Grimstaskogen

Nu har vi legat med varandra femtio gånger, säger han. Man borde fira det på något sätt.
Du räknar?
Klart jag gör.

Det är inte långt kvar. De sista betygen är satta och lärarna har börjat lalla runt, de också. Februari som segat sig fram men sen vips blivit till maj, snart juni. Ynka veckor kvar till utspring nu, och ingen orkar bry sig om de vuxnas alla frågor: vad ska hända i höst, vad är planen? De festar vid badplatsen, i parken. Examensklänningen från Net-a-porters mellandagsrea passar inte längre eftersom hon knappt äter, bara groggar med hallonsmaksatt gin.

My och jag har jubileum, säger han, fyrar av ett Aksel-leende och lägger armen runt där hon sitter intill på strandbädden, undviker klattarna av skit som kanadagässen lämnat. Burkarna flaskorna går runt och alla verkar fatta utan att han förklarar mer. De som inte förstår frågar inte, eftersom det är Aksel. Det han inte berättar är hur han håller den, räkningen – på insidan av sängramen drar han streck varje gång. Det ligger något stört i det. Men Aksel är Aksel, och eftersom hon lyckats snärja honom, som mamma uttrycker det, låter hon bli att fästa sig vid det. Istället tänker hon på kanadagässen, varför heter de så? Är de från Kanada bara, är det så enkelt?

Jag har löst allt, säger han i mitten av juli. En lunchrestaurang i Stockholm city, nära Slottet. De kan bo hos hans faster i Vällingby, hon hyr ut ett avskilt rum med pentry. Fatta My, Stockholm! Och han kan säkert fixa jobb till henne också, chefen på restaurangen lät schysst och hyran blir billig, nästan ingenting.

Rummet är brandgult och litet. Där finns kokplatta, en loftsäng, egen ingång och toalett. Fastern är fruktansvärt tjock, och skrattar så hon kluckar, har satt upp skyltar med deras efternamn på ytterdörren. Hennes är felstavat – Bildström istället för Blidström – men det nämner hon ingenting om, inte nu. Ska du inte dra streck flinar hon när de inviger loftsängen. Det är mycket lågt mellan madrassen och taket. Aksel bara nafsar henne i örsnibben, vänder sig om och somnar. Själv sover hon inte, hoppas fastern inte hör dem genom väggen som hon hör fastern vid tre, vid fem när vattenkokaren drar igång och bruset från Tv:n. Fastern går visst aldrig ut, varken natt eller dag, det sipprar en underlig lukt från springorna i den låsta dörren in till hennes ände av lägenheten.

Rak i ryggen går hon ner med deras första tvätt till källaren, det känns högtidligt när ingen tjatar som hemma. En anordning i grön aluminium som enligt Aksel är en mangel tar upp halva tvättstugan. Den verkar oanvänd, men en kväll står en man i dunklet och trycker vid mangelns kortsida när hon travar in med sin hög. Han säger ingenting, men har små sår överallt i ansiktet och på armarna. Hon tjuter och efter det måste Aksel följa med ner. De gånger han jobbar sent rusar hon utmed trapporna, tänder överallt och sliter åt sig det drypande byltet ur maskinen. Skyndar upp till rummet och hänger plaskvåta jeans och trosor över gardinstången.

Det visar sig bli svårt att få arbetspass. Fast vid konferenser behövs mer folk, då åker de in tillsammans med tunnelbanan om morgnarna. Senare, framåt november när julborden drar igång, kommer det finnas mer jobb till henne också helt säkert. Här är mycket natur i alla fall, säger Aksel, så du kan känna dig som hemma. Han visar henne Grimstaskogen och spårcentralen, förbi rondellen och skolan sen är man där. De löptränar om kvällarna när Aksel kommit hem och Aksel håller koll på tempot med sin pulsklocka – hur hon än kämpar ligger han sju-tio meter före. När det mörknar blir hon rädd att tappa bort honom, spåret är kuperat och kränger än hit än dit. Ropar hon stannar han upp, väntar in och ler sitt leende men nästa kväll blir allt samma sak igen.

Tänk att någon så allvarlig kan ha ett så fjäderlätt namn, säger Aksel, stryker henne över kinden innan han förvinner ut genom dörren med sin vita serveringsskjorta i ryggsäcken. Lovar att försöka fixa fler pass så hon slipper gå hemma och bara tvätta. Ska du inte upptäcka stan lite mer? säger han och får medhåll av mamma som ringer och undrar hur hon har det i Stockholm. Hon har nästan glömt att det är Stockholm, för Vällingby centrum är det längsta hon når de dagar hon inte åker in till restaurangen. Namnen som kantar världen har hon lärt sig, förutom Grimsta Blackeberg, Råcksta och Hässelby strand, fast dit åker de aldrig, på helgerna glor det mest på film i loftsängen. Innan året är slut ska de se alla rankade topp 30 på IMDb.

En dag står en taxi utanför porten. Fastern blundar i baksätet, Aksel får genom sin pappa veta att hon ska ligga inne ett tag. För femton år sedan hade det blivit Beckomberga, säger Aksels pappa på högtalarfunktionen. Deppa inte ihop för det här nu ungdomar, njut av tiden i huvudstaden. De passar på att smyga in i fasterns del av lägenheten, hittar inget groggvirke, bara tidningar reklamblad i högar upp till taket, små ugglor i keramik och krukväxter med långa förtorkade blad.

Hon går sina rundor i Grimstaskogen, hittar en sjö eller om det är havet. En ljummen eftermiddag i oktober sitter en barnfamilj på en filt med en brakande högtalare på stranden. Hon känner igen musiken, Paco de Lucía, flamencokungen som morfar spelar varje gång han dricker vin. Barnen springer ut i vattnet, de stänker och skrattar. Kanske är det är Pacos gitarr som gör det, att hon kränger av sig skinnbyxorna hon köpt i gallerian för nästan allt hon tjänat på arbetspassen hittills. Hon vadar ut och vinkar till barnen, tänker när tårna kröker sig i kylan: hur skulle vattnet kännas kring anklarna i Andalusien?

Snart har vi varit ihop i åtta månader, säger Aksel, när han kryper upp till henne i loftsängen. Böjer sig fram, försiktigt för att inte slå huvudet i taket, vill fästa ett sugmärke på hennes hals, en markering. Men allt hon ser framför sig är hur hans ryggtavla skumpar en bit längre fram i spåret i den mörknande kvällen. Hur den rör sig allt längre bort och mycket snart kommer försvinna mellan granarna.