»Per-Åke är död.«
Den kliniska tonen i luren förvånar föga. Din son dog för länge sedan, vill jag säga, men svarar förstås: »Så förskräckligt för dig, Gerd. Hur mår du?«
Ett sparsmakat konstaterande hur en mor inte ska överleva sin son följs av ett tydligt krav, uruselt maskerat som en önskan. Hon vill att min begravningsbyrå tar hand om det praktiska. Att det vore fantastiskt om hans barndomsvän arrangerar hans överlämnande till himlen. Undertexten är tydlig. Visst får vi en rejäl rabatt? Vi är ju gamla vänner?
Vänskap? Det var länge sedan jag träffade Per-Åke, eller PÅ som jag alltid kallade honom. Han gillade det, för han var väldigt på, tyckte han. Gerd hade, via ombud, förklarat att han var för svag för besök på hemmet där han tynade bort i sin sjukdom. Ett inlindat sätt att säga att jag, utbölingen som lämnade socknen, inte var välkommen.
Trots att PÅ äntligen fått frid är nyheten hemsk. Allt rusar upp inom mig. Hur de andra barnen kallade honom idiot när vi växte upp. Några av dem gav jag en blodig näsa i retur. Visst var han skygg, hämmad, men jag förstod honom och skänkte honom hans älskade rymd. Aldrig var han klumpig, eller ens blyg, när vi sprang runt i skogarna, upplevde äventyr längs ån, låg på rygg och flämtade mot solen på ängarna eller klättrade in i de kvarlämnade grävmaskinerna i den nedlagda grustäkten. En dag kan vi resa till Vintergatan med de här maskinerna ropade PÅ. För mig var han fantasins och sagoberättandets mästare och min finaste vän.
I tonåren blev han sämre. Mor har bytt min medicin till en bättre, sa han en gång. Rösten hade aldrig någon färg efter det. Den vackra blomman jag beundrade blev en bistert hopbiten knopp. Istället för upptäcktsfärder fick jag nöja mig med att ta med honom på molokna promenader. Några år senare fick han en stroke, tystnade och hamnade i rullstol. Ibland lät Gerd mig ta med honom ut. Oftast var det hon som rullade stolen längs grusvägarna, särskilt vid sämre väder. Se på mig, tycktes hon skrika till gårdarna, se på mitt offer. SE MIG.
När jag flyttade till stan nådde jag, till min sorg, inte innanför skalet längre. Jag ville tro att han skulle brinna igen, men min högsommarkompis och vintervärme, den gränslöse PÅ, fanns inte. Han var borta, men fortsatte andas under ett långt, deprimerande avslut. Sista åren satt han av tiden på ett hem. Jag besökte honom tills Gerd fick höra att jag varit där och förbjöd alla besök. Han blir för upprörd, fick hon doktorn att säga. Såklart, hans känslor var alltid ett besvär. Han var pojken det tisslades om, den Gerd ville gömma. Sprickan i det perfekta. Den defekta.
»Självklart tar jag jobbet. Det är en ära jag inte tar betalt för«, sa jag. Gerd lade på.
Tio dagar senare rättar jag till banden på de få kransarna i kapellet. Tre ord på varje, inga från hjärtat, bara pliktskyldigt utvalda från en dussinlista.
Vila i frid (inte fan störde ni honom när han levde?)
En sista hälsning (när kom den näst sista?)
De kunde lika gärna ha dragit till med: Ha de’ gott. Ungefär lika passande.
Urnan har jag omringat med liljekonvaljer, en sista attack av sommar från hans favoritblomma. Det känns så märkligt att hans väsen är reducerad till det här. Ett liv av oförlösta drömmar bränt till aska.
Dörrarna öppnas för ett knappt fyrtiotal mörkklädda. Jag vill inte utmana nu med viruset, vi håller det litet, hör jag Gerd säga onödigt många gånger. Tja, det kostar mindre också. Å andra sidan är alla som inte vågar utebli. Jag vinkar till mina föräldrar. De och alla andra som är beroende av vatten och annat på Gerds marker delar hennes sorg. Bakom ryggen spottar de etter. Det är ovärdigt, PÅ, tänker jag, och glider fegt in i min yrkesroll.
Prästen har känt dem i hela livet. Familjen satt alltid i vänstra skeppet vid högmässorna och Per-Åke var duktig på att sjunga, men det fanns mycket som inte blev som det skulle, berättas i griftetalet. Den pensionerade kyrkoherden rör vid den outtalade skammen och alla tillkortakommanden. Hur de slet i en familj som ändå fanns där för honom. Talet är som giftpilar. Gång efter annan knuffas PÅ ned i nya, förklenande infernon. Det är som om texten bara målar upp svårigheten för modern och familjen. Deras börda är nu lättad även om sorgen är tung, avslutar prästen.
Ingen gråter.
Talet rör inte med ett ord PÅs universum, hur hans stjärnor blev en omöjlig blindskrift när han sökte förståelse. Varför nämns inte hans varma leende, skrattet när han knackade på ett träd och kattugglan yrvaket tittade ut från ett stort kvisthål? Hur han lärde sig cykla och balansera på gärdsgården? Hans förmåga att lugna djuren i hagarna? Hur barn alltid log när han lekte med dem? Hans styrka när han lyfte balar utan slut?
Kyrkklockorna ringer ut, men ger snart upp. Regnet tar över scenen och följer den lilla bilkaravanen hem till byn.
