Återvändsgränd

Aana ställer ifrån sig gitarren med ett klonk.

»Imorgon igen då?« säger Mika.

»Du vet att jag inte är här imorgon. Jag ska ju på bröllop.«

»Vem fan har bröllop nu för tiden.« Mika skrattar till.

»Det är bara en gammal barndomsvän.«

Aana undviker att säga hennes namn, som om det vore nog för att inte väcka sitt fjortonåriga jag till liv.

»Vet du«, säger hon istället. »Det blir kyrkbröllop. De har till och med hyrt in en präst. Rena lajvet.«

»Det låter ju kul. Är hon nån slags sekelskiftesnörd, din kompis?«

»Inte när jag kände henne i alla fall.«

Måste han vara där och peta. Tvinga henne att tänka tillbaka.

»Ta inte död på plantorna när jag är borta«, säger hon och sparkar till Mika på benet.

»Det fixar inte ens jag på ett par dagar.«

Han sparkar lekfullt tillbaka. Tåfajten är igång. Aana har tänkt på hur det skulle vara att ha sex med Mika. Han är rätt söt på ett valpaktigt sätt. Visst har det funnits tillfällen, men aldrig bränt till. Kommer det nånsin, igen?

 

Snarbygget. De identiska husen med sina sneda tak ligger vända mot centrumtorget, likt soldyrkande människor mot solen. Allt är sig likt, men ändå främmande. Det var ju meningen att hon också skulle bo här, i all evighet. Ingen flyttar från sitt bygge utan anledning och särskilt inte till en förfallen lya mitt i ett övergivet city.

Hon rullar in på uppfarten till familjehuset, kommer ihåg att sätta moppen på laddning.

»Där är du ju.«

Mamma kommer gående från baksidan. Hon har på sig sin standardklädsel; trädgårdshandskar, slitna byxor och stövlar. Håret är rufsigt, men hon ser pigg ut.

»Har du skaffat moppe?«

»Den är inte min.«

»Kanske lika bra det.«

»Hur går det med dina grönsaker?«

»Jo, jag har precis fått ut oktobersådden. Tror det blir en skörd till innan kylan kommer.«

Mamma, alltid med näsan i jorden. De går in i huset som fortfarande luktar hemma.

»Var är Otto?«

»Han är i hubben och pluggar.«

»Jag går upp och säger hej.«

»Ta det lite lugnt nu Aana.«

Hon ignorerar kommentaren. Visst har hon och Otto haft sina fajter, men inte värre än andra syskon.

Han står med ryggen till, i sin egen bubbla. Händerna rör sig i obegripliga mönster. Hon låter honom hållas. Ser sig omkring. Hennes gamla skärm hänger kvar där hon lämnade den, som om de fortfarande hoppas. Pappas skrivbord är en enda röra av sladdar och tekniska prylar. Mamma har så klart placerat ut sticklingar högt och lågt. Otto svär till och sliter av sig glasögonen.

»Är du här?«

»Mamma sa att du pluggade.«

»Jaha, och?«

»Jag ville bara säga hej.«

»Så du ska verkligen gå på Zos bröllop?«

»Ja, varför inte?«

Frågan blir hängande i luften för mamma ropar nerifrån. Hon har värmt linsbiffar och tagit fram hummus. Hela köket luktar vitlök och örter.

De äter och pratar om väder och vind. Aana önskar att hon kunde slappna av.

»Vet du Aana, jag träffade Zos blivande man idag«, säger mamma plötsligt. »Han är agronom. Det kan vi ha nytta av här.« Hon ler brett.

»Här? Ska de bo här?«

»Ja, har du inte hört. De flyttar in i familjehuset.«

Hon skakar på huvudet. Vill inte tänka på vad det betyder.

»Men Aana, då får du kanske en anledning att hälsa på lite oftare. Jag minns hur ni var du och Zo, hängde alltid ihop.«

Ja, så var det. De var alltid tillsammans.

»Så var det väl inte. Jag hade andra kompisar också.« Hon reser sig upp, med ens så trött.

