Att mäta handleder
När Karin tittade sig över axeln förstod hon att alla hade gått. Middagen hade nått sitt slut, men ett ljus brann kvar i ena hörnan. “Säkert Felicias mamma som tänt” tänkte hon. ”Lite väl fin i kanten” hade hennes mamma sagt, men hon hade så mycket åsikter. Som förra året när hon kom hem och sa: “Nu är det så modernt att skiljas att till och med jobbet gör det”. Hon var en av de få där som inte var särskilt troende, det hade hon varit öppen med redan när hon sökt jobbet som receptionist. Men nu verkade hon ha dragits med i jargongen att även om de utåt sett måste visa att de accepterade att folk gick ur Svenska kyrkan så tyckte de innerst inne något annat: folk vill ha kvar sina bröllop och dop men de vill minsann inte betala för sig. Snåljåpar!
Halvvägs hem från Felicia försökte hon känna efter, var hon mätt? Hon reflekterade lite över vad som sagts under middagen men mindes inte så mycket, det mesta av tankeverksamheten hade gått åt till att jämföra tallrikarna, försöka ta så lite som möjligt på gaffeln och vara noga med att tugga. Maja, som ringlat sparsamt med ketchup över maten med sina sköra, bleka händer hade som vanligt vunnit den outtalade tävlingen om vem som åt minst. Själv vann hon aldrig. Men det var okej så länge hon vann över Felicia.
Hon såg att det var tänt i köksfönstret hos Sandra och log när hon såg katten. Hon kände direkt att hon verkligen saknade sin vän. Det här att de hade planerat att fira en egen liten jul ihop men inte hunnit innan hon åkte gjorde henne ledsen. Hon hade haft så roligt när hon lagt guldfärg på kinder på pappersclowner och såg verkligen fram emot att ge henne cirkusen! Sandra uppskattade alltid presenter hon gjort själv, åtminstone förr. När de blockerade telefonlinjen i två timmar fast de precis skilts åt efter skoldagen. De skrattade alltid åt samma saker. “Felicia är inte rolig på det sättet” konstaterade hon. “Men snyggare”. Hon svalde skammen över sin jämförelse och identifierade att det var hunger hon kände när hon såg lyktan utanför sin ytterdörr men ingen låga, den måste ha släckts.
Hon ställde sig framför spegeln och hittade direkt de tre finnarna som stört henne hela dagen, tryckte rejält med naglarna tills det blödde. Väl i sängen när hon höll upp Frida-tidningen med en baddräkt på mittuppslaget, som bar upp de stora brösten och den smala midjan, upptäckte hon att den matchade hennes väggfärg precis. Skulle den där Pamela passa mellan Nick Carter och den gulliga björnen tro?
Hon hade behållit sina rutiner fast det var jullov så hon gick upp halv åtta, tog en rask promenad och mätte sedan upp havregrynen som hon lade en liten klick honung i. Kanel och äpple på. Gröten värmde skönt i magen och hon kände efter med varje tugga. Hon blev väl inte för mätt nu? Kanske skulle hon minska ner det till 1,25 dl. Hon kom att tänka på Maja som nyligen varit inlagd och berättat hur de tvingat henne att äta bakad potatis med smör i. ”Kanske om jag tar mig ner till 50 och sen håller mig där” tänkte hon och skrapade ner den sista klicken gröt i matavfallet. Svepte snabbt två glas vatten.
Hon cyklade ner till affären. Denna gången var hon noga med att kolla innehållsförteckningen på brödet så att det inte var socker i. Godis var inte svårt att stå emot, hon hade inte ätit något sött sen nyårsafton för drygt en vecka sen. Något festligt skulle de ju ha, Felicia och hon, när det varit Millennieskifte och allt. De hade skålat i juice och så hade hon skippat frukosten nästa morgon. Det hade varit snack om att internet skulle slås ut, kanske till och med att elen skulle sluta funka. Så hon hade varit för nyfiken för att inte starta datorn nästa morgon, fast hon egentligen inte fick förrän efter klockan sex. Men allt hade varit som vanligt. Foffe hade inte skrivit något nytt på Lunarstorm och när hon testade att skriva något i chatten på MSN fick hon bara konstiga svar.
