Dancing on my own. Låttiteln lyser under mitt namn. Har lyssnat på repeat på Spotify hela kvällen och lagt till på MSN så att alla kan se vad jag lyssnar på. Du måste väl fatta att den handlar om dig? I’m right over here, why can’t you see me?
Just nu gör du förstås som du alltid gör: loggar in och ut från MSN flera gånger bara för att ingen ska kunna undgå att du är här. Hjärtat hoppar till varje gång ditt namn dyker upp. Amie. Jag testar att göra samma sak, loggar ut och loggar in igen.
JohanUtanZ har precis loggat in.
En random kille från Sundsvall som addade mig från Emocore för ett par veckor sedan.
”När ska du sluta tråna efter den där Amie?” skriver han.
Jag klickar ner honom och tar upp konversationen med dig igen fast jag kanske inte borde. Vill inte skriva för ofta, tänk om du tycker att jag är för på? Den lilla gröna pricken bredvid ditt namn blinkar till. Online. Offline. Online igen.
Jag följer ditt mönster. Börjar skriva, raderar, skriver igen, raderar.
Plötsligt skakar allt på skärmen.
JohanUtanZ har skickat en vibb!
”När ska du sluta vara så störig?” svarar jag honom.
”Du vet att du gillar mig.”
”Haha, du vet att du inte är min typ.”
Loggar in på Bilddagboken trots att jag knappt lägger upp något där längre. Inte sedan Rasmus från parallellklassen fick för sig att göra det till sin livsuppgift att kommentera på varenda bild om hur ful och äcklig han tycker att jag är.
Du har lagt upp en ny bild. Den är tagen ovanifrån, där två par skor står pekande mot varandra. Dina kritvita ballerinaskor mot hans svarta, smutsiga converse. Det är lite yin och yang över det hela.
Jag försöker tänka mig att det är mina converse i stället. Att det är vi som står så där nära. Men jag har bytt ut mina skosnören från de tråkiga vita till neonrosa på ena skon och neongrön på den andra. Och så har jag tryckt fast nitar på baksidan av skorna.
På bilden som du lagt ut står ni alldeles för tätt intill varandra. Precis lika nära varandra som ni gjorde när jag såg er på stan häromdagen. Eller som Robyn sjunger: I’m in the corner, watching you kiss her. Fast him i stället för her. Vad ser du hos killar egentligen? Vad gillar du specifikt med den där David?
Det kanske låter creepy, men det var ju inte som att jag visste att ni skulle vara på stan, jag såg er faktiskt bara av en slump. Och det var bara en liten omväg att följa efter. Det var inte som att jag följde efter er längs hela stan eller hela vägen hem till någon av er.
Kopiera den här texten om du är sååå kär att du håller på att explodera! står det bland annat under bilden. Det är nästan så att jag vill kopiera. Hur ska jag få dig att fatta att vi skulle vara ett så mycket bättre par? Vi har så mycket gemensamt, och jag har lärt mig massor om dig de senaste veckorna. Som att du precis som jag tävlade i slalom när du var barn. Och att du har två hundar som heter Zixten och Zack.
”Nej, du är väl sååå kär i den där fjortisen att du håller på att explodera?” skriver JohanUtanZ.
Det hugger till i magen. Kollar han också på din bild, exakt samtidigt?
”Hur hittade du Amie?”
”Det är inte så svårt att hitta någon om man vill.”
Jag går ut i hallen för att ta en bild på mina converse, i liknande bildkomposition som har på ditt foto. Men här är skorna förstås ensamma. Bildtext: I’m giving it my all, But I’m not the girl you’re takin’ home, ooh. I keep dancing on my own.
Det tar bara några minuter innan någon kommenterar. Nej, inte någon. Du.
”Älskar Robyn <3”, skriver du.
Älskar.
En till sak vi har gemensamt! Och en anledning att skriva.
Jag klickar upp MSN igen.
”Visst är Robyn bra! Älskar speciellt den här låten. Känner så mycket igen mig i texten”, skriver jag till dig och skickar i väg det innan jag hinner ångra mig.
