Den som blev kvar
Efter flera års tjatande är Mira äntligen i Thailand på sin födelsedag i stället för i trista, regniga Skåne. Fyller man år mellan jul och nyår är det aldrig riktigt ens egen dag. Det är mer en utdragen julmiddag med presenter i julpapper.
Men nu ligger hon här. Under det tunna lakanet i en alldeles perfekt mjuk säng i Thailand och väntar på att hennes föräldrar ska väcka henne med skönsång och presenter.
Hon hör hur de pratar utanför hennes hotelldörr.
’’Vart la du ljuset, Göran?’’ mamma låter en aning stressad när hon rotar runt bland de ouppackade väskorna.
’’ Det var väl du som packade ner det.’’ konstaterar pappa snarare än frågar.
Mira fnissar under täcket. Ska hon låtsas att hon fortfarande sover?
Hon hinner inte bestämma sig innan dörren öppnas.
’’Vi gratulerar, vi gratulerar…’’ Mammas röst överröstar pappas. Pappa håller ett vakande öga på ljuset så att det inte tar fyr i något.
’’Grattis på 15-årsdagen gumman!’’ Mamma sätter sig ner vid fotändan på sängen.
’’Blås nu ut ljuset och önska dig något’’ Pappa sträcker fram ljuset mot Mira som blundar och tar ett andetag. Hon blåser ut ljuset och ler.
’’ Har du varit vaken länge?’’ mamma skjuter fram paketen mot Miras kuddar.
’’Nja, inte så’’ Mira vet inte ens om hon har sovit eller varit vaken. Kanske beror det på jetlagen. Men mest troligen är hon bara förväntansfull inför vad resan ska erbjuda.
Hon sträcker sig efter det hårda paketet först.
’’ En MP3-spelare!’’Hon kastar sig hastigt om halsen på sina föräldrar innan hon snabbt är tillbaka och sliter upp kartongen.
”Den är redan fylld med en del låtar”, säger pappa skrattande. ”Men kanske inga du gillar. Det fixar vi när vi kommer hem.”
”Det blir skitbra! Precis vad jag önskade mig.” Hon håller spelaren tätt intill bröstet.
’’ Öppna nu de andra två.’’ mamma ger över ett litet paket och ett mjukt.
Mira river upp det mjuka paketet. En trekantsbikini.
’’En Billabong! Jag kan inte tro det!’’ Mira lyfter upp överdelen och kan föreställa sig vilken snygg bränna hon kommer att få av. Hennes kompisar skulle bli så avundsjuka.
’’ Innan du testar så att den verkligen passar, så öppna denna med’’ pappa pekar på det sista och minsta paketet i högen.
Mira känner på sig att detta är dagens höjdpunkt. Hon drar av sidenbanden och lossar tejpen försiktigt.
Inuti paketet ligger en ask.
’’Öppna den’’ säger pappa och både Mira och mamma tittar nyfiket på vad som finns i asken.
’’Ett guldhalsband!’’ Mira lyfter upp halsbandet och lägger berlocken i handen.
’’När du föddes fick mamma ett likadant halsband.’’ Pappa öppnar berlocken i Miras hand.
’’ Det står family’’ säger mamma. ’’ Att det alltid ska vara vi’’
’’Tack så hemskt mycket.’’ Mira kramar om sina föräldrar och sätter på sig halsbandet.
Pappa slår ner händerna i sängen. ’’ Nähe Susanne, ska vi ta och hämta upp lite frukost till vår lilla flicka?’’
’’Haha, så liten är jag inte längre’’
’’ Vad sägs som fried rice?’’ frågar mamma på vägen ut.
’’ Ris till frukost?’’ Mira räcker ut tungan. ’’ det är ju kvällsmat.’’
’’ Du är i Thailand nu, älskling. Då testar vi Thaimat’’ Mamma skickade en slängpuss.
’’Ses snart’’ Säger Mira men dörren hinner stängas.
Bikinin sitter perfekt och med halsbandet är det en perfekt look. Hon snurrar runt framför spegeln och föreställer sig solkyssta axlar och saltstänk i håret. Hon smörjer in sig med solskyddsfaktor, målar naglarna neonrosa och slår på tv:n för sällskapets skull.
’’ Vart blir de av?’’ Hon kikar på klockan och tänker att de snart är här.
”Hon lutar sig fram för att fläta håret, men hoppar till av det plötsliga ljudet. Det är någon vid dörren. Det bankar hårt och fort. Något är fel.
Men kanske är det hennes föräldrar som har händerna fulla och kan inte öppna själva?
’’Åh äntligen, jag svälter’’ Mira kastar sig upp från stolen och går mot dörren.
