Vinden ylade genom skogen som en flock hungriga vargar. Det hade varit becksvart om det inte varit för det tjocka snötäcket som låg över landskapet och reflekterade månljuset. Virvlar av snö piskades upp, dansade fram, drog i tallar och granars täta grenar som knarrade och knakade, trädens egna jämrande över vinterns hårda grepp.
»Du vet vad som måste göras«, sade Leos far och räckte honom geväret. Den kalla kolven bet genom hans yllevantar.
»Men, men … Måste vi, kan vi inte …«, orden snubblade över varann när de lämnade Leos mun när tankarna rusade fram. Han såg på Bucky som låg där i snön och hässjade, snön hade redan lagt sig som ett tunt täcke över hans grå päls. Då och då gnagde han på isen mellan sina trampdynor, istappar hängde från sidorna av hans käke. Deras andedräkter bildade plymer av vit rök. Lukten av blöt päls hängde tung i luften, kämpandes med skogens egna dofter av mull och barr. Träden tornade upp sig runt den lilla dungen, svajande åskådare som verkade titta på vad som hände nedanför dem.
»Var inte en sån vekling. Det kan vara snabbt, smärtfritt, eller långsamt och plågsamt«, sade fadern. Flingor av snö rasade från hans skägg med varje stavelse. Han blickade upp mot de gnistrande stjärnorna innan han vände sig om.
»Jag förväntar mig att bara en av er kommer tillbaka«, sade han med ryggen mot Leo, som försökte se om fadern gav någon typ av reaktion, en suck, en djup inandning, en darrning – men inget … Snön knarrade och krasade under faderns pälsstövlar när han gick därifrån. Snart försvann han in i mörkret, vinden sopade igen spåren och snart skulle det vara som om han aldrig varit där. Vägen tillbaka eroderade snabbt. Leo höjde geväret till sin axel. Buckys mörka ögon såg på honom, fulla av tillit och förtroende, innan han med en kort gläfsning lade huvudet på sina tassar. Han brukade ligga så i fotändan på Leos säng, ända sedan han varit så liten att han inte kunnat hoppa upp i sängen på egen hand. Han hade kommit till Leo i en pinnkorg som han nu inte ens kunde ha huvudet i. Han hade med gott mod klättrat ut ur korgen för att springa fram till Leo och slicka honom på händerna. Nu kunde han placera sina framtassar på Leos axlar och slicka honom direkt på kinderna. Blöta pussar av tillgivenhet. Isen i Leos ögonvrår sved i den bittra kylan, ögonfransarna klibbade i varandra.
»Förlåt mig. Förlåt Bucky.« Han försökte gnida ögonen rena med rockärmen och tog på nytt sikte.
Leos far spände åt läderremmarna som höll fast packningen på den fullbelastade släden medan han väntade. Den var mycket lättare nu än när dom gett sig av, men det var en klen tröst. Fingrarna värkte, magen skrek och vindens is rev i huden som var exponerad. Dundret från gevärsskottet ekade fram över sluttningen och mullrade ut över landskapet. Efter det kändes skogen öronbedövande tyst. Som om naturen själv höll andan. Efter en stund hördes någon som pulsade fram igenom snön. Bucky satte sig vid hans sida, gnydde lågt och ynkligt. Fadern klappade hunden på manken.
»Antar att vi får gå och hämta det där geväret, vi kommer att behöva det«, sade han och borstade snö ur Buckys päls.
Juryns motivering
»Tävlingens kanske språk- och stilsäkraste bidrag, på återkommande tema om skröplig hund och ledsen husse. Snygg plantering av vändningen, som dock gör läsaren lite för förberedd på densamma.«
