Du såg mig inte då

Häcken utanför ditt hus är gles och yvig på samma gång, det måste varit länge sedan någon klippte den. Den vägg som en gång bara bestod av liguster innehåller nu avarter av ask, mahonia och körbärsplommon som letar sig ut genom gunnebostängslet mot gatan. Du bor inte där längre och det är inte din familj som inte ombesörjt häcken, det är några andra som inte gjort det. Någon eller några med små barn. Genom håligheter i häcken syns en sandlåda och leksaker ligger utspridda över gräsmattan. Plastleksaker i grundfärger. Dina småbröder hade bara leksaker i trä och waldorfbleka nyanser. Färgpennor och instrument. Jag var så sällan hos dig, det passade sig liksom aldrig riktigt för oss två att vara där. Eller var det jag som hade svårt att bete mig där mellan trästolar med raka ryggar och mattlösa kalla golv. För din mamma var det påfrestande nog att du fanns där och hade push-up bh under den tighta tröjan.

Första gången jag såg dig var på din lillasysters begravning. Du såg ut som en amerikaemigrant med skörbjugg. Varje gång jag hör genomskinlig hy nämnas så tänker jag på dig där i den brunbetsade kyrkbänken. Du var som från en annan tid, när man var hålögd och tyngd av nöd och trots det gudfruktig, där du satt i din svarta spetsklänning med hög krage. Din strama hästsvans. Munsåren som klättrade upp över kinden. Ditt bleka, bleka ansikte. Du såg mig inte då där jag stod bredvid Kajsa Svantesson i 7c. Jag höll hennes hand så att hon inte skulle börja gråta (hon grät för ofta) och sjöng andrastämma i Tears In Heven. Men jag såg dig.

Vårt vi började inte den hösten. Vår vänskap började i åttan, på en av de första festerna jag lyckades hamna på. Hemma hos en av skejtarna i nian, i en lägenhet uppe i höjden. Jag hade snott ett paket Gula blend i farmors medicinskåp (där limporna pappa köpte med sig från resorna till Polen låg och ingen skulle någonsin tro att jag var tjuven). Du frågade om jag hade en cigg att bjuda på, sa att du rökte Camel egentligen men det fick väl gå. Jag sa att jag också rökte Camel egentligen men att det blev så idag bara, skitsamma osv.

Jag vill plötsligt kräkas och vill gå vidare. jag får dra i kopplet eftersom att mammas hund Filur nu står och kissar i din häck. Jag som trodde att du hade bleknat för mig. Trodde du hade smällt bort så som snö smälter i solen om våren och avdunstar till nya platser. Trodde jag kunde gå förbi här som om du var en gammal anekdot jag påmindes om lite slumpmässigt ibland. Du, en lustig detalj som hände mig en gång.

Hur många cigg har vi kvar? sa du till mig inför varje gemensam rast i rökrutan. Ditt kontrollbehov men mitt ansvar, det var vår arbetsfördelning. Vi sågs i det lilla grupprummet närmast huvudentrén. Vi skolkade tillsammans tills det fick konsekvenser för dig. Efter det hängde vi efter skolan (pratade vi) och på helgen (söp vi). Vi började ha likadana jeans med låg midja, färgade håret kastanjebrunt och lyssnade på samma låtar. Portishead, the Smiths, Patti Smith. Inte för att vi ville vara samma utanför att vi för att vi ville samma sak, det blev en slitning såklart.

Du var påtagligt snyggare än vad jag var men det var till mig killarna kom. Exakt varför vet jag inte. Du hade både stora bröst och vackert ansikte OCH var smal. Det var en sällsynt och eftertraktad kombination. Så var det kanske det att jag log så mycket och ställde fråga på fråga. Du sa rakt ut vad du kände. Du är så fjäskig, sa du. Jag var så illa tvungen.

Din mamma örfilade dig till höga betyg. Din pappa slog dig inte ens. Så blev du också läkare. Du blev väl klar tills slut?

Filur vill verkligen gå upp på slänten mot församlingshemmet. Han bajsar alltid bredvid elverket vid församlingshemmet, så gå dit, som mamma sa innan hon stängde dörren. Han sätter sig ner och tittar bort mot backen, jag försöker lyfta honom men han krånglar med hela kroppen. Illamåendet är så nära att brista nu. Jag trodde det var över. Vecka 18, jag borde inte må så här illa längre. Jag vet att jag kommer kräkas snart och jag kan lika gärna göra det ute som hos mamma men jag vill inte kräkas på asfalten. Jag måste bort mot lekplatsens buskage. Så minns jag godiset och så fort jag börjar prassla med påsen i fickan blir Filur medgörlig och väljer mig.

Såklart att vi alltid var hos mig. Det älskade du, för maten var onyttig och vi kunde hänga i skogen och käka chips och röka tills du cyklade hem och sa att du suttit på café och pluggat och att det var därför luktade askkopp. Hon slog dig då men du tyckte det var värt, det tyckte inte jag.

För allt som hände dig, hände också mig. Det fanns inte längre några membran mellan din smärta och min.

Precis efter gymnasiet när du till slut äntligen blivit smalare än hon som gick Barn och Fritid, som legat på klinik från och till sedan högstadiet, och när ärren på dina ärmar nådde ända upp över armbågarna, så hade jag inte längre några argument. Jag sa Tänk på din mamma, ska hon förlora ett barn till? och då skrattade du och jag ville skratta med dig. För det var en så sjuk sak av mig att säga och det visste vi båda. Så jag var tvungen att gå och allt kändes som ditt fel. För att jag spelade ingen roll om du inte fanns.

Då sa jag, inte skrek, inte med höjd röst, utan lågt så att du bara kunde höra om du försökte lyssna på mig, för en jävla gångs skull, att du kunde dra åt helvete. Du sa att du redan var där.  Jag kunde verkligen inte längre att du alltid hade svar på tal. Så jag gick och fan det var så skönt att jag äntligen kunde gå bara gå. Jag borde inte lämnat dig där med tanke på allt som hände dig utan mig sedan.

Sista gången jag såg dig såg du inte heller mig. Så är cirkeln sluten tänkte jag hoppfullt. Fast egentligen var det medvetet, för du kunde ha sett mig om jag inte hade stannat invid saluhallen. Du gick över Mårtenstorget i Lund. Jag försökte se om du såg ut som en läkare och bestämde mig för att du gjorde det. Jag har aldrig försökt ta reda på saken.

Jag kräks i buskarna bakom gungorna, jag får inte ens tårar i ögonen längre.