Mina vänner

Det händer att journalister frågar mig vem jag är. Men mitt liv är inte extraordinärt och har heller aldrig varit det. Det är sorgligt normalt, bortsett från några priser. Jag har emellertid lärt mig att framhäva gångbara detaljer i min egen historia: den kvinnliga erfarenheten, relationerna, kriserna. Men jag lämnar alltid sådana intervjuer med känslan av att ha försagt mig. Rädslan för att bli avslöjad är förknippad med en uppsättning barndomsminnen som alla är smärtsamma på ett diffust sätt: missförstånd, kontaktförsök och små oförrätter. I centrum av dessa minnen finns bilden av en lavendelblå mina vänner-bok: en sådan med förtryckta frågor och plats för inklistrade fotografier. Jag vet inte om de fortfarande finns kvar, men när jag var barn fanns de på varenda skolgård.

Jag kanske var elva-tolv år gammal när jag fick boken. Det var andra året i Stockholm. En ny familj hade flyttat in i trappuppgången intill och det gick rykten om att deras yngsta flicka var sjuk. Jag vet inte i vad, men jag minns att de vuxna sänkte sina röster när de pratade om henne. Hon blev den enda som någonsin såg boken förutom jag. Den hade då varit min heligaste och hemligaste ägodel i ett halvår. Hon var något år yngre än jag och hade runda glasögon och barnsliga hårspännen. Kanske var det för att jag föreställde mig att hon var på väg ut ur livet, att hon befann sig i något slags upphöjt undantagstillstånd, som jag lät henne se boken. Trots att vi inte kände varandra särskilt väl fick hon följa med in på mitt rum, där boken placerats väl synlig skrivbordet. Vi hann sätta oss ner för att rita innan hon upptäckte den. Med blicken halvt fäst på min teckning följde jag hennes rörelser i ögonvrån. Utan att be om tillåtelse öppnade hon boken och började vända bladen. Jag minns att hennes läppar rörde sig tyst när hon läste.

»Vad många vänner du har«, mumlade hon efter en stund. Det gick inte att missta sig på hänförelsen i hennes röst. Jag hummade till svar utan att lyfta blicken. I samma stund visste jag att jag aldrig mer skulle kunna leka med henne.

Jag hade fått boken i början av höstterminen, några månader tidigare. Jag minns att jag hade tänkt gömma boken för min mamma, men hon hittade den i min skolväska när hon letade efter smutsiga gympakläder. När skolfotografierna några dagar senare anlände med posten frågade min mamma inte om boken. Bilderna levererades sammanbuntade i ett litet paket. Jag såg allvarlig ut på klassfotografiet, och arket med småbilder visade samma blick utan fäste sexton gånger om. Småbilderna var hårdvaluta. De skulle användas i ett utstuderat bytessystem som jag bara hade vaga föreställningar om. Min mamma tyckte att jag likande Karin Boye, särskilt på de mindre bilderna. Samma fjärrskådande blick, sa hon. Själv tyckte jag inte att jag liknade någon, allra minst mig själv. När min mamma lämnat rummet sträckte jag mig mot papperskorgen för att slänga bilderna, men hejdade mig i rörelsen. Istället plockade jag fram mina vänner-boken ur lådan och påbörjade ett uppslag om mig själv. Efter att jag klippt ut en bild ur arket och noggrant klistrat in den på det första uppslaget hade impulsen klingat av. Bilden kändes fortfarande främmande och bokens frågor tycktes gälla någon helt annan än jag själv. Med en suck stoppade jag undan boken i en byrålåda.

Det var mitt andra år i Stockholm och det var som om att läsåret aldrig riktigt ville börja. Tiden bredde ut sig åt alla håll, omöjlig att fylla. Jag pratade tystare än tidigare, men lyssnade så intensivt att huvudet värkte. Det var märkligt nog under denna period mina vänner-boken blev min dyrbaraste ägodel. Det var genom att tänka på den som jag fick tiden att gå under varje rast. När skoldagen äntligen var till ända var den jag gick hem till. Det var flickan som lämnade hälsningen »Ringer dig« på sidan som skulle bli den mest tummade i boken som gjorde all skillnad: flickan vars namn det tog mig veckor att hitta på. Hon som gjorde luftkullerbyttor när ingen tittade.

Jag såg henne en kopparglimrande septemberdag. På vägen hem hade jag hade stannat till vid lekplatsen. Det doftade av äpplen och klätterställningen ritade skarpa skuggor över gräsmattan. Jag såg henne direkt: en flicka i ljusa jeans och håret i en hästsvans, kanske två år äldre än jag. Egentligen var hon alldeles för gammal för lekplatser, men där hängde hon i knävecken, uppfylld av sig själv, av sin lätta och starka kropp. På lekplatsen fanns inga granskande jämnåriga, och kanske hade solen lockat henne att släppa på garden lite.

Jag var alldeles nära henne när hon tappade det lilla kuvertet. När hon pendlande svingade sig tillbaka i upprätt läge föll det ur hennes ficka ner på gräset. Jag kurade ihop mig och gjorde mig liten. Himlen ovan lekplatsens tinnar var obrutet blå. Efter ytterligare två gracila luftkullerbyttor släppte hon stången och dunsade ner på marken. Med en grimas skakade hon lite på ena foten. Innan hon gick vände hon sig om och mötte flyktigt min blick. Med ett generat leende tog hon sin cykel och försvann.

