Emre börjar få kramp i käken. Låter mekaniskt sin mun glida upp och ner. Gör vad han förväntas göra. Men har inte längre lust. Kände han lust tidigare? Han vet inte riktigt. Då hade han i alla fall erektion, men nu börjar den slakna. Han står på knä på heltäckningsmattan i ett hotellrum i Bryssel med en hård kuk i munnen. Hur hamnade han här?
Inget av det Robin sagt under kvällen hade gett Emre intrycket att han var intresserad av killar. Han hade pratat en massa om någon tjej som gjort slut med honom nyligen. Han hade inte heller visat något större intresse när Emre berättat om sin sambo Simon. Han var väl bara full och kåt.
Fulla var de bägge två, det var helt klart. De hade druckit alldeles för mycket vin. För mycket för en tjänsteresa i alla fall. De behövde båda stiga upp tidigt. Men det var det minsta av Emres problem.
Han önskar att han kunnat sätta stopp tidigare. Han är så jävla dålig på att säga nej. Visst, han hade försökt. Lite grand. Han fick ur sig några lama protester när Robin först kittlat honom och därefter börjat smeka honom över magen. »Sluta Robin. Lägg av.« Men det lät nog inte så bestämt. Han hade ju fnittrat nervöst samtidigt. Lite rädd för att Robin ska ta illa upp, för att skapa en jobbig stämning mellan dem. Det kunde kanske tolkas som att han bara spelade lite svårfångad. Att han egentligen ville. Trots att han inte ville det. Eller så kanske han ville ändå. Lite i alla fall. Han hade fått stånd. Hade känt en darrning av lust när Robin tagit hans hand och fört den mot sitt skrev, visat hur hård han var. Ändå hade han tvekat när Robin glidit ur sina kalsonger. »Jag vill att du suger av mig, Emre.« Men Robin hade inte lämnat mycket utrymme för tvekan. Bestämt hade han fört Emres huvud mot sin kuk. Och Emre hade tagit den i munnen.
Emre gillar inte alls hur Robin trycker med sin hand mot hans bakhuvud. Bestämmer takten. Det känns osexigt på något vis. Det går för snabbt. Men han gör ändå som Robin vill. Kuken är våt av saliv. Han hoppas att Robin ska komma snart. Han vill ha det överstökat.
Det var ett rent sammanträffande att han hade hamnat i Robins rum. När de kom tillbaka till hotellet kunde Emre inte hitta sitt nyckelkort. Han trodde att han lagt det i jackfickan. Där var det inte. Inte heller i någon av byxfickorna, i plånboken eller i axelremsväskan. Han svor. »Helvete, helvete, helvete.« Kollade igen, tre gånger minst. Robin var på väg in till sitt rum, men hejdade sig. Han skrattade när Emre tömde innehållet i sin väska över golvet i korridoren. »Vad fan flinar du åt?« fräste Emre. »Du är rätt kul när du är full och arg« svarade Robin. Emre hade velat hämta ett nytt nyckelkort, men det var redan efter midnatt. Det var ett billigt jävla skithotell som inte hade nattöppen reception. Och jobbets förbannade resepolicy hade hindrat dem från att boka något bättre. Robin erbjöd Emre att sova inne hos honom. Lite motvilligt gick han med på det. Vad skulle han annars göra? Han kände ingen Bryssel och hade ingenstans att ta vägen. Och de hade ju ändå sovit tillsammans tidigare, även om det var länge sedan.
Emre och Robin hade varit kompisar redan på förskolan. De lekte ofta hemma hos Emre. Nästan aldrig hos Robin. Robins mamma drack. Kanske tog hon annat också. Någon pappa verkade inte finnas med i bilden. Emres föräldrar trodde han var död. Robin själv brukade säga att hans pappa bodde utomlands. Det var omväxlande olika ställen, USA, Danmark, Frankrike, Argentina. Mest retad hade han blivit när han i lågstadiet påstod att pappan bodde på Grönland och berättade osannolika historier om inuiter och igloos, som ingen hade trott på. Med tiden hade han helt slutat nämna pappan. Emres föräldrar hade tyckt synd om Robin. Han åt ofta hemma hos dem, inte sällan sov han över. Men när de båda blev äldre försökte Emres föräldrar snarare skilja dem åt. De gillade inte Robins dåliga inflytande. Men Emre och Robin hade fortsatt umgås ändå. De hamnade ofta i trassel. Det var väl inte alltid Robins fel, men oftast. Emre mindes särskilt den där gången då de lekt med tändstickor i det torra gräset bakom skolans gymnastiksal. Skolvaktmästarens hårda grepp om överarmen när han ledde in dem till rektorn. De ändlösa utskällningarna, vaktmästarens, rektorns, föräldrarnas. När de var små brukade Robin ge Emre godis i present, som han snattat i Skärholmens centrum. Några år senare var det Robins idé när de började tjuvröka cigaretter, när de provade att dricka öl och när de sprejade graffititaggar. Men Emre var alltid med på hans förslag. Det var svårt att säga nej till Robin. Kanske var han lite förälskad. I början av högstadiet dog plötsligt Robins mamma. Emre fick aldrig veta exakt vad det var som hände. Robin blev först familjehemsplacerad hos några grannar ett kort tag. Sedan hamnade han hos släktingar i Örebro. Emre och Robin hade hållit kontakten under ett par år, men sedan oundvikligen glidit ifrån varandra. När Emre plötsligt hade stött på Robin på jobbet hade de inte setts på över tio år.
