Mjölk

Den 12 oktober 2016 sprängs Broadway Bridge mellan Little Rock och North Little Rock i Arkansas, USA. Jag läser om det i tidningen dagen efter. Det är en gammal bro, nittiotre år närmare bestämt, och den ska ersättas med en ny. Men den vägrar rasa i den väntande floden som planerat, som ingenjörerna och sprängteknikerna tänkt. Till slut måste man använda vajrar för att slita ned bron i den stillsamma floden.

Den 12 oktober 2016 vägrar min dotter att lämna min kropp. Hon klamrar sig kvar, det drar ut på tiden, vattnet går inte, värkarna ger ingen effekt. Till slut bestämmer sig den ansvariga läkaren för att sticka hål på fosterhinnan med en virknål, eller ett verktyg som är mycket likt en virknål. Det gör ont, väldigt ont, och så rasar fördämningarna och det varma vattnet forsar ut.

Någon timme senare håller jag henne i min famn. Hon lever inte.

Till slut tvingas hon släppa taget, precis som Broadway Bridge.

***

Vad gör man när man kommer hem efter en förlossning utan sitt barn? Man tar en lång dusch, tvättar bort sjukhuslukten och smörjer in sig med en väldoftande hudkräm. Man tänder ett ljus i sovrummet och bryr sig inte om att släcka det innan man somnar. Man sover tungt, länge, drömlöst. Sen sover man inte mer.

Man vaknar dagen efter och tänker att det var en dröm, en fruktansvärd dröm. Så ser man sig i spegeln och märker att magen är platt och brösten hårda. Man samlar ihop gravidkläder och amningskläder, knölar in dem i en plastpåse och trycker in den längst upp och längst bak i garderoben, så långt in att den inte existerar mer.

Man avbokar gravidyogan och tar tabletter för att få mjölkproduktionen att avstanna, men när en bebis skriker på bussen sprutar det ur brösten så att tröjan blir våt.

Efter bara några dagar snörar man på sig löparskorna och börjar springa. Man orkar ingenting först, men redan dagen efter orkar man lite mer. Man springer och springer tills man får blåsor på fötterna. Sen går man hem och bakar bröd.

***

Vad gör man när man kommer hem efter en förlossning utan sitt barn? Om man är Caesar ringer man en vän, tar en drink, tar en till, försöker tänka på annat.

Man kommer hem sent, stannar uppe och tittar på SVT-dokumentärer, somnar i soffan och sover till eftermiddagen. Då vaknar man, säger »jag älskar dig» och »jag går och handlar». Sen kommer man tillbaka tre timmar senare med take away.

***

Jag och Caesar har förlorat vår dotter. Men det har åtminstone fört oss närmare varandra, säger jag till mina oroliga väninnor.

»Han är verkligen här för mig.«

***

Jag är en mamma som inte är en mamma i en lägenhet som inte är ett hem. Brösten knöliga och fyllda med mjölk som ingen dricker. Magen uttänjd, tom, precis som famnen. Jag vaknar i lägenheten och somnar där, utan att någonsin passera ytterdörren.

***

Man ska ha svalt och mörkt i sovrummet. Man ska inte dricka kaffe efter klockan tre, helst inte alls. Man ska dricka kamomillte eller varm mjölk. Man ska göra avslappningsövningar. Man ska försöka att inte tänka på att man inte kan sova. Man ska inte ligga vaken i sängen för länge. Man provar Yoga Nidra och Valeriana, för man är i alla fall lösningsorienterad. Till slut går man upp, sätter sig i soffan i gryningen och målar naglarna. Nästa dag inbillar man sig att det är lakanen det är fel på så man köper nya.

Till slut går man till vårdcentralen och gråter. »Jag kan inte sova«, snörvlar man. »Jag har inte sovit på en vecka. Jag har förlorat mitt barn och nu är jag så ensam.«

Då får man sömntabletter, en klapp på axeln och några tröstande ord. Man får remiss till en psykolog, men man får vara beredd på att det är några veckors väntetid.

***

Redan tidigt under graviditeten börjar brösten förbereda sig för amning. Vårtgården mörknar, mjölkgångarna växer till och blodådrorna framträder tydligare. Brösten blir större, blir ömma, blir redo.

När barnet föds ställer kroppen om sig för att tillverka föda.

