Jag hade redan rökt två röda Marlboro innan jag kom fram till kyrkogården. Den andra augusti gick jag alltid till Ann-Louise. Sommaren det året luktade ljusblå Date parfymspray, svett under armarna och utslitna kassettband. Jag misstänkte att de blå pumpsen skulle få fötterna att värka innan jag var hemma igen, men de var onekligen snygga och passade perfekt med den kornblå väskan jag köpt i London i början av sommaren.
Det blev den vanliga promenaden genom området och ner till kyrkogården. Perfekt avstånd för att hinna stressröka fler cigg ur tiopacket som jag kommit över. Här riskerade jag inte att träffa någon jag kände, utan kunde susa fram genom tillvaron som en främling. Men det var inte Carola Häggqvists Främling jag hade i öronen, den tiden var förbi, det var helt andra idoler. Coolare idoler. Tuffare, ruffare och framför allt snyggare. Jag gick ingenstans utan min Freestyle och trots att det var en kopia, och inte en Walkman, var det min käraste ägodel. Jag spelade sönder Wake Me Up Before You Go-Go tills kassettbandet började låta som om George Michael sjöng under vatten. Jag hade skrivit upp nya kassettband på min önskelista, det var bara en månad kvar till min födelsedag.
Även om dagen hade varit lika jobbig som vanligt, var det glad musik som följde mig på promenaden. Redan hemma hade jag sett att batterilampan lyste, men jag planerade att hinna tillbaka innan tystnaden skulle slå till. Batterier stod också på min önskelista. De trasiga hörlurarna gjorde fortfarande sitt jobb, trots att skumgummit hade spruckit och lämnade orangegula smulor på öronen. Nya hörlurar stod också på min önskelista. Skulle jag få alla de tre sakerna hade jag varit riktigt nöjd, men jag misstänkte att mina föräldrar bara skulle ha råd att köpa två saker, alla deras pengar gick ju åt till Londonresan.
Så länge musiken spelade kunde världen utanför vänta. Jag ville inte alls vara annorlunda, utan bara smälta in och vara precis som alla andra. Men jag var inte som alla andra. Det var tydligt. Jag var framför allt inte ett dugg lik mina föräldrar eller min syster. Kanske jag trots allt var en bortbyting, att det blivit fel på BB, och att jag egentligen tillhörde en annan familj. En vacker dag skulle den där familjen ringa på dörren där i höghuset där jag bodde och ta med mig till det riktiga livet. Jag hade sett det på film, det kunde hända.
Jag la ingen blomma på graven, det gjorde jag aldrig, det behövdes inte. Någon annan hade hunnit före, jag gissade på farmor och farfar. De verkade aldrig ha återhämtat sig riktigt efter Ann-Louises död. I år skulle hon fyllt sjutton. Jag längtade verkligen tills jag skulle fylla sjutton, jag hatade att vara femton. Allt med att bli äldre lockade, kanske allra mest att få börja gymnasiet och få nya vänner. Hemma var jag osäkra Ulrika, med kompisarna var jag Ullis. Jag hade redan ändrat mitt namn en gång, eller ändrat och ändrat, jag valde att presentera mig som Ullis i sjätte klass, efter ett uppträdande på Roliga timmen, istället för Ulrika. Jag hoppades att gymnasiets mer anonyma start och chans att få börja om skulle ge nåt nytt. Jag drömde om att byta namn till Marie, som var mitt andra namn, eller till Stefanie som den snyggaste tjejen på vår gård hette.
Varje ny låt som strömmade ut ur Freestylen fick mig att bli en tydligare Ullis. Jag hade ju redan hunnit överge dansbandsvärlden för svensk punk, synth, disco och popmusik. Jag var noga med att titta på artisternas kläder, smycken och stil för att kunna härma deras utseende. Jag klippte till och med Hockeyfrilla precis som jag sett Bono ha på LiveAid. Dansen gjorde något med mig också. Där mådde jag som allra bäst. Dagen innan hade jag varit på sommardisco på Norrängsgården, och dansat mig svettig och fått värkande fötter. Kanske var det därför pumpsen kändes jobbigare än vanligt den här dagen.
