Inte en plats för en kvinna

Klackarna klapprar mot kullerstenarna och ljudet ekar i gränden. Skymningen kommer snabbt nu. Elin hukar och drar sjalen tätare om sig när hon passerar klungorna utanför krogarna. Männen visslar, skrålar. Ropar åt henne att göra dem sällskap. Hon ökar på stegen. Någon väser efter henne:

»Schas då, skygga lilla katta! Det här är ändå ingen plats för kvinnfolk!«

Gaslyktorna har ännu inte tänts och ljuset från den nedåtgående solen når bara skorstenarna. Mellan husfasaderna väller skuggorna fram. Färgerna suddas ut och de sneda skjulen sveps in i dunkel. Elin går mitt i vägen för att undvika portuppgångarna och de som gömmer sig där.

När hon måste vika undan för hästspillning kliver en bred skepnad fram ur skuggorna och försöker få grepp om hennes arm. Han stinker av sprit.

En fyllbult. En sådan kan hon springa ifrån.

Hon tar ett stadigt tag om kjolarna och skyndar vidare.

»Slinka! Jag vet nog vad hon vill. Stanna så ska hon få se på storverk!«

Fötterna värker. Kängorna som hon fått låna kippar vid hälarna och halmen som ska fylla ut dem har tryckts ut i kanterna. Framför henne smalnar gränden av. Borde hon vända om? Om hon går tillbaka nu hinner hon hem innan solen går ner. Innan barnen somnar.

Hon ser sig om över axeln. Mitt i gatan står den bredaxlade mannen och stirrar efter henne. Han loskar i rännstenen och sticker ena handen innanför byxorna.

De flesta av fyllbultarna är harmlösa, det vet hon. Men det brutala överfallet på en ung kvinna igår kväll får henne att vara mer försiktigt än vanligt.

»Försiktighet vinner ingen kamp«, som hennes älskade John brukar säga. Men ikväll tar hon inga risker. Mördaren gjorde fyra ungar moderslösa igår kväll. Elin måste se till att hennes egna barn inte behöver utackorderas på landet. Att vända om är inte att tänka på.

Hastigt svänger hon in på en tvärgata. Någonstans här ska det vara. En skylt gnisslar i vinden. Bakom sig hör hon den berusade mannen närma sig.

I samma stund öppnas en dörr längre fram och varmt ljus flödar ut över gatan.

Ett blont huvud kikar ut. En ung kvinna med lång fläta.

»Fru Engström? Här är det!«

Elin tar några klumpiga steg upp på trappan och dras in i den ljusa lokalen. Dörren slår igen bakom henne. Hon står i ett litet väntrum. Fyra pinnstolar längs en vägg och ett bord med en tidningshög. Röda fanor pryder väggarna. Precis som John beskrivit det.

Kvinnan ler och kramar hennes händer.

»Känner ni inte igen mig? Vi sågs hos Anna i söndags.«

»Jo, nu ser jag! Sofia, inte sant? Ni kom med bra idéer när vi drog upp reglerna för…«

Sofia lägger ett finger över läpparna och hyssjar.

»Vi talar inte om det här. Här är jag bara städerska.«

Elin vill fråga varför, men i samma stund slås en dörr upp och en kort man med långa polisonger och vaxad mustasch kliver ut.

***

Han har pratat länge nu, mannen som heter Lueger och enligt egen utsago är tidningens redaktionssekreterare. De sitter inne i det mörka tobaksdoftande kontor som är chefredaktörens. Ännu har Lueger inte nämnt tjänsten hon är där för. Elin skruvar på sig. Hon behöver snart komma hem till barnen och till sin mor som vaktar dem.

»Så nu när alla på något sätt har berövats sin frihet är det upp till mig att se till att vi får ut tidningen.«

Lueger ser ut som om han vill ha bifall, så hon nickar.

»Branting säger alltid att Engström är den mest intelligenta arbetaren han träffat. Men att ådra sig både en förkylning och en häktning där borta vid ladugårdsgärdet, och sedan bli slängd i en dragig cell, det låter väl inte så intelligent, eller vad säger hon?«

Elin vet inte vad hon ska svara. Hon knyter händerna i knät. Varför pratar han illa om hennes John?

»Först Palm, sedan Branting och nu Engström. Ja, Sterky lyckades som vanligt prata sig fri. Snabbt som ögat drog han till Köpenhamn. Antar att det är den där ’fria kärleken’ som drar.« Lueger ler och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han har små smala ögon, inte helt olik en spinnande katt.

Vad hade Branting tyckt om att sekreteraren beter sig som om han ägde tidningen? tänker Elin.

»Engströms position här på tidningen är expeditören.«

Äntligen talar han om tjänsten! Hon nickar igen, sätter sig rakare i ryggen på den hårda stolen.

»Men hon förstår att hon inte kan få samma tjänst?«

»Hursa?» svarar Elin innan hon hinner hejda sig. »John har instruerat mig, jag vet vad som behöver göras. Instämpling, korrektur…«

Han viftar avvärjande.

»Ett fruntimmer kan inte utföra samma tjänst som en karl! Kan hon ens läsa? Vet hon att tjänsten kräver synnerligen goda kunskaper i det svenska språket, förståelse för kampen, för vad social-demokraterna vilja? För stora politiska frågor som hon näppeligen kan förstå med sitt lilla huvud.«

Elin knyter händerna tills knogarna vitnar, men säger inget. Hon behöver bli godkänd.