När jag förvissat mig om att ingen såg tog jag kuvertet. Efter en snabb titt kunde jag konstatera att det innehöll små porträttbilder, precis som jag hade trott. Jag lämnade lekparken i ett tillstånd av upprymdhet. Jag kände starkt att bilderna tillhörde mig.

Fotografierna föreställde helt vanliga skolbarn i yngre tonåren, med fixade frisyrer och kameramedvetna blickar; flickor i somriga klänningar och pojkar i fintröjor och skjortor. Förmodligen hade flickan bytt bilder med elever i flera klasser. Allt eftersom hade de betydelselösa, de som inte räknades, sållats bort i de många bytena.

Till en början nöjde jag mig med att bara bläddra bland bilderna. Jag gjorde mig ursäkter till mitt rum, bara för att få röra vid dem. De var mina talismaner, heliga och hemliga. Efterhand började jag också sortera fotografierna. Jag sorterade först bilderna efter enkla kategorier som kön, hårfärg och ögonfärg. Sedan efter mer subjektiva kategorier som fina och fula, snälla och elaka. Efter några dagar kunde jag inte längre komma på nya kategorier att sortera bilderna efter. Det var då jag plockade fram min mina vänner-bok, som hade legat orörd sedan jag klistrade in mitt eget fotografi. Omsorgsfullt började jag fästa bilderna en efter en inom bokens förtryckta ramar.

När alla bilder jag tyckte om var inklistrade i boken började skrivarbetet. Varje ansikte behövde ett namn. De fick de namn de borde ha: Alicia, Amanda. Ellen, som kallades för Elli. Under dagarna rörde sig boken i cirklar i mitt rum, från läxhögen till skrivbordslådan till gömstället under madrassen. Efter att mamma tittat in och sagt godnatt plockade jag fram den. Sedan arbetade jag i det svaga ljuset av en ficklampa, livrädd att de styva sidorna skulle avge ljud. Adresserna var svårare än namnen. Först skrev jag bara ”i lägenhet” eller ”i stan” på frågan Bor. En dag ryckte jag åt mig telefonkatalogen och rev snabbt ut en handfull tätskrivna sidor som jag gömde i ett skrivhäfte. Katalogens flortunna ark rymde hundratals adresser. Jag blundade och lät fingret vandra. Jag tyckte om gatunamn som inbegrep frukter, träd eller årstider: Vårvädersgatan, Äppelgatan, Vindhemsgatan. Men jag tvingade mig själv att låta slumpen avgöra. Det var bara i sagorna som alla bodde i äppellundar.

I mitt verkliga liv drog sig oktober mot sitt slut. Brittsommaren hade övergått i mullrande åskväder och häftiga regnskurar. Vid ett tillfälle frågade min fröken bekymrat hur det var med mig. Jag försäkrade henne om att allt var som vanligt. Det var bara vädret som gjorde mig lite trött. Egentligen var det allt det andra som gjorde mig trött, tröttare för var dag som gick. Skoldagarna som gnisslade och blixtrade som gummisulor mot ett hårt gymnastikgolv.

Jag plågades också av tanken på att boken skulle bli upptäckt. Jag såg framför mig hur min mamma lyfte på saker i mitt rum medan hon gick med dammtrasan. För att förekomma henne började jag hålla mitt rum i oklanderlig ordning. Men hotet mot boken kom också från andra håll. Det hände att andra barn kom lite för nära: ville följa med hem, sova över, låna saker. Men mitt rum var förbjuden mark. Grannflickan var det enda undantaget. Men jag höll mitt ord. Jag log mot henne när vi sågs på gården, men vi lekte aldrig mer efter den dagen jag låtit henne bläddra i min bok. Den värld som jag varsamt hade byggt upp i boken skulle inte tåla det. Hon skulle ställa en massa frågor. Lirka och ifrågasätta.

Mikaela Blev arg: av »regn, bråk och orättvisor«. Jag tyckte om sättet hon tittade rakt in i kameran på. Utan att le, precis som jag själv på klassfotot. De få pojkar som hittade in i min bok svarade korthugget på frågorna med kantig handstil. De tyckte om fotboll, filmer med korta titlar och »att vara med kompisar«. De hoppade över rader och slarvade med stavningen. Flera av pojkbilderna blev kvar i kuvertet. De var dem med spexiga leenden, med blickar som satte allt inom parentes. Edvin, däremot, hade alldagliga kläder, men en blick som var klar och uppriktig, och en handstil som var prydlig.

Hon då? Flickan i lekparken? Länge låg hennes bild kvar i kuvertet. Jag saknade ett passande namn. Sedan klistrade jag ändå in bilden. Vissa av frågorna var trots allt lätta att besvara. Har börjat med: »Gymnastik«. Favoritfärg: »Blå« Sedan kom det till mig. Namnet. »Lova«. Lova samlade på ord. Hon skulle bli journalist. Hon blev arg på orättvisa och på djurplågeri. Det sistnämnda var fånigt, men jag hade överseende med det. Lovas handstil var snirklig med stora öglor. Vanligaste lögn: »Ringer dig«. Hälsar: »Ringer dig«.

Min bild passade egentligen inte in i boken, men jag lät den sitta kvar. Efterhand så kom jag att se vissa försonande drag i bilden, trots att jag alltid bläddrade förbi den snabbt. Möjligen hade ändå något gåtfullt över sig. Sidan med förtryckta frågor förblev dock i stort sett oifylld. Med två undantag. Jag har slutat: »Ljuga.« Suddat. »Vara rädd.« Suddat. Jag har börjat: »Skriva.«