På Bilddagboken bläddrar jag tillbaka till min favoritbild på dig. Du står i ditt rum och tar en bild på dig själv i spegeln. Jag förstår inte hur du lyckas, men dina blonda lockar ligger helt perfekt, som alltid. Själv plattar jag håret vare dag för att det inte ska se förjävligt ut.
Hur skulle man kunna ogilla dig? Du kan få vem som helst i klassen att skratta. Du är aldrig elak mot någon. Ditt kompisgäng kan jag inte säga samma sak om, men du skrattar aldrig när de säger något taskigt. Du säger till och med emot dem ibland. Hur många som går i åttan gör så? Inte många alls. Och att folk dessutom bara accepterar det… det är stort.
JohanUtanZ har skickat en vibb!
JohanUtanZ har skickat en vibb!
JohanUtanZ har skickat en vibb!
”Sluta med det där!” skriver jag.
”Men du tar ju så lång tid på dig att svara.”
”Jag kanske är upptagen?”
Hur skulle du reagera om jag skickade dig en vibb? Skulle du svara då? Jag tror inte det. Finns det något mer störande än när hela skärmen börjar blinka? Det får mig ju att vilja ta ännu längre tid på mig att svara Johan.
”Att kolla någons bilder på BDB är inte att vara upptagen.”
”Jag kanske gör något helt annat, vem vet?”
”Jag vet mer än du tror.”
”?????”
”Som att du är ensam hemma. Och att du definitivt stalkar Amie på Bilddagboken.”
Det hade väl vem som helst kunnat råka gissa? Kanske har jag nämnt att mamma jobbar kväll ibland. Eller att pappa flyttat. Jag försöker minnas allt som han och jag skrivit till varandra de senaste veckorna. Det har blivit en del, mest när jag väntat på att du ska logga in. Om musik. Skolan. Folk vi stör oss på.
”Jag fattar inte heller vad hon ser hos den där David. Du är betydligt mer sexig. Speciellt i det där röda linnet”, fortsätter han.
Jag tittar ner. Jag har på mig pyjamas. Andas ut.
”Kan du inte ta på dig det i stället? Den där tröjan du har nu ser rätt sjaskig ut.”
Jag kastar mig bakåt från skrivbordet. Stolen skrapar hårt mot golvet och slår nästan omkull. Jag går till fönstret och drar hastigt ner rullgardinen. Drar först så snabbt att den åker upp igen. Med darriga händer drar jag ner den långsammare. Det är kolsvart utanför. Omöjligt att se om någon faktiskt är där.
Jag trycker på ”Blockera kontakt” och bekräftar. Det känns bättre… i ungefär tre sekunder. Sedan vibrerar mobilen som ligger bredvid datorn. SMS från ett nummer jag inte känner igen.
”Hej.”
”Vem är det?”
Svaret kommer nästan direkt.
”J.”
Jag stirrar på bokstaven.
”Johan?”
”Som sagt. Det är inte svårt att hitta någon om man vill.”
Jag läser svaret en gång till. Hinner knappt lägga ifrån mig mobilen innan den börjar ringa. Okänt nummer. Jag låter den ringa. Skärmen lyser upp rummet medan signalerna fortsätter tills de till slut tystnar.
Sedan vibrerar mobilen igen. Nytt meddelande. En bild. Först ser jag bara ett mörkt hus, suddigt och lite snett fotograferat, som om bilden tagits hastigt. Men sen ser jag fönstret med den neddragna persiennen. Mitt fönster.
Skärmen lyser upp med ännu ett meddelande.
”Du behöver inte vara rädd.”
Jag tänker på alla gånger jag velat att du, Amie, ska se mig.
Alla statusar.
Låtar.
Bilder.
Små saker som jag lagt ut bara för att du skulle förstå. Se mig. Det var det jag ville.
Och nu när det finns någon som ser mig vill jag bara gömma mig. Vill bara fortsätta att dansa ensam.