Ante

Stenen träffar mig i ryggen med en dov duns. Jag vänder mig om. Där står de och flinar.

»Sluta! Man får inte!«

Jag skriker, det låter som ett pip. Mina händer far upp, flaxar planlöst och ryckigt i luften. Så landar de; handflatorna skyddar mitt ansikte, räddar mig från att se.

»Man får inte…«, någon härmar mina pip, sedan ändras tonfallet, blir högt och elakt, »… man får vad man förtjänar, din tjocka idiot!«

Skratten blixtrar och åskar omkring mig. Jag vill flytta händerna från ansiktet och lägga dem över öronen, men om jag gör det blir ansiktet skyddslöst och det är värre än att höra. Jag kryper ihop. Blundar hårt. Skratten och stenarna viner. Till sist tröttnar de. Någon säger:

»Vi sticker. Han står ju bara där.«

Någon knuffar mig i ryggen.
«

Skönt för Sussie att slippa dig, ditt missfoster!«

Skratt igen. Svagare och svagare hörs det, så småningom blir det tyst. Jag tar bort händerna. Öppnar ögonen. De är borta. Jag kontrollerar att inköpslappen ligger kvar i mittenfacket på väskan. Och plånboken … ja, den finns också på sin plats, i innerfickan på min beigea jacka. Händerna flaxar en stund, när de lugnat sig går jag vidare.

 

Maskrosorna trängs i diket och träden har nya löv som vinkar till mig. Jag vinkar tillbaka. Det ligger en fågel bakom Gunnarssons soptunna. En liten grå. Näbben är blodig. Fågelns ögon är uppspärrade och blanka. Jag klappar på den, dunet är lent. Jag tar en pinne och trycker den mot fjäderkroppen. Det är hårt, hårt, hårt sedan mjukt. När pinnen tränger in i kroppen blir jag rädd och springer därifrån. Stenarna har jag gömt. Pojkarna också. Gömt men inte glömt. Mamma brukar alltid säga att det är både en välsignelse och en förbannelse att saker och ting försvinner så snabbt ur mitt minne. Fast det är inte sant. Saker och ting försvinner inte. Jag sparar dem i olika rum inuti huvudet. Ett rum är mörkt och kallt. Skräckrummet. Där gömmer jag hemska saker. Flinande pojkar som kastar stenar, huggormar, Frankenstein och sånt. Dörren dit är alltid låst. Sedan har jag finrummet. Där finns mamma, kattungar, citronfjärilar och Sussie. Sussie suss med mjuka händer och fem bruna leverprickar på ena kinden. Precis som en nyckelpiga. Dörren till finrummet öppnar jag ofta. På kvällarna, i sängen, brukar jag släppa ut henne. Snäll-Sussie, fin-Sussie som läser högt ur böcker och följer med till stranden. Jag har känt henne i nitton år. Vi bor nära. Våra mammor var samtidigt på BB. Det är konstigt, fastän Sussie föddes en dag efter mig så åkte hon hem före. Jag fick vara kvar extra länge på BB. Det får sådana som är speciella, säger mamma.

 

Glasdörrarna till Konsum glider upp. De är ganska nya. Förut hade affären en trädörr med handtag och bjällra. Plingelingeling lät det när kunderna gick in och ut. Den nya dörren är elak. Ibland vill den inte öppna sig, och en gång blev jag klämd. Idag går det bra. Eivor sitter i kassan. Jag letar i väskan och räcker henne inköpslappen.

»Hej du!« Eivor ler. »Jag undrade just var du var, din mamma ringde och sa att du skulle komma.«

»Nu är jag framme.«

»Jag ser det, Ante. Sätt dig och vänta, jag ska plocka ihop varorna.«

Jag sätter mig på bänken, händerna är fastklämda under baken för en gång slog jag ner ett ställ med tuggummi. Dumma flaxhänder. Golvet är grårutigt. Jag väljer en ruta och följer linjerna med ögonen. Framåt, åt sidan, bakåt, åt sidan … Glasdörrarna glider upp igen. Utan att titta efter så vet jag vem som har kommit för luften blir mjukare och liksom lättare att andas. Jag blundar och tar djupa andetag av mjukluften.