Bankandet fortsätter. ’’ja ta det lugnt, jag är ju på väg’’
Hon ska precis öppna dörren när magkänslan skriker i kroppen.
’’Open door, you go out!’’ skriker någon utanför.
Hon vill inte öppna, men kroppen lyder inte. Hennes egen kropp håller henne fången. Hennes högra hand sträcker sig efter dörrknoppen och vrider om.
’’You run. Roof safe’’. Det är en man från hotellpersonalen som skriker till henne. Han når precis upp till hennes haka och försöker peka ut bakom henne. Eller pekar han på henne?
’’ What?’’ säger hon men känner inte igen sin röst. Hjärtat slår för högt för att hon ska höra vad han säger. Han lämnar henne och springer vidare till nästa dörr.
Hon vänder sig mot det mannen pekade på. Balkongen.
Tiden står still. Benen bär henne knappt. Och ändå rör hon sig framåt.
Balkongdörren är stängd. De skira gardinerna gömmer hennes nya verklighet.
Mira sträcker sig mot handtaget. Låser upp och föser dörren till sidan. Hon rycker undan gardinerna precis som om det vore ett plåster.
Hon måste veta. Men vill inte veta.
Hon tar ett steg ut på klinkergolvet.
Värmen smäller henne i ansiktet.
Hon går mot balkongräcket och tittar ut över havet och stranden.
Det är vindstilla.
Hon ser, men vill inte se.
Stranden är borta.
Inte tom.
Borta.
Sedan ser hon vattnet.
Allt är tyst men inget stilla. Hon håller andan och hjärtat håller inne ett slag.
Sedan ett skrik. Sedan ett till.
Ljudet kommer tillbaka. Det lilla vakuum hon befann sig i är över. Hon är mitt i kaoset.
’’Vad ska jag göra!’’ skriker hon som om hon förväntar sig ett svar. Hon famlar runt i rummet och letar. Men efter vad?
Gråten är nära. Men hon kan inte ge efter känslorna. Inte nu.
”Tänk logiskt, tänk logiskt!” skriker hon och hittar sin hittar sin MP3-spelare bland sängkläderna.
’’Den tåler inte vatten’’ flåsar hon och lägger den i en plastpåse och knyter om. Hon tittar ner på golvet och ser sina fötter stå i vatten.
’’Hur är det möjligt? Vi är ju på fjärde våningen’’
Vattnet är mörkt. Hon ser inte sina fötter mer. Rutor krossas. Skriken är dova.
En man rycker henne i armen.
’’Vi måste fly nu’’ skriker han. Mannen är svensk. Han drar med sig henne ut på loftgången och mot trappuppgången.
De hamnar på taket. Flera har flytt hit.
Mira får en strimma hopp om att finna sina föräldrar vid liv.
Ingen mamma. Ingen pappa. Hopp är förödande.
Hon känner hur avgrunden inom henne är på väg att sluka henne hel. Hon orkar inte hålla emot.
Hon tittar ut mot stranden igen. Borta. Mot restaurangen som borde ligga snett åt höger, där de skulle köpa frukost till henne. Borta.
Allt hon ser är hav i oändlig kraft.
Hon faller ner på knä och får svårt att andas. Ett hjärtskärande ljud fyller hennes bröstkorg.
Mannen står över henne och klappar om henne. Håller hennes händer.
Han ser rädd ut. Rädd för henne.
Två veckor senare flög Mira själv hem mot Sverige. Med sig hade hon endast sin MP3-spelare som mot alla odds överlevde i sin påse. ’Hur dum får man va, räddar en jävla MP3-spelare men inte sina föräldrar?’’ Hon hade inte lyssnat på den. Kommer nog aldrig göra det heller.
Hennes moster hade mött henne på Köpenhamns flygplats. Hon hade väntat på henne i hallen med röda och svullna ögon. Hur skulle Mira möta henne?
Nyheterna hade sagt att det var en av tidernas största katastrofer. Tsunami kallades den för. Det hade krävt hundratusentals liv och att flera fortfarande var saknade.
I februari kom samtalet Mira hade varit rädd för.
Man hade funnit en kvinnokropp som man trodde var Miras mamma, men någon behövde bekräfta.
Man varnade för att bilderna kunde väcka trauma och att personen man kände kunde vara svår att känna igen. Man skulle leta efter födelsemärke, tatuering eller liknande.
Hon fick skylla sig själv om det gjorde ont att se. Det var ju trots allt hon som hade tjatat om den förbannade resan.
På bilden syns en svullen kropp som legat länge i vattnet. Flera sår täcker huden. Kanske från bråte. Kanske från något annat.
Sedan såg hon halsbandet.
Berlocken
Family
Mira behövde inte se mer.
Det var mamma.