“Juice, geléhallon, napp” rabblade hon för sig själv i huvudet medan hon mätte sin handled med hjälp av tummen och långfingret på den andra handen. Ungefär samma som sist. Hon fick en snabb bild i huvudet av Karls handleder. Hur späda de varit, hur mycket hon velat ta på dem. Men det var lika bra att slå bort tankarna direkt. Det tjänade ingenting till. Han hade väl redan träffat någon vid det här laget, det hade ju hunnit gå några månader nu.
På kvällen när hon stod hon och skar grönsaker till en soppa från sin mammas kokbok från Vikt Väktarna kom hennes mamma hem med matkassar. Hon blev stående i hallen och tittade allvarsamt på sin dotters händer innan hon började packa upp. ”Tycker hon att jag är tjock, är det därför hon köpt det till mig?” var hennes första tanke när hon såg Kesellan. Sen kom hon på att hon ju bett om det. Men från början var det faktiskt hon som tipsat om det som kalorisnålt pålägg när Karin frågat. Hon hade då också bett henne lova att säga till om det gick för långt. ”Det är en kamp du för” sa hon nu och kupade sin hand över hennes. Karin mötte hennes blick några sekunder innan hon log snabbt och fortsatte läsa receptet. Hon måste ha tyckt att mina handleder var smala tänkte hon. Passar de med Karls?
Svepande över golvet, med hasande steg fast dubbla
Rör sig tiden i klasar som musik
Jag undrar var tiden börjar och slutar
Jag undrar vad du gör nu och vad du tänker på
Jag undrar om du minns mig än
Hon lade ner pennan och tänkte på moppen på kvällspromenaden, med tre personer på. Varför kunde hon inte vara som de? Göra bort sig och dricka alkohol och sånt. Det verkade enklare på något sätt. Än att ligga här och drömma. Hon tänkte på att skolan skulle börja. Vad skulle hon ha på sig på gympan? Skulle de se någon skillnad på henne? Skulle Foffe hälsa?
Medan hennes hurtiga gympalärare gav instruktioner tänkte Karin att hon absolut inte var en sån som skulle säga att hon ”gått upp flera kilo under jullovet”. Vad kan hon ens ha haft på sig på julafton? Hon kunde inte föreställa sig henne i något annat än träningsoverall. Karin kände att hon var svag, det märktes att hon minskat ner grötportionen. Snart var det hennes tur. Gympaläraren kallade systematiskt fram dem en och en. Med den stramheten var det svårt att tro att hon skrattat åt Kalle Anka. Hon hade själv i och för sig inte skrattat särskilt mycket heller. Och inte trivts så bra i sina gröna gabardinbyxor från Uff. Fast de blivit ganska rymliga.
Nu stod hon längst fram och medan hon väntade på sin tur sa gympaläraren: ”Jag ser vad du håller på med. Tänk på att det sätter sig på hjärnan”. Karin tittade bort, ”det har det redan gjort” var hennes första tanke. ”Okej där fick jag svaret: det syns alltså” var nästa. Med ens fick hon en kick. På vägen till omklädningsrummet rabblade hon: ”havregryn, kanel, äpple”.
Trots att hon älskade historia kom hon på sig själv med att titta på klockan hela nästa lektion. På rasten satte hon sig i datorrummet och öppnade Lunarstorm. Hon lade direkt märke till en symbol uppe i det högra hörnet. Vad var det? Hon klickade och såg ett namn i fetstil. Ett namn hon inte sett i text på länge. Karl, Karl stod det. Pulsen gick upp när hon öppnade. Var det den Karl som skrivit. Allt kändes så konstigt, nästan overkligt. Vad ville han? Vad skulle han tycka om henne, nu? Så många frågor som fick fäste i hennes kropp. Hon kände sig matt och hungrig. Hon läste hans rader om och om igen tills klockan ringde.
Ute i korridoren mötte hon skolsköterskan, som var liten och nätt och hade ett fint leende. Under nästa lektion försökte hon sortera allt som hände och visste inte riktigt vad hon skulle göra med alla intryck och tankar i kroppen.
På vägen från sista lektionen för dagen var det som om kroppen visste och denna gång bestämde hon sig för att inte hejda den impuls som kommit så många gånger: hon gick in till skolsköterskan, berättade att hon behövde hjälp och fick en tid redan nästa dag. Stolt berättade hon för sin mamma på kvällen. När hon lade sig hade hon bestämt hur hon skulle formulera sitt svar till Karl. Tänk att Karl ville träffa henne igen.