»Hon vet väl vad som hände kvinnan här igår? Bara några kvarter bort.« Lueger viftar mot fönstret.

Elin nickar avvaktande. Vart vill han komma?

»Alla vet hur hon blev uppsprättad. Men vet fru Engström varför

Utan att vänta på svar lutar han sig framåt och fortsätter.

»För att hon var på väg till ett café där de diskuterar politik. Det retar upp folk. Sår oro i leden. Det borde ni tänka på.” Lueger betraktar henne. ”Jag har sett er på de allmänna mötena. Det är inte så lätt att undgå den enda kvinnan i församlingen. Att John framhärdar i att släpa er med sig till vareviga sammankomst går bortom mitt förstånd.«

Elin minns med ens varifrån hon känner igen mannen. Han talar aldrig själv på mötena men håller sig nära den innersta kretsen. John skulle aldrig tala illa om en kamrat, det vet hon. Men rynkan i pannan när John ogillar någon avslöjar vad han känner. Sterky däremot skräder inte orden:

»Kappvändaren«, kallar han Lueger, denne man som nu verkar tro att han styr hela redaktionen när de modiga agitatorerna har gripits av polisen med lösa anklagelser om att kritisera regeringen eller att trampa ner kornas gräs på ladugårdsgärde. »Så snart den sluge fan får chansen kommer han gå över till de liberala, ta med sig alla våra slagord och lägga till ordet frihet

Tanken på svågerns ord får henne att bli morsk.

»Ge mig ett korrektur«, säger hon och sträcker fram handen. »Så ska jag visa att jag är minst lika flink i rättstavning som min make.«

Lueger ser förbluffad på henne. Sedan sträcker han sig utan ett ord efter ett maskinskrivet ark från en hög på bordet. Han ögnar igenom det innan han räcker det till henne.

»Nåväl, låt oss se om hon kan upptäcka de nio felen på denna sida. Klarar hon uppgiften är tjänsten hennes. Tills John kommer tillbaka.«

Hon läser snabbt. Sedan vänder hon på arket och pekar ut fjorton stavfel.

Lueger blir röd om kinderna.

»Naturligtvis visste jag att det var fjorton misstag. Nåväl, jag är en man av mitt ord. Ni kan börja i morgon. Men jag måste varna er. Journalisterna får under inga omständigheter veta att det är ni som läser korrektur. De vill inte bli rättade som små gossar av sin guvernant. Vi säger att det är jag som läser.«

Hon nickar.

”Och arvodet?”

»Hälften av Engströms. Då ska ni även hjälpa till att städa. Här ska se snyggt ut.«

Elin sneglar ut till redaktionen där Sofia går och sopar.

»Det är en sak till hon måste lova mig! Jag vill ge er tjänsten. För Johns skull. För att jag är en god man som tror på att hjälpa de som är i nöd.«

Och för att det var Anna Brantings förslag, tänker Elin.

Leuger lägger huvudet på sned.

»Jag säger inte till er kvinnor hur ni ska klappa tvätt och fålla kjolar, eller hur? Fortsätt för all del att stötta er make. Fortsätt sy fanor och koka kaffe. Och fostra nya starka män. Men organisera er inte. Låt männen sköta kampen. Har vi ett avtal?«

Elin drar djupt efter andan. Sedan reser hon sig.

»Så vi har ett avtal?« upprepar Lueger och tvinnar sin mustasch.

»Ni har rätt i att jag är flink på att sy fanor, koka kaffe, sköta hem och fostra barn. Men kampen, min herre, är alla levande människors lika rättighet. Så jag tänker fortsätta läsa, diskutera, gå på möten…«

»Men ingen kvinnoförening! Organisera er inte. Det väcker ont blod.«

Han sträcker fram handen. Hon skakar den, men säger inget. För vad ska hon säga. Hemma väntar fem hungriga barn och en febersjuk make med sot i lungorna.

***

Arm i arm med Sofia tar Elin sällskap ut i den mörka gränden. Kvällsbrisen är ljum.

»Sofia kommer väl i morgon? Jag menar, hem till Anna…?«

»Självklart«, nickar Sofia. »Det vill jag inte missa för allt smör i Småland.«

»I morgon organiserar vi oss. Officiellt.«

»Stockholms allmänna kvinnoklubb!«

De kramar varandras händer.

»Och så snart vi kan startar vi vår egen tidning!« skrattar Sofia.

När de svänger runt hörnet är mörkret nästan kompakt. Elin kan knappt skymta den skepnad som lösgör sig från skuggorna vid husväggen. Hon drar i Sofia.

Fram kliver samme man som tidigare. Han ställer sig mitt i vägen, slår ut med armarna.

Så råkar han ta ett snedsteg och en flaska krossas mot marken. Han svär.

»Det här är ingen plats för kvinnfolk!« ryter han.

»Det får du nog vänja dig vid att det snart kommer bli!«

Elin tar Sofia under armen och går förbi honom och vidare ut på den breda gatan där gaslyktorna precis har tänts.

 

Juryns motivering

»Ett stycke svensk arbetarrörelsehistoria, med doft av tryckfärgsbläck och vått ylle, lyfter sig från pappret och tydliggör också en annan tids förutsättningar och svårigheter.«