När barnet föds och dör i samma rörelse, när livstunneln blir dödstunneln, när att födas är att dödas, då vill kroppen inte kännas vid detta. Moderskroppen vägrar, sticker huvudet i sanden. Beter sig som om allt är som det ska.

Det innebär att brösten inom några dagar efter förlossningen/förlusten fylls av näringsrik mjölk, redo att serveras närhelst det kan behövas, eller inte behövas. Det spelar ingen roll att moderskroppen inte är någon moderskropp, den får finna sig i att låta sig förvandlas till läckande mjölksåll i någon vecka. Sen sinar mjölken. Sen slocknar modershoppet.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Men det gör man ändå.

***

»Kan jag göra något?», frågar min syster, »finns det något jag kan göra för dig?«

Kan du ge mig mitt barn tillbaka?

»Nej.«

***

Till slut får jag komma till psykologen. I mottagningsrummet står en Kleenexförpackning och ett vattenglas på det lilla bordet intill fåtöljen där jag sitter. Kleenex. Så klyschigt, som en amerikansk teveserie, tänker jag, men orden och tårarna strömmar som om någon vridit på kranen. Jag berättar om flickan, formuläret, tabletterna. Om landstingsfilten och babyfilten som aldrig fick följa med. Om hur jag oroar mig för att hon fryser. Och så om ångesten, hur den håller mig vaken om nätterna. De lövtunna näsdukarna blir uppblötta direkt och bildar snabbt små fuktiga bollar av gråt, snor och mascara. Jag ser ingen papperskorg att slänga dem i och vill inte fråga, så jag kramar dem som stressbollar i knytnäven.

»Hur känns ångesten?« frågar psykologen.

»Vad menar du?« kraxar jag med slemmet i halsen.

»Kan du beskriva hur det känns? Är det som en sten på bröstet?«

Det har jag aldrig tänkt på. Men nu när jag gör det inser jag att det känns som om jag inte har någon tyngd nu när barnet är borta. Som om jag lättar, svävar uppe vid taket, som om det inte finns något som håller mig nere. Minsta vindpust så flyger jag i väg.

Jag försöker förklara det för psykologen och hon nickar och antecknar något litet i sin anteckningsbok. Jag föreställer mig att hon kryssar i rutan för »Svävar iväg«, alldeles intill rutan för »Sten på bröstet«.

Jag saknar vikt. Precis så är det ju. Att jag inte insett det tidigare, tänker jag på kvällen när jag ligger och svävar i sängen. Jag ber Caesar lägga sig på mig för att tynga ner mig så att jag kan sova, men han vill inte. Så jag ligger vaken länge, försöker slappna av i en kroppsdel i taget och göra kroppen tung som sten, som bly, som betong, som kistor i jorden. Sen provar jag att räkna får och till slut går jag upp och sväljer en sömntablett.

Kvällen därpå är Caesar inte hemma, så jag går och hämtar några tungviktare ur bokhyllan, kryper in under täcket och placerar dem ovanpå. Till slut somnar jag under tyngden av Shakespeares samlade verk.

***

Jag och Caesar har köpt en solros på Hötorget. Bara en? frågade försäljaren. Ja. Bara en. Nu står vi här vid minneslunden på Skogskyrkogården.

Vi ska säga adjö till vårt barn, vi ska sätta solrosen i dammen. Dammen i minneslunden täcks av ett rutnät av stenplattor och metall avsett för detta myller av snittblommor, krukväxter och stenar med handmålade hjärtan. Man kan köpa stenarna som pryds av snirkliga fraser som »Kära mamma» och »Vi saknar dig« i blomsterbutiken intill för 59 kronor styck. Vi har inte köpt några målade stenar. Det är inte vår grej.

»Vill du?« Jag sträcker fram solrosen mot Caesar. Han skakar på huvudet och stoppar de handskbeklädda händerna i jackfickorna.

»Gör det du.«

Solrosen är för lång. Jag bryter av den kraftiga stjälken för att den inte ska välta, falla över de andras rosor, liljor, ljung och gladiolus.

Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Caesar trampar runt, fryser, väntar. Ett moln av andedräkt runt hans mun. Jag står alldeles stilla.

»Ska vi gå?« säger Caesar.

»Ja, nu går vi«, säger jag.

Vi stannar och köper indiskt på vägen hem.