Vid graven stod jag mest och grubblade över varför Samuel inte dök upp på discot som han sagt att han skulle. Det fick mig att skämmas, man skulle väl sörja och tänka på den döde när man var där? Fast vem hade han varit med istället? Var det med henne i parallellklassen eller hade han fått utegångsförbud igen? Han hade ju en sträng pappa, det visste jag, men jag kunde inte släppa oron och tankarna malde. Jag skulle aldrig ha vågat berätta för honom hur jag kände, trots att vi bodde grannar och på kvällarna knackade olika meddelanden till varandra genom väggen. Men jag hade ju planerat att bjuda upp honom på dansgolvet den kvällen.
Det blev en cigarett till och en omväg hem via villaområdet för att slippa att möta någon på gångvägen via centrum. Madonnas Into the Groove drog igång och jag tog några danssteg och sjöng med, men slutade tvärt när en kvinna tittade upp från en trädgård. Madonnas låtar var spännande och sexiga, men dansen jag levererat där var långt ifrån det. Den kaxiga, rökande skinnjacksfantasten med en massa billiga smycken var min fasad utåt. Kvinnan log mot mig, men jag ville bara sjunka genom jorden och komma därifrån så snabbt jag kunde. Jag kände direkt att jag hade blivit illröd i ansiktet.
Insidan var kaos, med en konstant rädsla att göra fel, att inte passa in och viljan att vara omtyckt. Jag kände mig bara omtyckt med mina vänner och med farmor och farfar. När min mamma inte trodde att någon såg brukade hon stå länge framför fotografiet i bokhyllan. Flickan på bilden med lockigt hår log. ”Ann-Louise”, stod det på ramen. Det fanns alltid färska blommor i en vas bredvid fotografiet. Jag brukade fundera på hur mitt eget rum hade sett ut om storasystern fått leva. Skulle de haft en våningssäng för att få plats i den lilla tvårummaren? Nej, Ann-Louise var tvungen att dö för att jag skulle bli till, det var jag helt säker på. Det var en svindlande tanke som kunde komma över mig när jag minst anade det.
Jag visste att min syster dött i bilen på väg till akuten, men inte mycket annat och historierna gick lite isär beroende på vem som berättade, så till slut slutade jag att fråga. Ingen i familjen ville prata om det som hänt, så jag kunde bara fantisera och bygga ihop min egen sanning utifrån korta fragment. I min fantasi var Ann-Louise både sötare och smartare än jag. Det var svårt att konkurrera med någon som var död.
Cigg nummer fyra fick mig att må illa, men gav en märklig tröst. Samtidigt svängde jag runt hörnet vid kråkslottet, det övergivna huset, där vi brukade smyga upp på kvällarna och kika in genom fönstren. Jag hade stängt av Freestylen för att vara beredd. Det gick alltid kalla kårar genom kroppen när jag närmade mig det huset. Det verkade lugnt den här dagen, men tänk om Ann-Louise faktiskt hade stått där. Jag visste inte vad jag skulle sagt till henne. Eller jo, jag skulle frågat om hon också hade hatat att vara femton.
Freestylen åkte på igen och Take on Me med a-ha fick mina ben att rycka igen. Men jag påminde mig själv att folk kunde ju se. Veckan innan hade jag stått i skivaffären på Drottninggatan och bläddrat genom back efter back. Pengarna räckte bara till två singlar, men alla fyra låtarna hamnade på blandbandet.
Batterierna i Freestylen tog slut innan jag hann hem, men hörlurarna behöll jag på så att ingen skulle få för sig att vilja prata med mig. När jag kom runt hörnet vid parkeringen såg jag Samuel komma ut från porten. Han vinkade glatt och kom direkt fram till mig. Jag snubblade till då pumpsen hamnade snett på trottoaren och jag tog försiktigt av mig hörlurarna.