Dragningskraft

Spårvagnen bromsar in mitt på Hisingsbron. Vagnen och alla som befinner sig i den fastnar och hålls på plats av en magnetisk kraft de inte kan frigöra sig från. I alla fall inte just nu, under en sen morgon i början av maj fyrahundra år efter att de som än i dag kallas upptäcktsresande färdades i helt andra riktningar för att fylla de vita fläckarna på kartorna över sina egna begär.

En stor del av morgonen har redan passerat och det finns sittplatser till alla passagerare. Det finns till och med några tomma platser. Än så länge underkastar sig alla den kraft som håller dem kvar här, i den stillastående vagnen.

De har redan varit på väg hit under en lång tid. Hit till bron som balanserar på människors idéer och beräkningar, på deras ambitioner och strävan, på deras längtan och begär efter något bättre. Precis som resten av staden, det som ännu inte blivit till, en bit därifrån, och det som snart ska upphöra, lite längre bort. Allt, även det som ännu inte finns, som kanske bara är en idé, en ambition eller en konflikt med andras intressen, ska försvinna och bli något annat.

Av passagerna på vagnen är det bara O som tänker på den sortens pågående förvandling. Hon tänker inte på det för att hon tittar ut på staden utan för att hon försöker rekapitulera vad som sades på föreläsningen i går. Där och då var hon mer fokuserad på sin mobil som låg i knät. Hon förväntades vara vuxen nu så ingen tillrättavisade henne så som vissa lärare hade gjort under gymnasiet. Trots att de pågående flödena i hennes sociala medier fångade hennes intresse mer än doktoranden som föreläste om urbanisering hann hon uppfatta lite av föreläsningens innehåll. Hon minns en interaktiv karta som visade hur städers dragningskraft tilltar och avtar över tid. Dragningskraften hos den här staden, som drog henne till sig från en småstad lite längre ner på kusten, är ingenting i jämförelse med den hos städer som Mumbai, Lagos eller Dar es-Salaam. Namnen på andra snabbt växande städer kan hon inte minnas och hon undrar om det hon minns räcker för att kunna bidra med något på dagens seminarium. Hon är tacksam över att vagnen står still, det ger henne kanske en giltig ursäkt för att inte närvara. Det ger henne tid att googla världens snabbast växande städer. Överväldigad av de motsägelsefulla resultaten börjar hon trumma med fingrarna på det tomma sätet bredvid.

Bakom dem blir fler och fler vagnar stående, fler och fler passagerare riskerar att bli sena till alla de platser de måste komma till i tid. Solen lyser rakt in i vagnen och de öppna fönstren släpper inte in tillräckligt med vind för att förhindra att temperaturen stiger. De flesta är klädda för en blåsig majmorgon.

E som är en av dem som fortfarande tror att de upptäcktsresande upptäckte världen sitter snett bakom O. Hon sitter här för att hon tyckte att det var för dyrt att betala trängselavgifter och parkeringsavgifter. Nu ångrar hon sig. Hon växte upp i den här staden, lämnade den och återvände tack vare den oerhörda kraften i önskan att hennes barn skulle ha en lika trygg och lycklig uppväxt som hon själv hade. Hon börjar snart irritera sig på trummandet. Hon irriterar sig redan på att vagnen står still, på att ingen svarar på kliniken där hon har en tid för lash lift, på att två barn en bit bort har börjat gnälla. Mest av allt irriterar hon sig på alla kvinnor med slöja. De är sju stycken, bara inom hennes synfält. Hon tänker att de är för många, att de inte vet något om frihet och därför borde de inte vara här, hon är rädd att hennes barn ska växa upp och tro att det är normalt att klä sig så. Hon tänker: »Jobbar de inte?«

Någon ber chauffören att öppna. Han säger att det inte går. Att det är hans ansvar att skydda dem från faran det innebär att gå genom trafiken på bron.

M är en av kvinnorna som E irriterar sig på. Hon föddes på en plats som fortfarande är en vit fläck för resten av passagerna på den stillastående vagnen. En av platserna med den andra sortens kraft som får städerna att växa. Den kraft som livnär sig på desperation och stöter människor i från sig. Människor från platser som den kommer sällan till platser som dessaa, städer där morgonbönen bes om natten på sommaren och på förmiddagen om vintern. Hon hade aldrig för avsikt att hamna just här, hon har bara förflyttat sig från olika platser som tvingat henne att bryta upp. Nu är det tjugo minuter tills hon ska börja dagens tiotimmars-pass på jobbet. Hon försöker att inte tänka på att hon kan förlora jobbet om hon kommer för sent, att hon kan förlora rätten att stanna här om hon förlorar jobbet.

Ett barn har kissat ner sig och gråter högt. Chauffören har låtit sig övertalas att öppna dörrarna men han har förbjudit dem från att gå ut.

N som sitter bakom M tycker att lukten av hennes frukost sitter kvar i hennes kläder. En lukt han känner igen från de fattiga kvarteren i staden där han växte upp. Han tycker att hennes mönstrade och färgglada slöja är alldeles för uppseendeväckande. Precis som M har han brutit upp från platsen han kommer i från men han hade tid att tänka och tillräckligt med resurser för att planera. Hans avsikt var att komma just hit. Det verkade vara en bra plats att komma till men sedan han fattade beslutet har platsen förändrats. Nu ångrar han sig, tycker att det är orättvist att ingen berättade att allt skulle bli annorlunda än han planerat här.

Klockan har nu blivit så mycket att bara de som var ute i god tid fortfarande har en chans att hinna. Några har trotsat chaufförens förbud och lämnat vagnen för att ta sig fram genom biltrafiken, kanske i hopp om att bli lite mindre försenade, som om klocktiden är en kraft de dyrkar och till varje pris måste sträva efter att lyda. Det är onödigt, nästan omöjligt, för någon av dem att tänka på att broar och byggnader ska falla, att det finns en strävan efter sådant som snart ska gå förlorat. Samtidigt finns en annan slags strävan efter något som går att ana i samma broar och byggnader, i människorna ansikten och i livet som händer bortom deras kontroll.