Ann-Marie bodde granne med oss i det gula radhuset nere vid vattnet. Hon hade något fel sades det. Första gången jag träffade henne var ute i sandlådan i trädgården. Mamma stack en pinnglass i handen på mig medan jag packade upp flyttlådorna på mitt rum. »Kom, så går vi ut och bjuder vår nya granne på glass«, sa mamma och så gick vi ut och hälsade.
Ann-Marie tackade inte för glassen. Hon tog emot den och höll den framför ansiktet. Studerade den som om hon aldrig blivit bjuden på glass förut. Sedan vände hon blicken mot mamma och frågade, rakt ut, om mamma verkligen var min mamma på riktigt, och inte min mormor. Mamma skrattade.
»Nej, tycker du jag ser gammal ut?«
»Ja«, svarade Ann-Marie.
Mina kinder hettade. Svetten pärlade fram i pannan, likt glassen som börjat smälta ner i droppar längs Ann-Maries hand. Men själv lekte hon bara vidare. Vad skönt det måste vara att inte skämmas för något, minns jag att jag tänkte om Ann-Marie. Hon var otroligt annorlunda. Jag bestämde mig för att jag tyckte om henne.
Innan klassfotot i fyran satte hon på sig en tröja med texten Pucko skriven på bröstet med stora bokstäver. Att det var en reklamtröja för chokladmjölken var det såklart ingen som brydde sig om, när skolkatalogen delades ut i postlådorna. I samma sekund som fotot spreds blev Ann-Marie Puckot med hela mellanstadiet. Allas föräldrar. Hela kommunen.
»Tänk att de inte har vett att lämna henne ifred. Vuxna människor och allt«, sa mamma och rörde så ilsket i köttgrytan att såsen stänkte upp på det vita kaklet ovanför spisen. »Det beteendet vill jag aldrig se hos dig Elin, hör du det?«
Jag satt tyst vid köksbordet med skolfotot framför mig. Tittade in i Ann-Maries blick, som tittade tillbaka på mig från bilden. Hon hade klippt sig själv dagen till ära, som om det inte vore nog med tröjan. Kapat av luggen med kökssaxen precis intill hårfästet så den stod rakt ut, eftersom hon tyckte att den var i vägen. Det var en frisyr hon skulle komma att behålla betydligt längre än den förtjänade.
»Varför gick du inte till frisören bara?« frågade jag henne en dag när jag sprang på henne ute i trädgården.
»För dyrt«, svarade hon.
Jag kommer aldrig att glömma den gången vår granne Emmy var ute och gick med sin nya kattunge. Den var otroligt söt. Vit och lurvig som spunnet socker och med längre stamtavla än min familjs släktforskning. Alla vi barn flockades runtomkring och ville klappa. Sedan kom Ann-Marie fram. Jag tänkte att hon kanske ville vara med, men jag vågade inte vara den som bjöd in. Vågade inte vara hennes vän.
»Är det där en sköldpadda?« frågade Ann-Marie.
Alla skrattade åt henne. Vad puckad hon var, tyckte de. Jag stod tyst eftersom jag lovat mamma, och tänkte att det var tur att jag inte hade bjudit in Ann-Marie. Då kanske de hade tyckt att jag också var puckad.
»Nej, det är en katt ser du väl«, svarade Emmy när skrattsalvorna avtog.
Då tystnade Ann-Marie en sekund. Sedan sa hon:
»Jaha vad synd.«
Ann-Maries stora intresse var musik. Varv efter varv dansade hon längs grusvägen runt sjön, med stora ljuddämpande hörlurar på sig. Folk visste att om man tog den vägen, så skulle man träffa på Ann-Marie där. Därför undvek många att åka dit.
»Man vet aldrig vad hon kan få för sig. Hon är så oberäknelig«, sa de och tog omvägar för att vara på den säkra sidan.
Ofta stannade Ann-Marie till mitt i vägen och sjöng rakt ut, så högt lungorna förmådde. Så högt att småfåglarna flydde in mot björkskogen i skär panik. Bilisterna fick väja för henne. De tutade och skrek:
»Flytta på dig ditt jävla pucko!«
Men Ann-Marie for fram som en stoftvirvel, med vägdammet cirkulerandes som en sandstorm runt piruetterna. Till slut fick hennes mamma komma och hämta henne och be om ursäkt. En gång svarade inte Ann-Maries mamma när bilisterna ringde henne. Då puttade någon ner Ann-Marie i diket så hon slog sig. Hon gick med samma plåster om näsan tills klistret släppte och plåstret började hänga och flaxa. En annan gång, när mamman inte kom, ringde bilisterna polisen istället. Han körde hela vägen från stan med blåljuset tänt. När han fick syn på Ann-Marie kliade han sig i huvudet. Visste inte riktigt vad han skulle ta sig för.