Jeans och sliten T-shirt passar sig tydligen inte på bröllop, så nu sitter Aana i en lånad klänning vid ett av långborden i gemenskapshuset. Hon ser brudparet väl från sin plats. Agronomen har en ljusrandig gammaldags kostym. Han har säkert sytt den själv. Zo är en sagoprinsessa i vitt spetsliv och blommor i håruppsättningen. Det är svårt att inte titta på henne. Aana tömmer vinglaset i ett svep. Hon har inte ens smakat på maten än men går för att fylla på sitt glas. När hon fyllt glaset till brädden med Snarbyggets eget årgångsvin blir hon stående vid buffébordet. Salen är full av människor hon känner sedan barnsben. Nu är hon inget annat än en förrädare i deras ögon. Hon är redan trött på att försvara sin livsstil. Trots att Reclaim the cities är en global rörelse så fattar ingen här vad det går ut på. Hon sveper det andra glaset stående och fyller på ett nytt innan hon går tillbaka till sin plats vid bordet. Anarki har utbrutit långt innan spriten kommer fram. Folk minglar i små grupper, skrattar högt eller dansar på stället. Det liknar mer och mer en vanlig fest. Aana cirklar runt drinkbordet. Hade hon varit nyktrare skulle hon insett att det var dags att gå. Istället fyller hon glaset med Mobyggets gin. Den doftar som hon inbillar sig att skog skulle dofta.

»Aana, hej. Jag har letat efter dig.«

Zos kinder blossar och svett glittrar vid tinningarna. Hon ser lycklig ut.

Aana vinglar till och får gin på klänningen.

»Har visst blivit lite mycket«, säger hon.

»Det gör inget. Jag vill att du har kul ikväll. Du har väl kul?«

»Jag gör mitt bästa.«

Zo tittar på henne, med den där bekymmersrynkan mellan ögonen som hon känner igen så väl.

»Jag och Evan stannar här«, säger hon.

Aana lyssnar inte. Hon flaxar med armen mot rummet, så hon spiller lite mer gin.

»Vad är grejen med allt det här«, säger hon.

»Åh, det är Evan, han är lite historienörd. När han fick syn på bykyrkan så fick han den här idén.«

Aana kan se hur Zo ler när hon säger agronomens namn. Klart det var hans idé. Det här är verkligen inte Zo.

»Men du, det är så stimmigt här. Kom.«

Sagoprinsessan skrider iväg och Aana följer efter som en lydig hund. Bakom köket hittar Zo ett rum med stolar och bord staplade huller om buller. När hon stänger dörren bakom dem blir det nästan tyst. Allt för tyst. Zo ser på henne igen. Aana ser på sitt glas.

»Du, nu när vi flyttar hit, så kommer vi ju stöta på varandra.«

»Jag bor inte här längre.«

»Du vet vad jag menar. Vi kan inte undvika varandra för evigt. Evan och jag kommer flytta in i familjehuset, kanske skaffa barn …«

»Så vad vill du Zo? Ska jag titta in på te, prata gamla minnen?«

»Ja, jag tänkte faktiskt att vi kunde sluta fred. Är det så mycket begärt.«

Aana kan inte hejda sig längre. Det gamla ärret som alla har pillat på har öppnat sig och blodet bara väller ut.

»Vi kan ju alltid prata om oss. För du har väl berättat om oss? Vet han ens om att du tänder på tjejer, eller passar det inte in i din nya perfekta lilla värld.«

»Nu får det fan räcka. Jag behöver inte lyssna på det här. Minns du ens. Det var inte jag som bröt med dig.« Zo vänder henne ryggen och går därifrån.

Hur kan en ryggtavla se så arg ut? Aana blundar. Hon ser samma ryggtavla vändas mot henne i ett annat universum. Hon vill sträcka ut en hand och dra fingret längs med de tydliga kotorna ända ner till svanken dit det tunna linnets urringning når. Men det kan hon inte för hon har precis lagt sina händer mot Zos bröstkorg och skjutit henne ifrån sig. Det var en ren reflex, men nu har hon inga ord. Inget som hon kan säga räcker till. Nyss låg de på golvet och fnissade, fulla på hemgjort äppelvin. Hon minns inte vad de pratat om, bara att Zos läppar hade tryckts mot hennes för en kort sekund och de hade varit mjuka och tungan het och så hade det börjat och slutat på en och samma gång.

Hon slits isär. Det går inte bära den smärtan, så hon drar sig undan, fattar beslutet att lämna allt bakom sig.

Nu är det är för sent och Aana har bara sig själv att skylla. På en fest i grannbygget för länge sen fanns en Zo med slokande ryggrad som bara väntade på hennes ord, ord som Aana inte kunde ge. Ord som förändrade allt med sin frånvaro.

Juryns motivering

»Relationsproblemen är säkert desamma 2099. Kanske är inte resten så väldigt annorlunda heller.«