»Hej vännen, hur mår du?«

Sussie har sin blåa klänning på sig, den med krusiduller. Tyget är lent, det vet jag.

»Bra. Jag handlar. Åt mamma.«

Hon ler.

»Jag förstår det. Varför är du smutsig?«

Jag följer golvrutans linjer med ögonen. Framåt, åt sidan, bakåt. Och så framåt.

»Har de varit taskiga nu igen? Jävla skitungar!« Sussie blir röd i ansiktet, hon knyter nävarna.

»Jag gör sällskap med dig tillbaka. Jag ska bara köpa kaffe.«

Att gå hem tillsammans är bra. Ingen vågar kasta stenar då.

Eivor ställer väskan framför mig.

»Packat och klart! Det blev 176 kronor. Kvittot ligger i.«

Jag tar fram plånboken. Lägger upp en hundralapp, en femtiolapp, en tjugolapp och sex enkronor på disken. Jag räknar aldrig fel. Mamma säger att jag borde jobba på bank, men pojkarna säger att ingen bank skulle vilja ha mig.

»Ska vi gå?«

Sussie räcker mig handen. Den är mjuk som alltid.

»Hej då, Eivor!«

»Hej med er. Och lycka till i Lund, Sussie!«

»Tack, det ska bli så roligt.«

Lund? Vad är Lund? Lundströms bor i korsningen vid skolan. Bredvid kyrkan finns en minneslund. Varför ska Sussie lycka till och ha roligt där? I minneslunden finns döda. De är inte så roliga.

Solen bländar när vi kliver ut på asfalten. Sussie börjar gå längst vägkanten. Hon är annorlunda idag. Pratar inte. Skojar inte. Skrattar inte. Någonting är konstigt. Det skaver mig som ett gruskorn i skon eller ett hårstrå i ögat. Hon ser ner i marken och tar snabba steg. Jag blir andfådd. Väskan slår mot benet. Hennes hand känns fuktig, nästan blöt. Hon är tyst och tyst och tyst. Tre lastbilar, två röda Volvo och Eva Karlskog på cykel kör förbi oss. Sussie säger fortfarande inget. Vi går förbi sjön. Badplatsens vatten glittrar mellan träden. Jag pekar.

»Ska vi bada? Och fika?«

»Det är för kallt.« Sussie ser ner i diket. Efter en stund fortsätter hon:

»I sommar får du bada utan mig.«

Vad menar hon?

»Vi ska bada«, säger jag.

»Det går inte, Ante … du vet … Har inte din mamma berättat?«

»Vadå?«

»Jag måste lära mig ett jobb nu. Så att jag får lön.«

»Jaha. Vad ska du lära dig då?«

»Ekonomi, pengar och sådant.«

»Då kan du jobba på bank. Jag ska hjälpa dig.«

Sussie suckar och släpper min hand. Stryker sig över pannan som om hon var svettig, men jag ser ingen svett.

»Jag måste resa bort. Skolan ligger i en stad som heter Lund.«

»Minnes-lund?«

»Bara Lund. Det är långt bort.«

»Men du kommer hem till maten?«

Hon skakar på huvudet.

»Jag ska inte bo hemma längre, jag ska bo själv. I Lund.«

Jag tycker inte om det här pratet.

»Varför det?«

Sussie rycker på axlarna.

»Alla flyttar hemifrån när de blir vuxna och… oj, då förlåt. Såklart inte alla, det finns många som bor kvar hemma. Som du. Trivs man hemma så ska man bo kvar.«

»Men du trivs inte?«

»Jo, men … jag kommer och hälsar på till jul. Då kan vi träffas.«

Till jul? Då är det vinter. Och innan är det gulhöst och gråhöst och sommaren som knappt har börjat! Julen är så långt borta att den inte finns. Jag vill inte höra på det hon säger.

