6.36 mot Viksta

»Byten ej möjliga. Körschema enligt ny plan gäller.«

Ingen av oss passagerare ser meddelandet som du just mottagit i mobilen. Den uppmärksamme skulle kunna ana en lätt framåtböjning av din nacke. Det är allt. Hade någon av oss stått intill dig för att köpa biljett hade en djup suck märkts av. Men damen med den rutiga väskan som steg på senast har redan funnit ett säte. Förmodligen hade du inte heller kostat på dig sucken ifall någon varit inom hörhåll. Svetten som bryter fram och fuktar din mörkblå uniform gör det helt tyst. Ingen av oss behöver känna oro för dig.

Vi ser ut genom fönstren. Silhuetter av hus med frostvita sadeltak. Träd medringlande ljusslingor. Bylsiga dunjackor gör att våra armar krockar med varandra där vi sitter tätt. Distans kan fixas ändå med hjälp av mobilen. Poäng skrapas ihop i spel. Nyhetsnotiser berättar om världen. Men ingenting berättar för oss om dig. Ändå har vi alla lagt våra liv i dina händer på denna avgång 6.36 mot Viksta. Vi litar på dina armar som lugnt vrider på den stora ratten medan ditt inre rasar som ett korthus, imploderar, krackelerar som en gipskatt i händerna på en tvååring. Din ryggtavla sprider trygghet. Uniformen stramar något mellan axlarna. Damen som håller den rutiga väskan i knät fnyser kanske åt det. Hon har under trettio års tidförestått skrädderiet intill stationen. Så mycket vet vi i alla fall, vi som sitter på bussen.

Men vi vet inte hur många dagar som du har försökt att krångla dig ur denna körning. Hur du direkt när du fick se det nya körschemat började klaga över arbetstiden, uppstartsplatsen, farthinder som var skadliga för ryggen. Hur du när du inte fick gehör för att byta gick runt till de kollegor som jobbat längst. Bara de som du kunde drista dig till att kalla för vänner fick höra den bistra sanningen. Den nya turen går förbi Fågelsångsvägen. Vägen där du bott i tjugosex år. Men där du inte längre är välkommen. En ny man har tagit över din plats, din fru och vem vet, kanske till och med din sida av sängen.

»Av personliga skäl kan jag inte trafikera hållplats Fågelsången.« Så hade du skrivit till cheferna till slut. Hade vi som sitter på bussen som just nu obönhörligen närmar sig den hållplatsen känt till din vädjan hade vi varit nervösa. Men vi tänker på annat. Dataprogram som ska köras. Vilka arbetskamrater som vill luncha. Lektioner som ska uthärdas. Allt det tänker vi på, medan du bara tänker på en enda sak: »Måtte hon inte stå där.« Du vet att risken är stor. Om tankekraft kunde radera ut en människas vardagsrutiner så hade denna kvinnas rutiner varit bortsopade för längesedan. Men du vet att kvinnan på Fågelsångsvägen 13 reser sig från frukostbordet klockan halv sju. Bär bort sin tekopp med muminmotiv till diskbänken. Låter bli att skölja ur den så att den blir hopplös att diska ren på kvällen. Borstar tänderna i badrummet nere i hallen. Fäster slöjan omsorgsfullt framför hallspegeln. En iskall dag som denna blir det nog den turkosa, den som är av ett varmare material. Detta eftersom just denna kvinna finner att mössa över slöjan är det töntigaste och mest modevidriga man kan tänka sig och det är just sådan personfakta som du önskar att du kunde radera bort. Exakt 6.43 kommer hon att skynda nerför de tre trappstegen hållandes i ledstången för att inte halka. Därmed kommer hon att stå intill bänken på Fågelsångens hållplats klockan 6.47. Två minuter senare förväntas bussen passera där och plocka upp henne. Och det finns inget jäkla dugg som du kan komma på som kan förändra detta faktum.

Poäng ramlar in i Candy Crusch. Selfies tas med putande läppar och speglande fönsterrutor som bakgrund. Det förfasas över väderleken mellan sätena. Någon av oss undrar om man kan lämna tillbaka vinterkängorna om man nästan förfryser tårna i dem. Vissa av oss kollar stressat på klockan och räknar på antalet minuter tills vi når stationen på vinterväglaget. Bara en på bussen räknar ner antalet minuter till hållplats Fågelsången. Det är du.

Längs med höger sida av bussen löper ett meterdjupt dike. Vattnet på bottnen har frusit till is. Långt frostigt gräs närapå döljer sluttningen helt. Diket är heller ingenting som vi passagerare tänker på. Det har alltid funnits där. Några hundra meter framför bussen lyser en ensam lykta. Det är hållplats Fågelsången. Den har också alltid funnits där. De av oss som sitter långt fram i bussen noterar att någon står och väntar på att få stiga på. Några tar ett lätt spjärn med fötterna i golvet inför det ryck som man vet kommer när bussen stannar till. Den väntande passageraren bär en turkos slöja. Kanske någon reagerar över det, men troligen inte.

De av oss som har tagit tag i de gula stängerna och gjort oss beredda för inbromsning förvånas däremot nu. Bussen kör för fort med tanke på avståndet till hållplatsen. Först nu riktar vi blicken åt ditt håll. Borde någon ropa till dig? Men vem?

Då bromsar du. Rejält. En mobil faller i golvet. Vi håller i oss hårt. Sista biten är det som om bussen glider fram på isen. Men stilla står vi till slut. Hållplatsskylten har passerats med bara någon meter. Kvinnan i turkos slöja kliver på och håller fram sitt kort.

»Ursäkta, säger du. Jag tänkte inte på att det finns en hållplats här.«

»Ingen fara. Det är ju halt också.«

Du följer kvinnan i backspegeln tills du ser att hon satt sig. Då blinkar du vänster och kör vidare. Vi i bussen nickar lättat åt varandra. Det var nära ögat! Så ser vi ner i våra mobiler igen. Inga nya nyhetsnotiser.