Nya vyer

Varje dag gick hon till parken. Och varje dag stod han där och väntade. Om stort och smått talade hon med honom. I regn grät han så innerligt att det stack i hjärtat, men majsolen fick hans ansikte att stråla på ett särskilt vis. Då kunde man se leendet leka i mungipan. 

Det hände ju att duvorna hade kackat. Men inte när Alma var tillstädes. Nej, det skulle de aldrig våga!

Käppen, hennes mångåriga trotjänare, var numera fäst på en blå rollator där den trängdes med alla plastkassarna. Träget kom hon stånkande dit i ur och skur. Och vad är väl det, om inte kärlek?

”Man får inte va’ så kräsen”, sa Alma lugnt och plockade bland sina påsar. ”Så länge man får ha glädjen. Och inte gör en annan illa.”

Ibland lade hon ner en blomma vid monumentets stenfot. Hon knep ihop ögonen och iakttog kisande hans ansikte där ovan tills hon kunde urskilja en gillande nick. Parkbänken framför honom var fäst i cementplattor och stod där den stod året om. På vintern bredde hon ut fårskinnsfällen. 

”Det är inte bra att bli kall. Värre ställt är det ju med dig förstås.”

Allt kunde hon berätta för honom. Också om breven från banken som hon med en rysning slängde ner i lådan i garderoben. Inte ens åt magkrånglet och den äckliga oljan rynkade han på näsan. Allting tog han emot. 

Så att hon hade ju inget mer att önska. Det var bara det där ena som gnagde. Att vägen till deras mötesplats blev allt längre och mera bekymmersam. 

Alma såg forskande uppåt. Hennes älskades huvud och hals var fästa med en grov bult vardera där han spanade ut från en fyrkantig urgröpning högt uppe i granitblocket.

Inte ens en byst kunde han få! Hon var å hans vägnar en smula förnärmad. Alma knackade prövande med käppen mot bultarna och måttade med blicken hjässans rundning och pannans välbekanta fåror. 

”Den där blåser nog inte ner i första taget”, sa hon och nickade mot ett förbipasserande par. Så fäste hon sin käpp på rollatorn och började gå hemåt. 

Mot kvällen återvände hon. Det var mycket mödosamt att göra vandringen utan en natts vila, men det var sista gången hon skulle gå den vägen.

Ur en av sina kassar drog hon fram en prima bysthållare från huvudstaden. Den hade hon efter sin mamma. Själv var hon liten och späd och hade aldrig kunnat använda den, men den som spar han har, sanna mina ord. Kring knäna hade hon tejpat fast ett par kvarglömda hockeyskydd som hon hittat vid rinken i våras.

Med promenadkäppen lyfte hon upp behån och placerade ena kupan så att den låg som en fallskärm över hans hjässa med banden hängande under hakan. Precis som hon gissat satt den som gjuten.  Hon trädde det krökta handtaget genom båda axelbandens öglor och började tvinna. Hon muttrade och tvinnade tills alltihop satt tätt, tätt kring käppen och hans huvud. 

Så spottade hon i en näve i taget, lutade sig bakåt och drog kraftigt nedåt. Ingenting hände. Hon svor till och lyfte först det högra och sedan det vänstra benet så att hon hängde i käppen med hela sin tyngd.

”Hu, hu,hu!” ljudade hon och gjorde små utfall med benen i luften. Stenen spjärnade envist emot och höll fast sin egendom.

Till slut var det sömmarna i mammas bysthållare som vann. Med en förvånad suck släppte granitborgen taget. Hon föll ner på knä samtidigt som hans huvud med en mjuk duns landade i gräset, rullade ett par varv och stillsamt lade sig tillrätta mellan hennes lår. 

Där låg han insvept i sin segerhuva, förlöst och befriad från den eviga utsiktsposten. Trots sin storhet rymdes han fint i Prisma-kassen. Hon lade mycket varsamt ner honom i rollatorns korg.  

”Nu går vi hemåt, för kvällskaffet kan man inte missa.” Alma kände sig märkligt blyg.

 ”Vi kan ta det på balkongen så får han vara utomhus så länge solen värmer.”