Gömd

»Du kan dra åt helvete.« Det var det sista jag hörde från Lasse. Inte ett ljud på 20 år efter det. Inte förrän nu. Nu ville han träffas. »Lars-Olof vill träffa dig«, sa hans thailändska fru på sin något knackiga svenska, när hon ringde. Varför ringde han inte själv? Feg? Och hur kunde han tro att det bara var att knäppa med fingrarna så där? Be sin fru, som jag aldrig träffat, att ringa. Efter alla år. Min första impuls var att inte åka, men jag blev för nyfiken för att låta bli. Och Gunilla uppmanade mig.

»Ni börjar bli gamla. Man ska reda ut det man kan«, sa hon. Så jag åkte dagen därpå.

Regnet öste ner och bildade en grå ridå framför bilen. Jag var tvungen att krypköra ett tag. Det passade bra. Jag behövde vänta in tankarna. Egentligen borde jag inte suttit bakom ratten alls. Natten hade inte gett mycket sömn när minnesfragment satte igång en karusell i huvudet. Orden från vårt sista samtal fanns där, fastbrända i minnet. Otaliga gånger hade jag tänkt tillbaka på dem i hopp om att hitta något som kunde tyda på att jag missuppfattat eller misstolkat. Något som skulle göra det möjligt att lyfta telefonen och återfinna den gamla Lasse i andra änden. Jag lyckades aldrig och tystnaden blev kompakt från båda håll.

Jag saknade honom mycket, alltså den han varit innan. Och jag saknade våra utflykter till ön. Lasse hade ärvt sin 50- talsstuga av föräldrarna och ett av rummen såg fortfarande ut som när han tillbringade sin barndoms sommarlov där. Fem-böcker och böcker om Tvillingdetektiverna stod kvar i bokhyllan. På ena väggen hängde en sköld med simmärkena han tagit. Miljön väckte småpojkarna i oss. En kväll, när stämningen fortfarande var god, tog vi ner några av böckerna och hade högläsning på bryggan. Lasses bullriga skratt ekade över sjön. Jag mådde så bra i hans sällskap.

Vi pratade tjejer ibland. Och visst, Lasse kunde uttrycka sig rätt grovt. Jag avfärdade det som tanklös jargong. Han var ju inte sån. Inte egentligen, tänkte jag då. Hans sambo Carina var rätt mycket yngre än han. Han brukade skämta om det. »Rätt vad det är springer hon på en jämngammal Adonis och poff – borta.« Så plötsligt, och för mig ganska överraskade, blev han verkligen lämnad. »Dumpad« var det ord han spottade fram när det hänt. Vi var på ön. Han ältade och jag lyssnade. Egentligen kom han aldrig med någon förklaring. Någon »jämngammal Adonis« nämnde han inte. Han pratade – rätt osammanhängande – om att han blivit sviken och lurad. Att hon egentligen bara varit med honom för att han hade pengar, en snygg bil, lägenhet mitt i stan. Det stämde dåligt med min bild av Carina.

Sista gången vi sågs på ön var det på mitt initiativ. Jag hade träffat Carina av en slump på ett kafé och försökt prata med henne om vad som hänt. Hon hade undvikit min blick och svarat enstavigt. När hon till sist tittade på mig såg jag det. Hon var rädd.

»Har han slagit dig?« Frågan for ur mig innan jag hann hejda den. Hon svarade inte och gick hastigt ifrån mig. Hon svarade inte! Just på den frågan är ett uteblivet svar också ett svar. Ett som jag inte trodde på, inte ville tro på och som jag måste få hjälp att avfärda. Alltså föreslog jag Lasse en utflykt till ön.

Framför allt hade jag väntat mig förnekande. Jag hade köpt det rakt av. Jag var också beredd på ånger, ångest rentav, om det ändå hade hänt. I stället visade han upp en hånfull min, ny för mig. Carina var en sådan som behövde en snyting ibland, fick jag veta. Hade jag inte märkt hur hon bjöd ut sig när de var på fest tillsammans? Att hon ofta hade gjort narr av honom inför andra? Han betackade sig för moralpredikningar. Och det handlade alltså inte om misshandel, betonade han. Det handlade om en och annan örfil.

»Och jag lovar«, fortsatte han »hon har gjort sig förtjänt av varenda en. Jag är trött på att bli utnyttjad. Från och med nu ska jag styra mitt liv bättre. Jag ska åka till Thailand. Jag har kontakt med en tjej där. Hon är snygg. De vill inget hellre än att fånga en svensk och flytta hit. Och de vet att det är bäst att sköta sig, annars åker de tillbaka. Man kan alltid hämta hit en ny.«

Man tror att vissa saker aldrig kan hända. Man tror att en människas gränser finns där man tyckt att man sett dem. Lasses välbekanta ansikte var oförenligt med det jag hörde. Det fick de folkhemstrygga väggarna i 50-talsstugan att krypa närmare och tömma huset på syre.

