnarna och de sena på kvällarna. När det var lite folk ute. Han hade provat att hålla upp med dem också förstås, men då hade det samlats en oro i bröstet, han började grubbla, vanka runt i lägenheten, fingra på sladden till telefonen, den som han hade för nödsituationer. Det hade inte blivit bra, han hade känt det själv, att promenaderna kunde han bara inte vara utan.

Det gick bättre under den ljusa årstiden, men i mörkret blev folk lätt skrämda, om han hade oturen att träffa på någon. Ungdomar mest. Unga tjejer som skrek, killarna svor oftast till. Par som satt uppkrupna på en bänk stack hemåt, ensamma kvinnor med hundar snabbade på stegen.

Han hade provat det också. Att skaffa hund. En liten west highland white terrier. Det hade funkat. Han hade till och med fått flera hej och ett par leenden. Queen Elisabeth hade varit namnet från kenneln, men han hade kallat henne Bettan. Tiden med Bettan hade varit hans bästa. Dagarna hade känts kortare, och nätterna. Hennes pigga trav och glada skall. Hennes lilla, nätta kropp. En ovanlig höstdag med 15 sekundmeter hade han burit henne ut till närmsta gräsyta och hem, det hade känts som om stormen skulle rycka henne från honom om han satte ner henne. Hon hade tittat frågande på honom, men inte protesterat.

Men två dagar efter midsommar, när han bara hade haft henne i drygt tre år, ville hon inte längre gå ut. Vred undan huvudet när han kom med kopplet, gick med tunga steg och ville vända hem så fort hon var klar med uträttandet av sina behov. Hundcancer. Han hade inte ens tänkt på att det fanns. De blev tvungna att avliva henne. Tydligen var det det bästa man kunde göra, men det lät obegripligt när veterinären sa det.

Han hade aldrig lyckats uppbåda det känslomässiga modet att skaffa en ny. Fortfarande skänkte Bettan honom dock en del tröst. Djurkyrkogården var en fristad. Han hade inte möjlighet att åka varje dag, men då och då. Och ingen tittade på honom med rädsla när han stod vid hennes grav med en bukett av något han plockat på vägen eller köpt i den lilla blomsteraffären på hörnet. Nejlikor allt som oftast, ibland en gerbera.

Han hade tagit ut en veckas semester när han begravde henne. Tagit bilen upp till höga kusten och bara tittat ut över det stora, ogripbara. Sovit på motell och en natt i bilen. Sedan hade han återvänt till jobbet som vanligt. Arbete hade han aldrig haft något problem med. Ja, stå i butik eller arbeta hemma hos folk som elektriker eller vårdbiträden var det förstås inte tal om. Men han hade haft andra jobb. Lagt asfalt. Röjt i skogen. När han skaffat Bettan behövde han emellertid ha något som låg i närheten av hemmet. Han hade haft goda vitsord och fick ett jobb på lager. Körde truck. Det var ett bra jobb. Fasta tider. Man kunde lyssna på radio eller låta tankarna gå. Komma hem i tid och ta sina promenader. Hålla sig på sin kant. Efter Bettan kunde han ha bytt, men han hade blivit kvar. Trivdes på ett sätt. Basen var hygglig också, erbjöd alltid honom extrapassen kring jul, de var hans om han ville ha dem. Det fanns inte längre någon anledning att flytta på sig.

Han hade på något plan accepterat livet som det var. Men det hände då och då att det blev för mycket, i all sin litenhet. Kanske var det just den – futtigheten – som övermannade honom trots rutiner, frukostgröt, dagstidning, fredagsbulle från Dahlgrens bageri, och promenaderna. Då tog han bilen ut till kyrkogården. Stod vid hennes grav och pratade med kvällssolen, molnen, stjärnorna, vad som fanns till hands.

Det var just en sådan kväll. Skymning. Löv flög förbi i luften, sveptes med av vinden och krafsade kring fötterna. Han hade en vit ros. Långstjälkad. Inget annat hade känts värdigt en sådan här dag. Han höll den fortfarande mot bröstet och hade inte sagt någonting än, när han hörde det.

Ett skri. Rått. På liv och död, så tänkte han, innan han såg sig omkring för att se vem det kom ifrån. Det måste vara en kvinna. Men det fanns ingen nära. Så det kunde inte vara han som var orsaken. Det måste vara något annat. Ett nödläge?

Hjärtat slog i bröstet. Men det måste väl finnas någon annan här som kunde? Inte lämpade sig väl att han? Inte någon som han i ett sånt här läge?

Ett stön. Mycket mer dämpat nu. Och var det där ett rop på hjälp?

Han började gå, småspringa. Vinden tjöt i öronen, gjorde det svårt att höra något, förbannade blåst!

Men där. På alla fyra, vid vattenslangen. Kanske skulle hon bara hämta en kanna och så hade hon halkat? Det var fullt med våta löv på marken. Det var en jävla årstid egentligen. Att ge sig ut i. Om hon hade brutit något, vad skulle han göra?

Nu stönade hon på nytt, sjönk ihop och blev liggandes på sidan. Han såg att hennes mage var stor. Hon tog sig för den. Han började springa. Flåsade. Ökade takten ännu mer, rusade nästan.

Han kom fram och satte sig på knä. Ville fråga hur det var fatt, vad som hade hänt. Men hon bara kved. Försiktigt sträckte han ut en arm. Då slog hon upp ögonen och såg på honom. Full av skräck. Men det var inte den skräcken, inte den han var van vid, och han såg den blandas med något annat. Lättnad kanske, eller hopp. Hjälp, sa hon, barnet, hjälp mig.

Och han skopade upp henne utan att tänka. Hon var liten, som ett större skolbarn bara, men äldre, och förstås tyngre i sitt tillstånd. Skynda dig, bad hon, och nu välsignade han sina långa ben och sin muskulösa kropp. Ögonen som inte var så känsliga för vinden. Han sprang, även med henne i famnen klarade han att springa till Volvon och få in henne i baksätet. Hon sa ingenting, bara stönade och höll sig för magen. Först när han tog höger mot sjukhuset insåg han att han kanske borde ha ringt en ambulans. Men vad skulle han ha gjort med henne under tiden? Lämnat henne i bilen medan han sprang till en telefonkiosk?

Nu var det som det var. Bara att köra så fort det gick. Han hängde på tutan.

De stormade in på akutmottagningen. Hon i hans famn. Bilen stod oparkerad framför ingången. Man måste ha sett på dem att det var akut, för personal kom rusande. De frågade vad som hade hänt, men han hann inte svara. Hon fick en brits och de körde iväg den. Han drogs med. Fick en grön mössa och en rock, blev föst in på en sal med starka lampor. Där låg hon. Kved in i det sista tills de satte en mask över hennes näsa och mun.

Då sträckte hon ut armen och grep tag i hans hand, hårt. Han höll den även efter att den blivit slapp.

Barnet klarade sig. En liten flicka. Han tänkte sig att hon kanske skulle heta Elisabeth, men det var förstås inte hans sak.

Men hur som helst så bestämde han sig. Om det inte blev något annat så skulle han i alla fall skaffa sig en ny hund.