Vi är framme vid Sussies hus. Hon stannar vid vägkanten och ser på mig.

»Vad dumt det blev. Jag trodde du visste«, säger hon.

»Ante vännen, vi får säga hejdå nu. Jag reser med tåget i morgon. Väskorna är redan packade.«

»Du är dum. Jag vill inte bada själv.«

Mina händer flaxar i luften. Sussie fångar dem med sina och håller dem fast. Hon ser på mig. Hennes ansikte är allvarligt på ett sätt som jag aldrig har sett förut.

»Lugna dig, Ante. Det kommer att bli bra. Jag ska skriva brev till dig. Och ringa. Ofta. Hej då, sköt om dig. Jag får väl en kram?«

Hon tar ett steg framåt och plötsligt har jag Sussie överallt. Hon luktar tvål. Allt är konstigt, vi brukar inte kramas. Jag vet vad det betyder. På tv kramas de alltid innan de reser iväg och försvinner och aldrig kommer tillbaka, till kriget eller på en båt. Jag klämmer armarna runt Sussie. Hon är mjuk. Jag känner formen av hennes kropp. Den är varm. Bara lite tyg skiljer min hud från hennes. Det känns skönt och pirrigt. Jag vill inte släppa. Aldrig någonsin. Vi står så länge. Jag släpper inte. Jag klämmer hårt, hårt, hårdare.

»Värst vad du tar i då.«

Hennes röst låter konstig med munnen pressad mot min axel. Jag vill klämma henne mot mig ända tills hennes kropp sugs in i min och försvinner i mig. Jag är stark. Jag skulle kunna stänga in henne i ett av rummen i huvudet. Jag skulle kunna göra ett särskilt Sussie-rum bara för henne, ett extra fint rum. Med blommor och katter. Det skulle vara så fint att hon ville vara där för alltid och aldrig bo i Lund.

»Ante, du håller för hårt. Kan du släppa mig nu?« Hennes röst låter darrig.

Jag vill inte. Hjärtat dunkar så hårt att jag hör det inne i huvudet, allt snurrar omkring mig. Jag tänker på fågeln, den bakom Gunnarssons soptunna. Det var hårt, hårt, hårt. Sedan blev det mjukt. Jag kan göra Sussie mjuk.

»Snälla Ante, jag kan knappt andas!«

Jag ska klämma allt vad jag kan. Jag har henne fast. Hon kommer inte loss. Jag ska klämma tills hon blir mjuk. Då måste hon stanna. Sussie spänner kroppen, den blir hård och stel. Hon sprattlar och spretar. Rycker och drar. Kämpar och slår med nävarna mot min rygg. Hon skriker i mitt öra, det är otroligt vad hon kan skrika.

»Vad håller du på med! Du gör mig illa!«

Jag klämmer hårdare. Jag kan det. Jag är stark. Allt det mjuka köttet mellan oss pressas undan och mitt skelett trycks mot hennes. Hårt, hårt, hårt. I Sussie-rummet skulle hon inte skrika, där skulle hon bara trivas. Där skulle hon alltid vilja vara och inte alls vilja slippa mig. Hon borde vara tyst. Jag ska klämma tills hon blir tyst. Jag ska klämma tills hon stannar. Jag klämmer hårt, hårt, hårt. Skriket tystnar. Det gurglar om Sussie.

Sussies kropp hänger i mina armar. Äntligen mjuk. Hennes huvud ligger slappt mot min axel, som om hon sov. Jag klappar på huvudet. Det faller åt sidan. Håret är lent som dun. Så sprattlar hon till, lyfter huvudet, mumlar, hennes röst är svag och hes.

»Släpp … jävla idiot.«

Idiot? Jag släpper taget. Sussie faller ihop, hon sätter sig på vägen. Hennes ögon är uppspärrade och blanka. Utan att säga något reser hon sig upp och springer mot sitt hus. Gruset krasar under sandalerna. Kaffepaketet ligger kvar på vägen.