Väl där tar Gerd urnan, håller fram den, och förklarar att Per-Åke absolut ville att askan skulle spridas på vägen där jag körde honom fram och åter. Jag vill skrika att vägen var hans återvändsgränd, ett rullband som plötsligt slog stopp och backade tillbaka honom in i hans dystra förvaring. Dold en trappa upp så att kyrkkaffet inte skulle störas.
»Du är alltid med mig när jag går här, käre son. Farväl«, säger Gerd och häller raskt ut allt i en liten, klumpig hög. Regnet börjar omedelbart pulvrisera askan.
Hon går tillbaka. Slut på teatern. Den andra sonen, arvingen, håller om henne. Hans fru och barn längtar efter wifi och grannarna, nejdens hjon, mumlar underdånigt om hur vackert det här är. Vilket avsked Gerd ger pojken. De hoppas att dessa ord också hamnar i boken hon ryktas ha där hon noterar allt som sker. Noggrant och med datum.
»Jag hade glömt att fråga om du önskar äta en bit mat«, säger hon till mig när vi står vid bilarna. »Det går säkert att ta fram en tallrik till om jag ringer bygdegården, även om Stina blir så stressad …«
Jag fortsätter charaden för mina föräldrar. Två skuggor som hukar i regnet med de övriga. Deras svarta dräkter uttrycker sorg över att behöva stå där, men också skam över hur de hånat den döde pojken i alla år. Kallat honom för Guds straff för den Gerd är. De vaknar här i morgon och måste fortsätta längs den här vägen. Jag är förrädaren som nyss betalt min bot genom att skänka de trettio silverpenningar begravningen kostade.
»Så vänligt, fru Larsson, men jag har den här«, säger jag och tar en mattermos ur bagaget. »Jag tänker ta en promenad i skogarna och äta lunch där. Jag vill gärna ta ett ensamt avsked av Per-Åke.«
»Vad tråkigt. Nåväl, akta dig för ormen.«
Jag pekar på ett par rejäla stövlar och ler.
»Så lämpligt«, säger hon. Synbart lättad vänder hon sig om och försvinner för alltid ut ur mitt liv.
Snart har jag bytt till vandringskläder och korsar rapsfältet, genar genom skogsbrynet och närmast småspringer in på vår gamla cykelväg. Tiden har suddat ut spåren av besöken som förr var så många och glada. Några gläntor motar ännu bort skogen, som en hyllning till vårt då. Den gamla eken är äldre. Backarna mindre än jag minns dem. Ormvråkarna tystare.
Regnet upphör när jag går i hagarna där jag och PÅ ofta sökte rävar och troll. Vi hittade åkersorkar ibland. Och jordgetingar. När jag ser spången över ån ler jag. Den är gammal, inte så lite mossig, men den håller. Här cyklade vi våldsamt fort och när PÅ hade fjättrats i stolen, och blev mer och mer Per-Åke, drog jag honom till andra sidan vattnet så fort jag fick chansen. Vår sida. Han hade slutat pratat då, men grät och kramade min hand varje gång vi kom hem hit.
Tårarna rinner och sköljer ut min feghet. Förlåt att jag höll god min idag, viskar jag. Förlåt att hon tycktes vinna igen. Till och med idag.
Sorgen får konkurrens av ljusa skärvor när jag rusar bakåt i tiden på allt lättare ben. Ju yngre jag blir, desto ivrigare slår hjärtat. Det för mig in på en försummad stig där jag knuffar undan påflugna grenar. De är som reportrar i bygdebladet.
Vad gör du här? Hur var han egentligen? Var ni verkligen bara vänner? Vad gjorde ni i skogen? Det pratades om er, förstår du det?
Bruset från forsen får mig att sjunka ned på knä ett ögonblick. Det är platsen. Hjärtat och bröstet fylls av hela universums tyngd och hopp. Äntligen är jag vid vårt högkvarter. På den stora stenen, mitt i vattnet, brukade vi vänta på att det skulle komma piratskepp runt kröken och trodde att hemska, växtätande odjur lurade under ytan.
Hit bar jag honom sista gången vi var här. Hans sorgsna själ klängde sig fast och ville aldrig lämna stenen. Vi visste båda att det var hans sista stolta utflykt. PÅ pekade på strömmen och utstötte någon form av läte. Jag nickade, rufsade hans hår och försökte förgäves stanna tiden.
Nu är jag ensam kvar. Vant balanserar jag på stenarna och når stenen. Blicken följer strömmen och det känns så rätt.
»Vi var lyckliga här, PÅ. Det var så långt vi kom, men du ville mycket längre. Till havet där vågorna aldrig tar slut. Du ritade alltid båtar. Kommer du ihåg att jag fick din finaste teckning sista gången vi sågs?«
Jag plockar upp ett tummat ark ur fickan. Det är fyllt med en fantastiskt fin båt, så naturtrogen. PÅ hade talang. Märkligt, de sa inget om det heller på begravningen. Antagligen hade Gerd bränt allt redan. Rökt ut honom, så att hon kunde fortsätta förnekelsen.
»Jag lät henne inte ta det här ifrån dig, PÅ. Det här är du.«
Med ett skratt tänker jag på hur Gerd nyss hällde en blandning av kattsand, rester från gårdagens grill och lite annat på grusvägen.
Sedan tar jag fram termosen, skruvar av locket och häller varsamt ned min väns aska i ån. Omedelbart fångas den av strömmen för att ledsagas till den finaste solnedgången vid oceanens horisont. Precis dit PÅ drömde sig bort när hans längtan var ett sår som aldrig läkte.
»Lycklig resa, kapten. Gå aldrig i land, min älskade vän.«