Jag var tvungen att gå ut. Jag gick ner till bryggan och började kasta macka. Som för att kolla att stenarna var hårda och vattnet mjukt. Att marken fanns nedtill och himlen däruppe. Det kunde ha varit tvärtom. Lasse kom efter, ställde sig ett par meter bakom mig och fortsatte att mala på. Jag var mesig, tyckte han. Hade inte koll på min egen fru, som inte var ett dugg bättre än andra. Gunilla hade minsann varit en lätt erövring för honom, om han velat. Men han brukade inte sno andras kvinnor, förklarade han. Jag insåg att han inte längre var intresserad av att diskutera, att studsa sina tankar. Han ville slå fast hur det låg till i världen.

Det enda vi var överens om just då var att jag måste därifrån. Och enda sättet var att Lasse skjutsade över mig till fastlandet. Jag visste att färden skulle ta fem minuter och jag räknade sekunderna. Vid 60 vek jag upp lillfingret mot handflatan. En minut. Bara fyra till. Lasse stirrade stumt på vattenytan. Jag mådde plötsligt illa av att tidigare ha sagt saker i förtroende, även om Gunilla.

Så snart jag fått fötterna på bryggan stötte Lasse ut båten, varvade upp aktersnurran och styrde mot ön igen. Över axeln ropade han sitt »Du kan dra åt helvete.«

Så nu då – efter 20 år – vad ville han säga? Jag var beredd på anklagelser. Befogade kanske. Var jag en dålig vän som inte hade stått kvar? Det var inte det att han bett mig dra åt helvete. Det måste man kanske tåla. Det var det andra – förvandlingen – som skrämt mig. Känslan av overklighet. Men tänk om han bara velat provocera mig? Testa mig. Se om jag verkligen kunde tro det om honom – att han var våldsam. Kanske hade han mått lika dåligt som jag av att vi förlorade varandra. Det var hur som helst sent att börja prata om det nu. Men möjligen hade han slagits av samma tanke som Gunilla, att man ska reda ut saker medan man kan. Vem var han egentligen? Hade han någonsin funnits – den där kompisen jag tyckte så mycket om?

På garageuppfarten stod en kvinna med asiatiskt utseende färdig att sätta sig i bilen. Hon var kort och hade det gråsprängda håret samlat i en svans på ryggen. Hon såg allvarlig ut, men hälsade med ett hastigt leende.

»Lars-Olof sitter på uteplatsen. Jag har gjort i ordning kaffe åt er. Det står i köket«, sa hon innan hon satte sig i bilen och körde iväg.

Jag valde att gå runt huset till uteplatsen. Där satt han, i en stol med en filt om benen. Han tittade upp när jag närmade mig. »Nämen, tjenare grabben. Kul att se dig!« Han såg uppriktigt överraskad ut. Som om jag var det sista människa på jorden han väntade sig att få se. Och samtidigt såg han ut som om vi setts igår.

Han hade fått en ordentlig kagge. Vitt hår. Men det föll ner i pannan exakt på det sätt hans bruna lugg gjorde förr och där satt det – det snabba leendet jag kände igen från vår tidiga vänskap. När han såg påsen med wienerbröd som jag lade på bordet vrålade han inåt huset.

»Chan! Kaffe!«

Jag förklarade att jag mött henne utanför, att hon åkt men att hon gjort i ordning kaffe som stod färdigt i köket. »Sitt du. Jag som ändå står upp hämtar« lade jag till, också för att få en kort frist.

Köket var pyntat. Volanggardiner. Frodiga krukväxter i fönstren. En broderad duk på bordet. Brickan med sirliga handtag var dukad med termos, kaffekoppar, ett fat med kakor under plastfolie och en liten mjölkkanna. Jag bar ut brickan och sneglade på Lasse som tittade mot trädgården med ett förnöjt leende. Jag lyfte bort plastfolien, lade upp wienerbröden bredvid kakorna, sköt fatet mot honom och hällde upp kaffe.

»Ni bor fint.«

»Du tycker det. Ja, man ska ha en kvinna i huset. Chan är förbannat duktig med blommor.«

Luften var skönt fuktig efter regnet och tog fram doften från en klängros vid husväggen. Det var lockande att bara sitta där och känna hans närvaro. Men så tog jag sats.

»Jag har tänkt mycket genom åren på hur det blev. På bråket vi hade, du och jag…«

Lasse viftade avvärjande med handen. »Man ska inte älta gammal skit. Det stryker vi ett streck över, tycker jag. Har du sett vilken praktfull trädgård vi har? Man ska ha en kvinna i huset.«

»Men jag måste ändå få säga något om den där sista gången vi träffades på ön. Jag tyckte du hade emigrerat till en annan planet. Det var väldigt obehagligt och jag har mått rätt dåligt av det.«

Han vände sig mot mig och jag såg ett osäkert, trevande leende i hans ansikte. »Vi bor fint, tycker du inte?« Han nickade mot trädgården. »Chan är förbannat duktig med blommor.« Några sekunder senare kom repliken ytterligare en gång, med samma tonfall och samma betoning på »förbannat«. Än en gång var han försvunnen bakom sitt eget ansikte.

När jag skulle gå hade Chan kommit tillbaka. Hon stod i köket och plockade in varor i kylskåpet. Jag frågade hur länge han varit så där och fick veta att symptomen börjat smygande för tre år sedan, att förändringen gått snabbare de senaste månaderna och att han ofta nämnt mitt namn på sista tiden.

»Han säger att du har varit hans bästa vän. Så jag trodde att han skulle må bra av att träffa dig. Han får inte så mycket stimulans längre.«