Robin såg så annorlunda ut, så preppy, så dyra skor. Han verkade självsäker och obekymrad när han talade med chefen och med kollegorna trots att han inte ens var hälften så gammal som många av dem. Emre hade själv precis börjat sitt vikariat på en annan avdelning när de träffades på ett jobbmöte. De hade inte haft möjlighet att prata då och de följande veckorna hade det inte blivit av. Det var först efter middagen ikväll som de hade kunnat talas vid på riktigt. Det hade blivit mycket snack om gamla tider, om vad som hänt sedan dess, om gamla gemensamma bekanta. Och de hade druckit mycket vin. Det hade varit kul. Hela tiden fram till att Emre tappat bort sin nyckel. Eller egentligen var det okej även efter att han följt med till Robins rum. De hade fortsatt skoja. Emre hade skrattat högt när Robin trillade omkull när han försökte ta av sig byxorna. De hade hamnat i samma säng. Emre hade bara tänkt sova. Men stämningen hade ändrats när Robin försiktigt hade rört vid amuletten Emre hade i en silverkedja runt halsen. En gåva från mormor. »Har du kvar den där än? Den hade du redan som barn.« Och sedan hade han låtit sina fingrar långsamt glida ned längs Emres bröst. »Är du fortfarande lika kittlig som när du var liten?«
Till att börja med var det ändå lite upphetsande. Men nu står han här med Robins kuk i munnen och har inte lust längre. Om Robin ändå kunde komma snart. Men det gör han inte. »Jag måste få knulla dig«, säger han istället.
Måste han få det? Emre hade ju gått med på sex. Kanske inte så ivrigt precis. Men han hade väl ändå gått med på det? Har man gett sig in i leken får man tåla den. Och har han kanske inte lite lust ändå? Eller är han bara rädd? Han orkar inte protestera.
»Har du en kondom?« viskar han istället.
»Nej, men du behöver inte oroa dig«, svarar Robin.
»Glidmedel då?«
»Jag kan ta hudkräm. Det funkar«, hävdar Robin.
»Robin, jag vet inte …« börjar Emre, men hans röst dör bort. Den vill inte riktigt lyda honom. Och han vet ändå inte vad han ska säga. Han hoppas att Robin kanske själv inser att det inte är någon bra idé.
Det gör Robin inte. Istället leder han Emre mot sängen. Ögonen är halvslutna, munnen lite öppen. Rösten är tjock när han säger:
»Jag slår vad om att du har haft en massa killar före mig.«
Faktiskt inte. Men det spelar inte så stor roll nu. Robin drar av hans kalsonger. Han är inte alls hårdhänt, men väldigt bestämd när han får honom att ställa sig på alla fyra.
Det gör ont när Robin tränger in i honom. Riktigt ont. Det går för snabbt, och han är inte avslappnad. Han får anstränga sig för att kväva ett skrik. Det blir ett lågt kvidande istället. Robin verkar inte märka.
»Ta det försiktigt, Robin.« »Ja, ja«, stönar Robin, men fortsätter ändå, kanske lite långsammare.
Den skarpa smärtan avtar efter ett tag. Ersätts av ett svidande. Robin andas tungt. Emre är glad att han inte behöver se Robins ansikte. Och att Robin inte kan se hans. Han är så förbannat trött på sig själv. På att han har så svårt att veta vad han själv vill. Alltid ta hänsyn till andra, anpassa sig. Låta bli att ta egna initiativ. Vara flexibel, gå med på andras önskningar. Det känns som om han knappt existerar som en egen person, som om han saknar konturer. Han förtjänar det här.
Emre har ingen aning om hur länge Robin håller på. Men det känns länge. Till sist kommer Robin äntligen. Emre märker det knappt. Robin drar sig ur och går direkt ut i badrummet, duschar av sig.
Emre ligger kvar. Känner sig smutsig, skamsen. Lite utnyttjad. Men det är ju hans eget fel. Det är han som inte kan säga nej. Som inte kan vara tydlig med vad han vill och inte vill. Han får skylla sig själv.
Robin kommer tillbaka. »God natt«, säger han. Det är något dröjande i hans röst. Kanske vill han säga något mer. Men han lägger sig på sin sida av sängen och vänder sig mot väggen.
Emre väntar tills Robin har somnat innan han själv smyger ut i badrummet. Det gör ont bara av att gå märker han.
Han blöder lite där bakifrån. Det svider intensivt. Han tvättar av sig lite grand. Vill inte riskera att väcka Robin genom att sätta på duschen.
Först när han lagt sig i sängen igen kommer han att tänka på Simon. Han har inte tänkt på honom på hela tiden, men nu kommer insikten plötsligt som en kniv i magen. Han har varit otrogen mot honom. Hur ska han kunna berätta? Kan han låta bli att berätta? Han är gråtfärdig, men känner inte att han förtjänar att få gråta. Det är ju han som har gjort fel, som varit otrogen mot Simon. En rädd fegis, som inte vill, inte vågar, göra någon besviken. Som inte vill att riskera att skapa en obehaglig stämning. Han sa aldrig nej, det var hans ansvar. Han hade så lätt låtit sig övertalas, övertygas, känna att han borde nog, ville nog till och med, vara med. Fortfarande för berusad för att riktigt kunna samla tankarna drar han ihop sig i fosterställning och blir liggande så länge innan han somnar.