»Jag är ledsen«, sa han till bilisterna. »Men hon gör inget olagligt.«
När jag flyttade till Stockholm för att jobba hände det att jag åkte hem om helgerna för att hälsa på. Ibland träffade jag på Ann-Marie. Vi hade båda fyllt 20 vid det laget, men hon bodde fortfarande hemma, arbetslös. Inte för att jag hade förväntat mig annat. Vem skulle anställa henne? Flera gånger kom hon och ringde på dörren till mammas hus och frågade efter mig. Det var riktigt tröttsamt att se henne stå där, när jag glidit ner för trappan från övervåningen efter att mamma ropat att jag hade besök. Jag hoppades alltid att någon annan skulle vilja besöka mig.
»När ska du flytta hem?« frågade Ann-Marie en gång, förväntansfullt.
»Jag ska inte flytta hem. Jag bor i Stockholm nu och jobbar«, suckade jag.
»Varför då?« undrade hon.
»För att det finns jobb där.«
»Det finns det väl här med.«
Sista gången jag träffade Ann-Marie var en sommar när jag var hemma på semester. Hon satt ensam på en bänk utanför herrgårdskapellet. Jag betraktade henne på avstånd först. Ville helst gå förbi. Ta en omväg som alla andra. Men jag var vuxen nu och det kändes fel att se henne sitta där, avskärmad från omvärlden. Socialt distanserad. Så jag stannade bilen på parkeringen och gick fram till henne.
»Hej Ann-Marie! Det var länge sedan«, sa jag och placerade mina solglasögon på hjässan, så hon skulle kunna känna igen mig. »Det är Elin, din granne från radhuset. Minns du mig?«
Ann-Marie lyste upp direkt. Det var tydligt att jag inte var det minsta glömd.
»Ska du få en bebis?« frågade hon sedan, rakt ut. Hon hade knappast lärt sig fler sociala koder med åldern. Men den här gången hade hon faktiskt rätt.
»Ja, jag ska det. En liten pojke«, svarade jag och klappade mig belåtet på magen.
Ann-Marie tystnade.
»Jag önskar att jag också kunde få en bebis«, sa hon därefter, med blicken full av sorg. »Men det går inte. Jag är inte tillräckligt smart för att ta hand om en bebis säger de.«
Det gjorde väldigt ont i mig när hon sa det.
En dag ringde mamma mig. Det var en solig junimorgon och jag satt med en kaffekopp och läste på balkongen hemma i Stockholm. Nicke lekte med sin tågräls på vardagsrumsgolvet. Linus stod vid spisen och stekte pannkakor till frukost.
»Jag ville bara berätta att grannen, du vet Ann-Marie, är död«, sa mamma på andra sidan linjen. Jag välte ut koppen över mina lår. Kaffet rann ut över boksidorna och droppade vidare ner på mattan i stora fläckar. Den gick aldrig att skrubba rent efteråt.
»Covid-19«, fortsatte mamma.
Jag slog ihop boken jag läst med en smäll. Den var helt förstörd, men det spelade ingen roll. Den var precis som alla andra böcker. Inget speciellt. Jag kunde lika gärna börja läsa en ny. Hade inte märkt någon skillnad. Jag blev sittandes kvar där en stund i det utspillda kaffet och tänkte på hur skört livet är. Tänkte på stackars Ann-Marie. Med rasslande lungor, hostandes och väsandes på grusvägen runt sjön. Utan att hon förstod vad det rörde sig om. Utan att någon i den långt ringlande bilkön stannade till och sa: »Du, du ska nog ringa vårdcentralen. Vill du att jag hjälper dig?« Jag kom på mig själv med att undra om jag hade hjälpt henne ringa.
Sedan gick jag tillbaka in i lägenheten. Till min man, min son och vårt helt vanliga familjeliv med jobb i Stockholm.
»Skynda dig att äta nu Elin, snart kommer de med kattungen«, ropade Linus från spisen. Jag tog en pannkaka, bredde på ett tjockt lager blåbärssylt och rullade ihop den.
»Jag förstår inte varför vi valde en kattunge«, suckade jag.
»Vad skulle vi annars ha valt?« frågade han.
»Kanske en sköldpadda?«
Han skrattade och pussade mig mitt på huvudet.
»Det här är varför jag älskar dig«, sa han och återgick till spisen.
Pannkakan växte i munnen och ville inte sväljas ned. Mina ögon tårades av stekos eller sorg. Men jag hade ingen rätt att vara ledsen. Ingen rätt att sörja Ann-Marie. Jag hade knappast bidragit till att hennes liv blivit mer innehållsrikt. Jag åt upp och gick ut på balkongen igen. En dystopisk känsla vilade därute. Tecken på en värld som aldrig mer skulle bli sig lik. Jag tog på mig mina ljuddämpande hörlurar och sköt igen balkongdörren, tills rösterna därinne övergick till ett dovt mummel i periferin. Med ens blev det alldeles tyst däruppe bland trädkronorna på Söders höjder. Men det var inget emot hur tyst det skulle bli numera omkring det gula radhuset nere vid vattnet. Plötsligt kunde jag höra mina tankar igen. Ann-Marie hade något fel, sades det. Visst hade hon det. Det gick inte att ta miste på. Men hon hade många rätt också, tänkte jag.
